Att alltid komma i sista hand...

Hej alla!
Efter ha kämpat i flera år mot min pojkväns alkohol missbruk och alltid kommit sist i ledet har jag äntligen tagit mig ur. Men hur tar man sig vidare nu när det har varit ens verklighet så länge.....??

Började som en dröm med förälskelse och allt sen började det visa sig vilka de verkliga problemen var (har levt med en far som var alkolist så man borde veta bättre). Gömmor överallt, det tog över vardagen osv. Sen fick han hjälp i 6 månader och dagen efter han kom ut började det igen....både med drickandet och jag älskar dig så mycket, kan inte leva utan dig. Jag gjorde då ett val för mig själv att jag inte kommer leva så så jag sparkade helt enkelt ut honom och valde att försöka den vägen men det kom igen, det där att jag älskar dig så mycket och jag vill vara med dig. Mellan så hittar han en person som förser honom med både bostad och pengar samt såklart VIN. Men det är mig han vänder sig till när han håller på att dö av alkoholen tillslut. Jag ställer såklart upp och han kommer in på en ny behandling som är 7 månader och han förändrar hela sitt liv och vill ha med mig på resan. Vi går o pratar med anhörigstöd osv samt medberoendesamtal för mig. Det gav mig mycket att bara få någon att förstå vad man går igenom, vilken ilska och sorgsenhet man bär omkring på.

Efter 6 månader av nykterhet blir verklighet så gör vi ett nytt försök med allt vad det innebär. Man blottar sitt hjärta igen och vet att det förmodligen kommer gå åt h-vete. Började bra, med bostad jobb osv för honom, det tog 3 veckor sen var vi igång igen. Han ville vara den som kunde ta ett glas vin en fredag efter jobbet osv. Jag hade däremot inte den agendan och var beredd att lägga allt var alkohol var åt sidan även om jag inte har det problemet. Men sen började ljugandet igen, är så jä-la less på dessa lögner som går att se igenom. Har aldrig haft fel gällande detta innan och kommer inte ha det nu heller.

Väljer direkt att avsluta då detta kommer barka iväg och jag orkar ärligt talat inte vara med mer. Skönt för mig men vet inte riktigt hur jag själs ska komma ur sorgen att jag var så dum att jag gick på den igen.

Har ni några råd om hur man går vidare för det måste jag göra och det NU. Vill inte hamna där igen !!!

//Lotta

Profile picture for user Amanda

Hej Lotta och varmt välkommen hit!

Vad fint att höra att du har fattat ett beslut som känns rätt för dig, där du väljer att ta hand om dig själv. Du har gjort nya försök med relationen förut och snabbt märkt att gamla mönster återvänt. Klokt då att prioritera dig själv. Det låter som att du har haft det jobbigt i relationen och att fokus har legat på din partners mående, snarare än på ditt. Trots det är det förstås oerhört smärtsamt att avsluta en relation. Det är även lätt att tvivla på sig själv när den andra parten bedyrar sin kärlek och lovar bättring. Därför är det inte alls konstigt att du "gick på den igen", som du skriver, utan snarare mänskligt.

Vad kan du göra framöver för att påminna dig själv om hur det har varit tidigare och att ditt mående är värt att prioritera? Vad finns i ditt liv som ger energi och mening, som du kan ägna dig åt nu under den tuffa perioden efter uppbrottet?

Skriv gärna här och berätta, här finns många som känner igen sig i dina erfarenheter.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet