Min sambo blir aggressiv men älskar honom

Profile picture for user Flisan87

Är första gången jag skriver eller kontaktar någon angående det här.

Jag och min sambo har varit ett par i 5 år. Märkte ganska tidigt att han kunde bli lite väl full när han drack och oftast bli arg på mig, på andra personer, mina ex eller vad som helst av olika anledningar. Alltid med otroligt dåligt samvete dagen efter.

Det eskalerade och var droppen för mig när han en natt berättade hur mycket han hatade och avskydde mina barn (vi har inte gemensamma barn). Så jag lämnade honom efter ett år av "tomma hot".

Han blev förkrossad och i ett halvår kämpade han för att få mig tillbaka, lovade att han gjort förändringar. Han gick bland annat ner väldigt mycket i vikt och jag trodde det var pga mindre öl. Så jag flyttade tillbaka. I 10 månader var det helt bra, han drack på helgerna men aldrig så han blev aggressiv. Tills i maj förra året då problemen återkom. Han blir så arg, en helt annan människa än han annars är. Han lovar VARJE gång att han ska förändras men gör det inte. Nu har jag sagt att jag inte orkar mer och han vädjar efter EN SISTA chans. Jag vill ge honom den, samtidigt känner jag att jag stoppar mitt eget liv eftersom jag vet att det är en tidsfråga bara.

Men jag älskar honom så jävla jävla mycket och bara tanken på honom med en annan tjej krossar mitt hjärta. Min yngsta dotter har vuxit upp med honom och ser både honom och hans två barn som sina syskon. Det krossar mitt hjärta ännu mer att ta isär dom :(

Han ÄR ju en fantastisk och underbar människa när han inte dricker sig så full.

Vad ska jag göra? Kan han förändras? Eller är det jag som är naiv! Snälla hjälp mig!

Profile picture for user Viola canina

Min sambo beter sig likadant som din bortsett från det dåliga samvetet efteråt (min sambo lovar aldrig att han ska förändras).
Nu känner jag ju inte din sambo, så jag kan förstås ha fel, men om han inte håller vad han lovar verkar det ju som att han är lika nedbrytande att vara tillsammans med som min sambo är.
Jag tror inte att män som beter sig så här alls har någon avsikt att förändras.
Om din sambo vill förändras bör han åtminstone kunna tala om hur han tänker lyckas med det.
Har han till exempel bokat tid för aggressionshanteringsterapi?
Uppenbarligen kan eller vill han ju inte förändras på egen hand.
Om han inte kan så bör han söka någon form av hjälp.
Är det så att han inte vill - ja, då vill han ju inte utan snackar bara skit.
Även jag har barn sedan tidigare.
Min sambo har inte direkt någon positiv inställning till dem.
Om jag hade en chans att lämna min sambo skulle jag definitivt göra det.
Därför är mitt råd till dig att lämna din sambo, både för dina barns skull och för din egen skull.
Du älskar honom, i alla fall vissa sidor hos honom, men han har ju samtidigt de där andra sidorna.
Han känner nog inget behov av att förändras när han märker att du, trots allt, accepterar honom som han är.
Det är nämligen så han tolkar situationen när du kommer tillbaka till honom.
Jag talar av erfarenhet.
I alla fall är det vad jag har kommit fram till angående mina dåliga förhållanden som har sett ut ungefär så där.
Vad du än gör så vill jag råda dig att i alla fall inte skaffa några gemensamma barn med din sambo.
Om han beter sig på det där sättet mot dina "egna" barn och mot dig så skulle han knappast bete sig bättre mot ett gemensamt barn.
Det har jag tyvärr fått erfara.
Du kanske inte kan lämna honom så länge du fortfarande älskar honom.
Det är svårt, jag vet.
Å andra sidan verkar han ju inte riktigt lycklig i relationen.
Om han skulle älska dig skulle han väl inte hålla på så där.
Ni har båda en chans att bli lyckliga på var sitt håll.
När du minst anar det kan det sedan dyka upp någon ny man som behandlar dig bättre.
Tänk inte på honom med andra tjejer.
Det behöver du inte bry dig om.
Bryt bara kontakten den dag du väljer att lämna honom.
Det spelar ingen roll hur fantastisk han är när han är nykter.
Hans fulla personlighet är ju ändå en del av honom, innerst inne.
Det är svårt att förstå hur någon kan bete sig som två olika personer.
Antagligen är det ingen idé att ens försöka förstå.
Man mår ändå bättre utan sådana personer.
Jag har, som sagt, gått igenom samma sak och blivit väldigt bitter.
Sådan vill du inte bli.
Dina barn förtjänar bättre.

