av Overkligt

Overkligt
sön, 2021-02-14 - 14:47

Min man dricker, inte jättemycket och inte varje dag men tillräckligt för att jag inte tycker om det. Fester hemma eller borta så blir han alltid väldigt full...
Några ggr sista åren har jag hittat vin eller öl som han gömt, vilket känns så konstigt. Sen jag fick totalt nog nu denna nyår (gäster hemma fast utomhus) och även denna gång fullast av alla så känns det som han smygdricker öl ännu mer. Han låtsas dricka bara 3,5 men det är ofta starköl i smyg. Nu senast i fredags kväll, han går på toaletten lääänge, och betedde han sig skumt. Jag gick in på toa direkt efter och då kändes han ännu konstigare... och mycket riktigt - jag hittade en stor starköl tom i badrummet.
Jag ställde fram den och sa att jag hittade den. Men nu, konstigast av allt, han pratar inte om det, säger absolut ingenting, även fast jag tagit upp det vid två tillfällen i helgen. Han är bara helt tyst och sen låtsas som allt är som vanligt.
Så här har han reagerat alla ggr som jag tagit upp alkoholen sista året.
Vad ska jag göra?

Viola canina
sön, 2021-02-14 - 15:20

I badrumsskåpet brukar jag hitta tomma burkar. I källaren också, naturligtvis, och högt uppe i köksskåpen. Mest irriterande tycker jag nog att det är att hitta dessa små överraskningar på olika ställen i min bil.

Även min sambo låtsas som ingenting. Det är han expert på. Han låtsas helt enkelt att han inte hör mig. Det känns som att jag pratar med en staty eller kanske med en snögubbe.

Till och med dagarna efter de nätter då han har skrikit åt mig att jag ska ut ur hans hus har han låtsats som ingenting. Själv tycker jag att det är väldigt jobbigt att gå vidare som om ingenting hade hänt.

Samtidigt är det ju så enkelt att bara låtsas att allting är som det ska. Då blir det färre konflikter. Att leva ett låtsasliv som en mindre viktig person i hans liv har jag ägnat mig åt väldigt länge.

Det är så svårt att veta hur man ska agera när de bara ignorerar en. Man kan ju inte diskutera med en sådan person. Alltså kan man aldrig komma fram till någon vettig lösning.

Ska man själv också göra likadant - bara strunta i dem och leva sitt eget liv? Det är ju ganska trist. Du skulle behöva få din man att prata med dig på något sätt. Brukar ni kunna prata om andra saker?

Overkligt
sön, 2021-02-14 - 15:35

Nä, han har alltid varit en mussla. Han pratar gärna om ’bra’ saker, social med vänner. Hemma pratar vi vardagliga saker. Tror han har ett stort behov att framstå som duktig och smart.
Han blir aldrig arg, stökig eller så när han är påverkad, vilket är skönt.
Jag känner mig bara så ledsen, som luften gått ur mig. Börjar tänka separera men tanken är läskig. Han tror nog inte att jag tar det så långt. Jag har sagt flera ggr sista åren att jag vill inte leva så här, men har låtit det rinna ut i sanden för jag har inte haft ork eller kraft (eller viljan).
Frågan jag ställer mig nu är - spelar det någon roll om han slutar dricka, vill jag stanna då? Vet inte...
Jag litar inte på honom, är arg besviken och förbannad - kan det gå över?
Man kan inte ändra på en person, han är som han är och jag har ofta irriterat mig på han ’jag är så bra’ och annat.
Vi är 50+ och jag har nog trott att vi kommer leva ihop resten av livet men nu vet jag inte.

Hur tänker du? Leva två olika liv men under samma tak är inte skoj :(

Viola canina
sön, 2021-02-14 - 17:00

Jag skulle flytta utan tvekan vid det här laget, eftersom vardagen knappt fungerar över huvud taget, men han skulle inte godkänna barnens flyttanmälan. Så har det varit i flera år nu.

Min sambo har aldrig pratat med mig om personliga saker. Säkert gör han det med andra människor, till exempel med en förälder, med sina syskon och med sina vänner, om inte annat så när han har druckit.

Däremot kommenterar (kritiserar) han allt jag gör hemma och vill alltid tala om hur saker och ting (även sådant som han inte alls är insatt i) fungerar, så själva talförmågan är det inget fel på. Han verkar bara vilja hålla sina personliga tankar och känslor väldigt hemliga för mig.

Nej, det är inte skoj alls - speciellt inte när man har barn. För honom är jag en irriterande inneboende, och för mig är han ungefär som en fångvaktare.

Jag känner mig också ledsen, men samtidigt känner jag mig avstängd på något sätt. Inombords är det konstant panik, men jag försöker att inte visa det för någon.

