Min man drinker - vin - massor. I smyg, gömmer vinet, fast jag har stenkoll. Dricker i ensamhet, jag märker det knappt för han försöker dölja det, men det finns där hela tiden. Ibland när jag kommer hem efter lunch, ibland på eftermiddagen. Men mest sent på kvällen när jag lagt mig. Det är ca 3 boxar i veckan, denna veckan tror jag det blir 4. (Visst är det mycket? är ju 12-16 flaskor i veckan!!!) Senaste boxen drack han på 1,5 dygn. Jag kan som sagt inte låta bli att kolla...o kolla o försöka prata tillrätta. Men det är som att prata med en vägg.
Hans svar är: - sån här är jag, en värdelös människa. Men sån här är jag, vill inte skada dig (därav smusslandet).
Smusslandet, sveket, känslan av att han väljer bort mig och vår relation..
Detta påverkar det mig så mycket, han dricker för att stilla sin oro/ångest, men istället ökar min ångest och nedstämdhet. Han är aldrig otrevlig, arg eller våldsam. Ingen kan ana hur vi har det, inte någon. Han fungerar fortfarande exemplariskt socialt sett, utåt. Inte ens de vuxna barnen misstänker något, det är jag säker på.
Jag går sönder. Jag står helt ensam med detta.
Har försökt att prata tillrätta..om o om igen. Skällt, vädjat, förklarat om o om igen hur jag mår. Försökt få honom att inse att han är beroende, att hans hälsa står på spel. Lönlöst. Söka hjälp vill han inte, han är som en mussla när man pratar, kan inte uttrycka sig säger han.
Jag vet vad ni kommer att säga..sätt hårt mot hårt. Sätta hårt mot en svag människa, kan jag det?!
40 år tillsammans, resterande liv framför oss..men orkar jag det?!