Profile picture for user Flisan87

Frågade honom igår hur han tänkt lösa problemet och hans lösning är att bara köpa hem 5 öl åt gången så att det inte blir mer. Mitt motsvar: "du fattar att det gäller för resten av ditt liv".

Vi vet båda att det inte kommer funka längre än en månad. 5 öl blir till 7 som blir till 9 och plötsligt är vi där att "det är lika bra att ha en platta hemma så man slipper fara dit så ofta".

Och jag vet inte om jag var otydlig tidigare men det här händer bara när det är vi två, aldrig någonsin med barnen hemma. Så varannan helg ungefär.

Finns det ingen här som faktiskt har en anhörig som lyckats ändra på sig och hållt sina löften?

Profile picture for user Viola canina

Vi har gemensam vårdnad om vissa barn och då får man inte flytta med barnen utan den andre förälderns medgivande.
Utan dem kan jag naturligtvis inte flytta.
Jag kan tänka mig att din sambo kommer på att han kan visa upp fem öl och gömma undan några till.
Ungefär så brukade min förre sambo göra.
Då är det lätt hänt att man börjar leta och räkna.
Det är slöseri med tid.
Om de fem ölen är så viktiga för honom så har han ändå problem.
Det borde räcka med att du blir obekväm för att han ska låta bli helt.
Jag tycker att han borde kontakta någon psykolog eller liknande för att reda ut varför han blir så arg.
Kanske är han arg även nykter men utan att visa det.
Då kan problemet gå att lösa, kanske hos någon parrådgivare eller liknande.
Det kan också vara så att själva alkoholen orsakar ilskan.
Vissa har gener för att bli aggressiva när de dricker.
I så fall borde han verkligen låta bli.
Jag känner faktiskt inte till någon med alkoholproblem som har hållit sina löften om att sluta.
Det brukar bara hålla en kort tid för att sedan börja om igen.
Säkert finns det någon annan här som har lyckats bättre ...

Profile picture for user Nordäng67

i det Viola canina skriver:
"Å andra sidan verkar han ju inte riktigt lycklig i relationen.
Om han skulle älska dig skulle han väl inte hålla på så där.
Ni har båda en chans att bli lyckliga på var sitt håll."
Flisan 87 om din sambo inte är lycklig så beror det säkerligen på hans missbruk och inte på er relation. Och tror visst att han kan älska dig jättemycket trots aggressiva utspel i samband med fylla. Mitt ex var likadan (aggressiv och elak i samband med fylla) och i nyktert tillstånd sa han att tvärtom så ville han konstigt nog såra dom han älskade mest när han var full. Han begrep själv inte varför men det drabbade alltid mig och hans barn Jag trodde honom eftersom han visade mycket kärlek. Till slut insåg jag dock att kärlek inte räckte om han inte tog ansvar för sina problem.
Har tyvärr inte någon positiv berättelse att delge när det gäller förändring eftersom det inte gjorde det i vårt fall. Det enda jag kan säga är att det är bättre att börja fokusera på sig själv. Inte lägga jättemycket energi, hopp och fokus på din sambos förändring. Det är hans resa, inte din. Jag tyckte det var otroligt skönt när jag inför mig själv erkände just att jag inte kunde styra över honom. För varje gång han blev full kände jag att JAG hade misslyckats. Och hade just den där känslan "att om han verkligen älskade mig skulle han sluta dricka". Men det senare, har jag insett, var min känsla som inte alls hade med sanningen att göra. Men som sagt kärlek räcker inte alltid, jag behövde ett sunt liv också. Lider med dig för jag vet hur svårt det känns när man älskar någon som å ena sidan är fantastisk men å andra sidan har väldigt destruktiva sidor. Många kramar