InteMera
sön, 2021-02-14 - 19:34

Jag känner så väl igen dethär samtalsämnet, likadant för mig! Han tror fortfarande att jag inte märker att han blir mer och mer konstig vartefter kvällen går, och prata om det går varken full eller nykter. Jag fick också upp ögonen på allvar för vad han håller på med när jag började hitta gömda både ölburkar och tomma starkspritsflaskor i allt från bokhyllan bakom böcker, bland kläder i både skåp och hall, bland verktyg, i bastun och i badrumsskåptet, i stort sett alla förråd... jag lyfte ibland demonstrativt fram det jag hittat medan han såg på, med påföljd att han glor på mig som att detdär har inte han nåt att göra med, som om dom inte fanns..som jag var galen och inbillade mig fastän tomflaskorna står mitt på bordet! Jag har formligen exploderat ett antal gånger, sagt exakt vad jag känner och tycker och att jag vägrar leva så. Oftast säger han ingenting. Inget alls. Tittar som igenom mig. Går ut efter en stund utan att säga ett ljud. En enda gång fick han ur sig ett Jamen inte ska väl nån behöva flytta...Han fattar inte och det tro jag inte era gör heller. Vilken stress och galen ångest man bär på när man inte vet om man kan lita på sina egna upplevelser och känslor, när man alltid blir bemött av tystnad. Sen ska allt vara som vanligt och så får man höra man är sur jämt och ska laga problem av skitsaker. Den skitsaken ledde för mig till att jag skaffade egen bostad. Han fattar fortfarande inte.

Overkligt
mån, 2021-02-15 - 08:19

Känslan av overklighet och tvivel på mig själv var det som gjorde att jag hittade hit.
Är det verkligen så farligt, överdriver jag, många har det värre, är det värt att flytta för detta, hur ska han klara dig, våra gemensamma vänner... listan är lång på alla tankar som kommer upp.

Öppnade upp igen igår för att vi måste prata, att jag undrar vad han vill och känner? Vill han fortsätta dricka precis som han själv vill, så behöver jag veta det. Då är det ju ingen idé för mig att försöka kämpa, då måste jag övertyga mig själv att jag är viktig och att mina känslor ska jag ta på allvar - alltså att då är alternativen att stanna på hans villkor och köpa läget eller lämna relationen.
Men inte ett ord kom från honom, endast ”aa vi måste prata” men sen inte ett annat ord. Tillfällen fanns absolut för något ord, att bara säga något... men nä, helt tyst och låtsas som vanligt.
Känns som jag håller på att explodera inombords!
Vi har inga gemensamma barn, och bara mina som bor hos oss (de är 20+) och på väg ur boet.
Till er som har små barn så lider jag med er!! Men snälla ni, flytta!! För er egen skull och barnen, ni är värda att må bra och känna er trygga i ert eget hem - så viktigt!!
Styrkekramar!!

Viola canina
mån, 2021-02-15 - 08:55

Det går ju inte att flytta med barnen utan den andres godkännande om man har gemensam vårdnad. Man bryter mot lagen då. Kvar kan man ju inte heller lämna dem när den andre föräldern inte tar hand om dem. Inte ens på halvtid skulle det fungera. Svensk lag ser inte till barnens bästa.

Så bra för dig, i situationen du befinner dig, att dina barn är så stora, och dessutom dina egna, att de klarar sig själva. Då är du fri att ta tag i ditt eget liv. Du har alla chanser i världen att bli lycklig. Om inte mannen din skärper sig kan du lämna honom när som helst. Om och när det sker är helt upp till dig när du känner dig redo.

De som dricker använder ofta drickandet som ett sätt att slippa tänka på tråkiga, jobbiga saker. Han säger "aa vi måste prata" men tänker kanske "nu ska jag nog ta och dricka en skvätt så att jag slipper tänka mer på det här jobbiga samtalsämnet just nu".

Tiden liksom stannar när man dricker, samtidigt som den går fortare. Man missar en massa annat, vilket nog ofta är precis vad man är ute efter, oavsett om man inser det eller inte. Den nyktra personen bredvid fastnar lätt i något slags mellanläge där ingenting blir gjort för att man väntar in den andre.

Overkligt
mån, 2021-02-15 - 09:59

Inte klokt!!
Gör ont i hjärtat när du beskriver situationen du är fast i och jag har verkligen full respekt för hur du tänker. Jag skulle heller aldrig lämna mina barn hos en jag inte litar på. Aldrig!
Om man ansöker om skilsmässa så blir det vårdnadstvist, antar jag... inte skoj
Önskar jag kunde säga ’gör så här så blir det bra’ men jag vet inte :(

Overkligt
tors, 2021-02-18 - 11:44

Igår, äntligen, kom första orden ur honom men jag blev så besviken (fast det var väntat :(
...jag är introvert, ledsen att jag inte lever upp till vad du vill, det är ett beteende, normalt att dricka några folköl, du överdriver, visst blir det lite för mycket ibland...
Men det som har hänt är gammalt, jag kan ändra det nu, behöver inte dricka alkohol, jag har kontroll på mig, är INTE alkoholist...
Så lät det igår, jag känner mig likadan idag - ledsen, låg, arg, besviken och förvirrad. Han ljög rakt i ansiktet på mig igår också angående besök på Systembolaget.
Kommer detta kunna bli bra?
?

