Återfall, fall och lögner.

Jag vet inte längre vad jag ska göra.
Min dotter ljuger och dricker, igen. När vi nästan hade börjat hoppas. Hon säger att hon nu slutat dricka. Hon riskerade att dö när hon för en månad sedan föll från ett fönster (3 tr) på en fest. Hon har två krossade fötter, ett krossat knä, sitter i rullstol och går på kryckor. Hon hade tur. Rygg och huvud klarade sig i fallet. Hon bor hos oss (mamma o pappa) nu under rehabiliteringen. Hon har fortfarande gips och metallskruvar och ett par operationer återstår, även om det blir bättre för varje dag.
Precis efter fallet var hon rädd för sig själv och övertygad om att hon skulle ”byta liv” och bli nykter och satsa på jobbet och umgås med vänner som inte festar. Hon var rädd för sin egen utveckling (på bara några år har hon förstört sitt liv ordentligt pga alkohol) och lovade oss att hon nu ”nått sin botten”. Hon har sedan flera år psykologhjälp, hon har kontakt med beroendemottagningen (lite mot sin vilja eftersom hon inte själv anser att hon är beroende, att hon kan sluta själv när hon vill) och hon har familj o vänner som stöttar.
Men så igår em åker hon i taxi hem till en tjejkompis på middag. En tjej som hon säger är skötsam. Hon säger att hon nog sover kvar för att inte anstränga de gipsade fötterna för mycket - vilket ju är klokt. Men mitt alarmsystem slår på direkt och jag frågar om vännen vet att hon inte dricker. Absolut, säger hon och åker iväg. Och jag känner instinktivt att hon ljuger, igen... men jag VILL tro henne. Hon vet ju hur viktig rehabiliteringen är.

Sen kommer hon hemraglande klockan 4 på natten och snubblar in i hallen, på sina kryckor, hon kan knappt gå (hon får f ö inte stödja på ena foten som är totalkrossad men gör det ändå ser jag till min förtvivlan) vi får henne att blåsa i alkomätaren (eftersom hon ljuger och säger att hon inte druckit fast det är uppenbart) mätaren lyser naturligtvis rött på ”HI”.
Det är bara några dagar sedan hon kom hem från sjukhuset efter en månad med otaliga operationer, smärtor och sjukgymnastik. Hon har precis blivit såpass smärtfri att hon slutat med starka värktabletter. Och nu detta. Så snabbt gick det tillbaka till ruta ett.

Jag är helt förtvivlad. Jag tänker att om inte det här var hennes botten - hon hade kunnat dö eller blivit handikappad för livet av fallet - om inte det här var ett ”wake up call” - kommer hon någonsin komma till insikt och bli bra??? Vad mer ska till?
Varför lyssnar hon inte på sina vänner och sin familj? Alla ger henne oändligt med kärlek och bönar och ber henne ta sitt förnuft tillfånga. Vi har varit igenom alla stadier, gråt, tok-stöttning, böner, ilska, hot, krav, samtal, släpat runt på mottagningar, curlat och kramat, Varför går det inte in? Vad mer kan vi göra??? Vad funkar?

Profile picture for user Ragna

@LaLaLintott
Känner med dig och känner igen mig. Har själv en vuxen dotter med svårt alkoholberoende. Liknande det du beskriver. Har tyvärr inga bra svar på dina frågor, funderar på samma saker, gjort samma saker. Allt jag kan säga är att det är en svår sjukdom, en riktig skitsjukdom helt enkelt. Och för oss som är föräldrar är det förödande. Hela mitt liv kretsar kring detta nu, med ständig oro, ständig ångest. Min stora skräck är att inget ska funka när det gäller henne. Men, mitt hopp är fortfarande att behandling mot beroendet (som min dotter också får) ändå ska ha effekt ,till sist. Just nu tänker jag mycket på hur jag själv ska orka leva med denna situation. Även om jag har ett visst hopp om att det ska bli bättre till slut, inser jag (liksom du, antar jag, efter många förhoppningar och besvikelser) så inser jag att det kommer att ta tid i så fall. Stödkramar till dig.