Profile picture for user Flisan87

Tror inte han vill erkänna det för sig själv heller, och det är problemet. Idag var det inte heller "5 öl" som var dealen utan det har ändrats till "5 öl är inte skrivet i sten utan jag måste dricka ansvarsfullt". Suck :(

Han är också förbannad för mig för att jag inte tror på att han kommer lyckas och att jag borde stötta honom. Men hur stöttar man någon som inte ens vill erkänna att han har problem? Det är JAG som blivit utsatt och kallad för diverse elakheter man någonsin kan komma på, det är jag som är i botten. Det är jag som fick skulden förra gången jag lämnade honom och inte berättade för någon VARFÖR av respekt till honom.

Men nu ska jag plötsligt stötta honom och lita på honom "den här gången".

Fan, det är så jävla jävla svårt ? Vill ju så gärna tro på honom men jag kan inte!!

Profile picture for user Viola canina

Jag tror också att det med största sannolikhet beror på missbruket om inte Flisans sambo är lycklig i förhållandet.

Det jag menade var att Flisan uppenbarligen inte mår bra av sin sambos beteende, oavsett vad sambons beteende beror på, och att det då nog kan vara bäst för dem båda att försöka bli lyckliga utan varandra.

Kanske skulle det gå att lösa hans aggressionsproblem om han ville söka hjälp, men eftersom han tydligen inte vill det verkar det omöjligt att lösa.

Det går heller inte, tror jag, att övertyga någon annan om att den personen borde sluta dricka.

Jag undrar om en alkoholist över huvud kan älska någon?

Min sambo var också "två olika personer" förut.

I bland var han hur snäll som helst och i bland var han verkligen inte snäll.

På senare tid har han uppenbarligen börjat hata mig lika mycket oavsett om han är full eller nykter.

Jag har ingen aning om varför han hatar mig så mycket.

Alkohol påverkar personligheten även på lång sikt.

Alla människor förändras förstås med tiden, även vi som inte har alkoholproblem, men jag tror inte att man kan räkna med att få tillbaka den gullige killen som man en gång blev tillsammans med.

Det går bara åt en massa onödig energi när man tjatar och hoppas.

Det du skriver, Nordäng, om att ditt ex ville såra dem han älskade - varför gör de så?

Jag har märkt att min sambo, när han har en dålig dag, inte ger sig förrän han har fått någon annan att gråta.

Länge har jag undrat varför han beter sig så.

Jag kan liksom inte relatera till det alls, att man själv skulle må bättre av att göra någon i familjen ledsen.

Är detta fenomen vanligt förekommande?

Profile picture for user Flisan87

Önskar att jag förstått hur alkohol kan vara så viktigt. Visst, jag tycker också om att ta ett par vinglas till maten men hade jag valt mellan min sambo och alkoholen hade jag inte ens tvekat. Det är ju bara en helglyx och inget annat.

Har beslutat nu att ge det en absolut sista chans. Han vet att han har kniven mot strupen nu och att han med 100 % säkerhet förlorar mig om det händer igen, och jag kommer stå för det med all säkerhet!

