Skilsmässa

Profile picture for user Eva68

Jag har varit gift i 30 år och har tre vuxna barn ett barn i tonåren som bor hemma. Min man har väl alltid haft problem med att dricka lagom mängd . Då han även har diabetes så har det funnits en stor oro. Jag har hjälp honom så många ggr man kan säga att vi har räddat hans liv många ggr när han var gör låg i socker. Vi har en bra ekonomi fin gård på landet med hästar . Sommarställe och fin båt. Båda har heltidsarbete . Han har haft problem med huvudvärk i 2,5 år han har lite arbetsnarkoman och har skött sitt arbete bra . Men alkoholkonsumtion en har ökat den senaste tiden , antagligen för att dämpa värken och att slappna av. Han älskar jakt och det har varit en tillflykt . Han har haft med alkohol i smyg och även gömt flaskor här hemma som han förnekat. Ihop med detta har han blivit lite småtyken , lättirriterad har varit ointresserad av det mesta som gällt hemmet. Senast när jag hittade en flaska gömd i hans bil blev jag skitförbannad och ställde honom mot väggen. Hans motreaktion blev att ” nu är jag så trött på ditt tjatande , jag vill skiljas”. Alla barnen är oroliga och vill att han ska ta antabus men han väljer bort det. För nu ska han bli lycklig , få jaga dricka och ha roligt när han vill. Han vill inte prata om situationen. Han ville att jag skulle flytta med en gång men jag sa att jag stannar kvar i huset. Inte lätt när jag har mina hästar också. Han inser inte att han har alkoholproblem utan lägger hela skulden på mig. Säger elaka saker som han aldrig skulle göra förut. Blir en jobbig process med allt vad vi har att dela. Jag vet att jag räddat honom många ggr och nu när han varit borta i en vecka känner man oro med alkoholen och diabetesen ihop. En av mina döttrar har försökt prata med honom men han stöter bort henne och säger att ni båda har förstorat allt detta . Han säger till omgivningen att han är trött på sin tjatiga fru och har velat skiljas i flera år. Han är så otacksam för jag har verkligen stöttat honom i alla år. Men flera säger att det är alkoholen som har förvrängt honom. Egentligen är skilsmässa det bästa , men jag vill att han ska sluta med spriten så vi kan diskutera detta i lugn ton . Nu är han så forcerande och hetsig . Och vill att allt ska ske bums. Jag är knäckt har varit sjukskriven i en vecka svårt att sova och att äta, gråter varje dag.

Profile picture for user Tofu

Låter lite som att skammen går före förnuft här. Det behöver ju inte vara så men det är nog inte ovanligt att man förnekar in i det sista för man vill ju inte vara den där som har problem. I den processen ingår ju att gömma undan.

Jag tror få fattar hur bra man kan ha det om man tar tag i sina problem. Man är ju inne på förnekelse så letar man ju inte fakta kring denna sjukdom... Ångest, depression, jobbiga med att smyga, kroppsliga effekter som ont i mage/lever, offantlig trötthet mm mm.

Hur man tar upp diskussionen kan nog spela roll. Just i de fall skammen sätter käppar i hjulet, vilket inte behöver vara fallet här. Kanske jag tolkar in för mycket? Om någon som inte uppfattas som ett hot (inte närmaste familjen då tydligen) pratar med honom? Någon som kan få upp fördelarna med att sluta. Någon som vet vad det handlar om.

Annars, vad ska man säga. Fattar att det är jobbigt men varje vuxen ansvarar ju för sitt liv. Han har ju ett val här. Förlora allt och stödja sig mot en progressiv sjukdom som bara blir värre eller att vända nu. Processen är skitjobbig och säkert ännu värre om han nu vägrar inse sin problematik...
Ta hand om dig. Det blir ju viktigt. Planera in saker som du gillar att göra för din skull. Så att du mår så bra du kan göra för din skull ❤

Profile picture for user Skrållan

Ja det är kämpigt när man står bredvid någon som har problem med alkohol. Var i din situation för snart 2 år sedan. Jag ställde ultimatum, sluta dricka och att vi båda skulle gå i terapi. Men han ville inte. Han tyckte det var gott att ta en öl. En öl.....?
Har också räddat och övervakat min man, numera ex flera gånger då han blandade alkohol med sömntabletter.
Det var en kamp men till slut var jag tvungen att gå. När han öppnade första ölen för kvällen, så kände jag till slut ingenting för honom. Han kunde ramla i trappan och jag tänkte, jaha där ramlade han.
Och just som du beskriver så blev han till slut inte bara sur och arg på mig när han var full, utan även när han var nykter. Det gick inte att leva så.
Det är ju alkoholen som påverkar deras hjärna. Dom tänker till slut inte som vanligt. Dom vill bara ha sitt dricka. Allt annat är betydelselöst.
Ja det är inte lätt. Den enda du kan styra och hjälpa är dig själv. Han måste göra sin egen resa. Någon skrev till mig i början och frågade, vill du ha det så här om 1 år, 2 år, 5 år?
Försök som råden lyder att fokusera på dig själv. Vad du vill och vad du tycker om. När man lever mitt i så tycker man dessa råd är små, men det gör enorm skillnad när man börjar tänka så.