Profile picture for user gros19

Så förfärligt, men först vill jag säga att det handlar inte om förnuft utan helt och hållet om känslor. Som anhöriga inriktar vi oss ofta på att hitta argument som ska få vår anhöriga att äntligen inse att det måste bli ett slut. Det svåra tycker jag är att inse att vi kan faktiskt inte påverka situationen speciellt mycket. Kanske kan vi vara vaksamma så att vi inte underlättar ett fortsatt missbruk genom att t.ex reda ut ekonomin.

Om man är bekväm med sjukdomsbegreppet så är det en dödlig sjukdom och jag förstår att du tänker att om inte dessa konsekvenser får din dotter att bestämma sig för att bli nykter vad ska då behöva hända.

Behandling är ju bra, men det är motivationen som är viktigast tänker jag och den varierar ju. Min son har haft ett mycket destruktivt missbruk, med flera överdoser och jag har tvingats "acceptera" att leva med oron och den fullt realistiska insikten att han kanske inte överlever.

Idag är han drogfri, men det har visat sig att han har svåra psykiska problem och droger har varit ett sätt att hantera detta. I efterhand kan jag se att det fanns en logik i det hela. Just nu har jag inte oron som ständig följeslagare, men jag minns hur förfärligt det var.

Jag har gått flera anhörigprogram och det har varit min räddning. Personligen kan jag säga att det som jag haft mest nytta av och som gett mig mest ro är när jag lyckats förlika mig med tanken att jag inte kan göra något för att min son ska bli drogfri. Jag kan försöka ta hand om mig själv och det har även varit till nytta för min son tror jag. Han har därmed sluppit åtminstone en del av sina skuldkänslor.

En sak jag lärde mig under att anhörigprogram är att det är enorma krafter i beroendet och det har inget med den friska personen att göra. Det finns inget förnuft, ingen logik utan beroendet styr. Fick också rådet att inte konfontera, skuldbelägga osv utan enbart berätta vad som gör mig ledsen och orolig.

Sitt barns missbruk är något av det mest smärtfyllda man kan uppleva och ofta också förenat med mycket skuld och skam.

Slutligen vill jag säga att det du beskriver gör att en orosanmälan till socialförvaltningen är berättigad. Din dotter utsätter sin hälsa för allvarlig fara och kan behöva tvångsvård om han inte samtycker till eller klarar att genomgå behandling under frivilliga former.

Profile picture for user Dearself

Vill så gärna skriva nåt tröstande.

Jag är i samma situation. 3 års kaos med flera behandlingshem för min son. Nu senast LVM i 6 mån och han återföll samma dag han kom hem. Han är 24 år och allt han drömt om tas ifrån honom bit för bit. Det är en fruktansvärd känsla att kämpa för sitt barn men inse hur maktlös man är. Det jag kan säga är att genom dessa år har jag nog läst och lyssnat på allt. Varit som besatt att hitta lösningar och jag har hört många fina berättelser om de mest hopplösa fallen som rest sig och blivit nyktra och fått bra liv. Sedan är man ju så otroligt rätt för precis det du beskriver. Det är så många faror kring missbruket. Din dotter är säkert rädd för sig själv i de stunder hon vågar tänka på vad hon utsätter sig för. Jag vet att min son är det!

Beroende är en fruktansvärd kraft och det är så svårt för oss att förstå. Jag tänker att människor förlorar armar och ben, förlorar sina barn, har vänner och partners som dör av sitt missbruk och nånstans säger deras berondehjärna till dem att det enda som får dem att stå ut med den smärtan kring allt som händer är att döva sig med mer droger/ alkohol.
Jag hoppas det vänder! Vägrar ge upp. Nån sorts balans av villkorslös kärlek och gränssättning. Jag har efter många samtal med anhörigkurator och samtalsgrupper med råd om hur jag som anhörig ska göra bestämt mig för att plocka bitar av det men samtidigt göra det som känns rätt i magen för mig.

Hur mår hon nu? Hoppas det vänder för er!
Kram

( ps. ett tips lyssna på beroendepodden , en intervjupodd med Annelie Ståhl själv nykter alkoholist, där finns många hoppfulla berättelser om tillfrisknande)