Profile picture for user Nordäng67

också att det går bra för er! Kanske kan du försöka tänka att hans problem är hans ansvar. Det förstår man ju såklart rent förnuftsmässigt. Men så agerar man tvärtemot. Jag gjorde också överenskommelser med mitt ex gällande hans drickande (på mitt initiativ). Som han bröt ganska omgående eller sa att han hade missuppfattat. Jag blev lika besviken varje gång. När jag tänker tillbaka tänker jag att jag bara skulle släppt honom fri att göra som han själv ville. Jag var som en övervakare och polis i vårt förhållande. Jag blev någon jag inte ville vara och det var bara mitt eget "fel" eller val att jag blev sån. Då tyckte jag att det var han som gjorde mig sån. I efterhand har jag insett att jag hade ett val hela tiden. Varför en del alkoholister blir elaka är något jag har funderat mycket på men har fortfarande ingen aning. Tror dom känner mycket skam och vi som är nära "tjatar" mycket, skäller och gråter. Alkohol plus skam kanske blir elakheter. Närstående blir en slags trigger av skammen.

Profile picture for user Viola canina

Ja, kanske är det så det fungerar, Nordäng.
I mitt förra förhållande valde jag att lita på min missbrukande sambo om och om igen.
Jag gjorde verkligen allt för att uppmuntra honom att sluta med sina beteenden.
För varje gång behandlade han mig sämre och sämre.
Till slut blev han väldigt våldsam.
Efter många år med den mannen testade jag en helt annan strategi när jag insåg att min nye sambo hade alkoholproblem.
Jag har inte tjatat alls.
Först efter att myndigheterna började uppmärksamma hans drickande och en del av de dumma saker han gjorde i fyllan tog jag upp ämnet.
Jag har föreslagit alla möjliga lösningar, men när han för första gången erkände inför mig att han hade ett problem sa han att det problemet var jag.
Nu blir det bara värre och värre här.
Det känns som att alla mina relationer är dömda att misslyckas.
Därför vill jag bara få vara i fred.
Nu råkade jag byta samtalsämne, förlåt ...

Profile picture for user Flisan87

Jag frågade honom rakt ut idag om han hade lämnat mig ifall jag krävt att han skulle bli nykterist. Det skulle han.

Känns ju kul att höra...

Menmen, ger det någon månad så lär jag ha svar.

Profile picture for user Viola canina

Vad ska du göra med svaret?
Det blir lätt så att man ger dem en månad ... och sedan en månad till ... hur länge som helst.
Jag är expert på att göra det misstaget.
Kanske är du mer handlingskraftig.
Det är nog de flesta, när jag tänker efter.
Jag har, inför mig själv, brukat ursäkta deras beteende med att "han ju har det så jobbigt just nu, det löser sig med drickandet sedan" eller "det var nog ändå mitt fel att han blev så arg, för det var ju den där lilla detaljen som jag inte hanterade helt perfekt".
Månaderna blir till år.

Profile picture for user Flisan87

Jag vet att det inte är mitt fel och skyller ingenting på mig själv i den här situationen.

Har berättat allt för mina vänner och för min mamma, sånt som jag aldrig berättat för någon. Har förberett dom på att jag kanske kommer behöva stöd framöver och har stenkoll på Hemnet för framtida boenden.

Har sparat pengar redan så jag ska kunna köpa en egen bil och har ett bra jobb så jag vet att jag och barnen klarar oss utan problem.

Jag vill hoppas och vill tro att det här ska bli bra, men innerst inne vet jag nog hur det kommer bli. Och jag är förberedd på det i praktiken i alla fall. Men känslomässigt är man nog aldrig redo.

En månad. Det är ingen tid med tanke på hur många år jag levt med det.

Profile picture for user Nora81

Som svar på av Flisan87

Så bra att du har pratat med din omgivning om det. Det är ingen lätt situation att vara i men du är verkligen stark och verkar ha koll på saker.
Man lämnar helt enkelt när man själv känner att man inte vill vara med längre eller inte har någon tro på det längre, det finns inget rätt svar.
Styrkekram <3