Hej igen, har varit borta här ifrån ett tag. Jag och min man har tillslut bestämt oss för att skiljas och jag har behövt gå in i min egen "bubbla" ett tag. Gemensamt beslut och även om det är för djävligt tungt är det till det bästa.
Nu är det lördagnatt och vi båda har varit ute på olika håll och kom hem vid midnatt. Jag gick och la mig men vaknade nyss med en klump i magen, mycket stress och oro nu. Han är nere dyngrak på golvet. Jag tvekar inte en sekund på att jag gjort rätt val men det gör så ont att se någon jag älskat i halva mitt liv falla mot botten. Hur orkar man med det? Eller i mitt fall är ju svaret "nej det orkar man inte", det är därför vi skiljer oss. Jag vet att jag inte kan förhindra fallet, det är hans val att dricka eller hans sjukdom, kalla det vad man vill... Vet att jag borde fokusera på mig... Men det gör ont. Ser det inte så mycket som medberoende utan snarare som medmänsklighet. Det är smärtsamt att se någon gå sönder och supa bort sitt liv. Hur orkar ni andra?