Profile picture for user Eva68

Vill tillägga att han hittat ett boende som han som jag tycker flytt till. Sitter ensam ute på landet och som jag vet druckit Fredag till söndag. Min oro här är att han kan hamna i diabeteskoma. Eller det att han kör bil tidigt på morgonen till jobbet ca 3 mil. Med alkohol kvar i blodet.

Profile picture for user Nordäng67

över någon som står en nära (eller har gjort det) och som inte har förmågan eller viljan att ta hand om sig ordentligt är riktigt svårt. Jag har haft nytta av det här när stark oro kommer:
1) Jag sätter mig ner, blundar och andas djupa andetag. Det har en lugnande effekt.
2) När jag känner mig lite lugnare frågar jag mig själv "Vad är jag orolig för?" och svarar mig själv på frågan. Prata gärna högt med dig själv.
3) När jag har satt ord på oron frågar jag mig själv: vem bär ansvaret för det som oroar mig och svarar mig själv på frågan.

Detta kanske låter lite knäppt men det har hjälpt mig mycket. Både när det gäller stark oro för människor som inte tar ansvar för sig själva typ min mamma som är psykiskt sjuk. Men även när det gäller stark oro för människor som tar väldigt mycket ansvar för sig själva typ min son som har diabetes. Att lugna och trösta sig själv utan att göra något i panik är svårt men det går. Man kan ändå inte göra något som gör skillnad på lång sikt. Du kanske kan "rädda" din man vid ett tillfälle men nästa gång kanske du är på jobbet. Han måste ta ansvar för sig själv. Den övningen har jag haft stor nytta av. Inte från första stund men övning ger färdighet. Numera kan jag fortsätta laga mat och göra den. I början var jag tvungen att släppa allt och sätta mig ner. Du kanske kan testa och se om det är något för dig? Många kramar

Profile picture for user gros19

Tycker att en orosanmälan till socialförvaltningen är berättigad. Han utsätter sig för en stor fara genom sitt drickande och det innebär ju att det är fara för hans liv, vilket är grunden till att man gör en anmälan. Jag hade gjort så och sedan är ansvaret socialförvaltningens, som kan erbjuda vård både frivilligt och med tvång i vissa fall. Även om du skulle vilja kan du inte ta ansvar för hans liv precis som Nordäng skriver. Anmälan kan även göras anonymt och både muntligt och skriftligt.

Profile picture for user Azalea

Att göra en orosanmälan kan kännas skrämmande, tro mig,jag vet.
Men det går att göra anonymt och jag kände att det var bättre att anmäla för hans skull då drickandet var en fara för hans liv.
De tar då över och du har då gjort det du kan.
Känner med dig ?och sänder dig en varm kram?Azalea

Profile picture for user Azalea

Att göra en orosanmälan kan kännas skrämmande, tro mig,jag vet.
Men det går att göra anonymt och jag kände att det var bättre att anmäla för hans skull då drickandet var en fara för hans liv.
De tar då över och du har då gjort det du kan.
Känner med dig ?och sänder dig en varm kram?Azalea

Profile picture for user Eva68

Nu är skilsmässan igång , egentligen borde man vara glad . Men oro finns alltid att något ska hända. Vet inte hur mycket han dricker , men han dövar sin ångest i långa arbetsdagar. Då ser ju inte andra att man har alkoholproblem, eftersom man jobbar. Nu har vi ju ett barn under 16 år så det är 6 månaders betänketid,, bodelning är inte påbörjad . Barnet är mestadels med mig och som det är nu varannan helg med pappa. Han påstår att det vi handlar från vårt lönekonto nu inte ska vara med i bodelningen utan det tillhör en själv. Stämmer det???

Profile picture for user Azalea

Första steget är taget
Nu kan du försöka vila lite under tiden som betänketiden är. 6 månader går fort och sen tar bodelningen vid.
Jag skickade in om skiksmässa hösten 2019 , efter betänketid och två vändor på LVM i totalt 1 år så är vår bodelning äntligen lite igång. Fick papper från advokaten förra veckan.
Som svar på din fråga så gäller det Som finns på era konton från det datum som skilsmässan inkommer och registreras och det är det man delar lika på sen.

Skickar lite kramar som stöd från en medsyster i samma situation🧡🧡
Azalea