Viola canina
tors, 2021-02-18 - 12:45

För mig har det inte blivit bra, och det är var just lögnerna som fick mig att sluta hoppas. I början var det små lögner om var han hade varit ("bilen gick sönder" när han inte kom hem förrän mitt i natten). Jag slutade fråga efter ett tag, accepterade bara att han hellre ville vara någon annanstans. Sedan kom de där helt absurda lögnerna om att han skulle gå ut och kolla om posten hade kommit (fast han då varje gång hoppade in i bilen och körde raka vägen till närmaste ställe där det gick att hitta öl eller sprit). Trodde han verkligen att jag inte märkte att han ofta stannade borta hela natten när han skulle kolla posten? Knappast. Han brydde sig bara inte. Numera gör inte jag heller det. Det är bättre att han dricker någon annanstans, för jag orkar inte ha honom hemma i det tillståndet. Jag tror inte att ett förhållande med så mycket lögner kan bli bra igen, för den som ljuger bryr sig inte. Om ett förhållande ska gå att fixa måste båda bry sig. Du skriver att din man inte dricker så jättemycket, så det kanske ännu finns hopp, men du bör nog inte acceptera att det håller på alltför länge till på samma sätt. Det blir nog lätt så att han vänjer sig vid att inte lyssna på vad du har att säga om hans drickande. Att släpa med honom till någon sorts professionell parrådgivare (om det är möjligt) kanske skulle hjälpa. Ofta har ju introverta personer egentligen mycket att säga, bara lite svårt att få ur sig det. Det kan också handla om tillit, att man går omkring och tänker på någonting som man inte törs berätta eftersom man inte vet hur den andre kommer att reagera. Finns det någonting som stressar honom i vardagen? Tror du att han själv någon gång har funderat på skilsmässa? Det kanske skulle gå lättare att prata om ni rent fysiskt förflyttade er någon annanstans, kanske utomhus eller i bilen på väg någonstans längre bort. Jag har märkt att många människor blir mer pratsamma i nya miljöer.

Overkligt
tors, 2021-02-18 - 15:05

Kloka ord och ja, jag tror han tänker mycket men väldigt lite kommer ut.

Även fast det inte har varit mängder och inte varje dag så har jag haft en känsla i cirka 10 år nu, att jag ogillar hans alkoholdrickande. Han har ljugit om olika saker under åren (har jag märkt) och nu när jag själv 'vaknat upp' eller 'bägaren rann över-känslan' kom - så upptäcker jag att jag har starka tvivel på om jag kommer kunna lite på honom igen...

Känns som jag liksom vaknat upp och jag gillar inte världen jag bor i. Det måste bara landa i mig, tvivel blandat med säkerhet om vad jag måste göra. Allt blir läskigt och stort när jag tänker på det, tänker hur ska jag kunna backa nu - tycka om, förlåta, tillit och se en framtid men samtidigt känner jag paniken över att säga orden "separera"
Att läsa här och skriva av sig är så befriande, hade ingen aning om att den här sidan fanns tills jag upptäckte den häromdagen. Man lyckas sätta ord på vad man tänker och känner, att man inte är ensam, vad andra funderar på och hur livet ser ut.

Blev mycket nu och kanske inte så vettigt, mer ord som bara rinner ur mig.

Viola canina
tors, 2021-02-18 - 18:45

Ja, visst är det läskigt att tänka sig en sådan stor förändring som en separation innebär!
Även för mig är det så - trots att jag är helt säker på vad jag vill!
När man har varit tillsammans med någon så länge så är man ju liksom ... van ... och vad som kommer att hända sedan har man ju ingen aning om.
Det är kanske först när ens vardag har blivit alldeles outhärdlig som man känner sig redo, även om det nog hade varit bättre att ta steget och bryta långt tidigare.
Jag vet att jag själv har en tendens att förlåta för mycket och överanalysera vad jag själv har gjort som har bidragit till olika problem.
I bland skulle jag nog må bättre av att vara lite mer impulsiv och våga förändra saker.
Just nu, som ofrivillig sambo, kan jag däremot inte se att jag har något annat val än att fortsätta som förut.
Ofta ser man först långt efteråt alla chanser som man faktiskt hade kunnat ta.

Jag har inte heller känt till den här sidan så länge.
Det blir lätt så att man skriver lite osammanhängande när det handlar om ämnen som på något sätt berör en, i alla fall märker jag att jag själv skriver ganska virrigt i bland, men det är ju inga svenskuppsatser vi skriver, så det spelar nog ingen roll =)