Det känns jätteensamt att ha en förälder som inte kan visa kärlekskänslor. Min mamma har varit så länge jag kan minnas väldigt speciell o vi har aldrig haft en bra relation trots att jag föesökt i alla år. Hon är alkolist och som t ex idag berättade jag att jag var gravid men fick inte ett enda grattis, inget oj vad kul, ingenting nä istället började hon bråka om en flytt vi ska göra.. trots att hon inte ens ska hjälpa oss flytta..det är som att allt ja gör o säger är fel o ja fåe alltid höra de.. inte ens när jag berättar att hon ska bli mormor kan man få en respons :( jag saknar så innerligt att ha en förälder som blir glad ,som stöttar, som finns däe osv :(((

Förstår att det känns ensamt. En mamma ska ju vara den som tröstar och stöttar.
Jag har själv många barnbarn och jag vill säga Grattis till det nya livet. Så underbart.
Jag har levt med en man som drack. Lämnade för över 2 år sedan. Det bästa beslut jag tagit.
Men jag höll på att förstöra förhållandet med mina barn p.g.a. han, min alkoholist.
Han tog mer och mer plats och tid.
Jag tänker att din mamma säkert känner skuld för att hon dricker. Kanske ännu mer nu när hon ska bli mormor. Då är det ju så med den som dricker vill inte bära skulden själv utan lägga över på någon annan. Därför tror jag hon började tjata om flytten.
Försök om det går att prata med henne hur du känner i olika situationer. Utgå ifrån dig.
Ta hand om dig och gläds åt den fina tid du nu har framför dig🤗

Förstår verkligen att du innerligt saknar en mamma och i den situationen speciellt, men som du säger så har det mer eller mindre alltid varit. Dey blir väldigt tydligt när man inte ens bryr sig när man ska bli mormor. Tror du redan förstår att det handlar inte på något vis om dig, men sorgen finns ju där säkert tillsammans med ilska m.m. för allt du upplevt under åren. Tror det även är plågsamt för din mamma att inte har förmågan att glädjas åt att bli mormor. Hennes liv verkar styras helt av alkoholen och då gör man vad som behövs för att kunna dricka. Att bli mormor är inget som underlättar det. Så nu vet du att du inte kan förvänta dig något av din mamma när hon inte ens blir glad över att bli mormor och det är självklart väldigt smärtsamt att inse.

Det finns något som heter vuxna/barn grupper för personer som levt under de omständigheter som du beskriver. Finns på olika platser i landet och under kvälkstid. Finns även hela veckor då du bor på stället. Kanske inte aktuellt nu men kanske har du möjlighet att komma ifrån någon kväll. Både du och din kommande lilla bebis skulle nog ha stor nytta av det.

Vad jag undrar över är om det aldrig varit aktuellt med någon form av hjälp för din mammas missbruksproblem. Kanske förnekar hon det, vill inte se att det är ett problem. Idag är det du och barnet du väntar som är det viktiga så försök gör vad du kan för att må bra. Det enda du kan göra är att tala om för din mamma var hjälp finns att få mer kan du inte göra. Valet är hennes och det brukar vara negativa konsekvenser, att må riktigt, riktigt dåligt som får människor att förändras.

Funderar lite på om du uttrycker för din mamma hur du uppfattar situationen,om du berättar att du blir ledsen när hon inte säger grattis när du berättar att du är gravid. Kritisera inte, argumentera inte utan berätta bara om din upplevelse, vad som gör dig ledsen. Kan föreställa mig att du inte är van vid att man tar hänsyn till dina känslor.❤

Tack för era svar, dem värmer <3
Jag har mer och mer med tiden funderat på att börja gå på grupper och prata med likasinnande, är strax över 30år och det är först i slutet av 20 årsåldern jag verkligen insåg hur allt varit och är, med all missbruk, brutna löften, och allting.

Min mamma har fått hjälp tidigare o var nykter i 4år men tyvärr föll hon tillbaka för några år sen då vi har en hel släkt med missbrukarproblem o hon umgås med sina syskon som också dricker .. ibland skärper hon till sig och är nykter några dagar men sen dricket hon igen o då flera dagae, veckor i sträck. Hon kan inte hålla ett löfte, hon lovar att komma o hälsa på osv men kommer aldrig..
Jag försökte mycket förut att prata med henne och har försökt på alla oliks sätt, bli arg, bli ledsen, ignorerat, skällt men hon förminskar mig rejält varje gång o börjar alltid ett svar med t ex "lilla gumman" i negativ stil..det gjorde att jag slutade att bry mig.. men jag behöver verkligen få komma iväg och prata med andra om hur jag ska hantera dessa känslor av sorg över att hon är som hon är.

Ja det är ju så att din mamma bara kan bestämma själv om hon vill bli nykter. Som du skrev, behöver du själv stöd.
Jag pratade med en Anhörigstödjare. Dom ska man kunna få tillgång till genom kommunen. Så skönt att prata av sig och få stöd från någon som förstår. Allting blir lite lättare då.