Hur länge orkar man stå ut

Profile picture for user Manjao

Jag lever med min som är alkoholist, det har tagit otroligt hårt på mig att erkänna detta både för mig själv och min familj, Jag skäms, Varför?

Min mans beroende har funnits där under många år, som under tid hållit sig i schack och ibland krupit fram och visat sin fulla "styrka". För sex år sedan gick hans pappa bort i sjukdom och efter hans bortgång började hans alkoholvanor öka. Det var inte längre bara alkohol på helgen utan även under vardagar och då såg jag nog inte allvaret i det hela.. tills en av hans kollegor ringde mig och förklarade sin oro.
Jag försökte prata med honom utan respons, det slutade med att hans kollega ringde deras chef och berättade.
Han fick då hjälp och terapi, det blev betydligt mindre drickande och jag kände mig så mycket lugnare, vår relation blev påtagligt mycket bättre.

Men nu sedan semestern här under 2021 har de åter raserat, hans alkoholvanor har gått från helger till alkohol varje dag. Han sover dåligt, har fått sämre fysik, ojämnt humör och hans ork finns inte där längre
Just nu känns det som jag bär upp hela vår relation och släpper jag taget kommer allt rasera, men hur länge klarar jag av att bära upp oss båda

Jag älskar min man och vill så gärna få honom att förstå hur illa hans beroende gör oss, jag vet inte längre vad jag ska ta mig till för att vi ska klara av det här..

Han vill inte lyssna och skämtar bort vår diskussion när jag bringar upp min oro

Profile picture for user Madde1972

@Manjao Hej. Tack för att jag fick ta del av ditt liv.
Fy fasen för denna alkohol.
Inann jag träffade min nuvarande man hade jag en positiv bild till alkohol. Tyckte det var kul med parmiddagar, fest tillställningar mm. Allt det har försvunnit för mig. Jag ser inte fram mot något längre där jag veta att det är alkohol med i bilden. Jag vet aldrig hur kvällen kommer att sluta. Om han förnedrar mig genom att stöta på andra kvinnor mitt framför mina ögon, om han kommer få ett vansinnes utbrott inför mina/vårt barn, har sönder grejer m.m.

Sista gången han förnedrade mig genom att "hamna" på toaletten med kvinnan vi var på parmiddag med blev droppen för mig. Så nu har jag ställt ultimatumet att det är alkoholen eller familjen som gäller. Jag har berättat för barnen att vi ska försöka en sista gång och att deras pappa/bonuspappa inte får dricka något mer för mig. Han var med på det först bara han fick "behålla" mig. Men nu har det gått en liten tid och nu börjar han med att han aldrig kommer sluta dricka, det är en stor del i hans liv etc. JAG JAG JAG. Jäkla egoister är vad de är! Jag skulle ha gått för länge sen efter allt han gjort mot mig men jag finns kvar fast denna gång med ett krav!

Jag hoppas han gör rätt val denna gång men det kommer bli tufft för oss alla och min undran är återigen om det är värt det. Han har "pissat" på mig nu i 11 års tid och det har bara eskalerat till det sämre. Jag har nästan ingen värdighet kvar och har tappat mig helt och hållet i detta medberoende.

Men som alltid älskar man ju dessa personer och vill rädda dom. Han har varit döende i cancer som barn, alkoliserad adoptiv pappa med en mamma som står vid hans sida, trots att barnen har sagt upp kontakten, svår rygg operation vilket gjorde att han inte kom ut i arbetslivet sent. Så detta har jag försökt stärka, bygga upp honom från men nu går det inte längre för jag är så långt ner att jag snart inte kan vara en bra mamma till mina barn. Är så hemskt att de ska se på hur han behandlar mig.

Men nu har jag bestämt mig. Jag måste börja leva utan att ständigt oroa mig hur helgen kommer att sluta.

Profile picture for user Tröttiz

@Manjao
Hej. Först måste du lära dig leva ditt eget liv. 💕 Du har vridit ut och in på dig själv. Tyvärr kan man inte rädda någon som inte vill bli räddad. Man kan inte fatta beslut för någon annan. Du har tappat bort dig på vägen verkar det som.
Jag tror att du skulle behöva prata med någon professionell, för du verkar vara så nere i ditt medberoende.
I en sund relation ska man känna av ett VI utan att förstöra ett jag.
Kram. 🌹

Profile picture for user Manjao

@Tröttiz tack för de fina orden 🌹
Ja det känns som att professionell hjälp är en mycket bra idé, jag känner en oro som inte försvinner på grund av hans drickande. Jag vill leva ett sunt och hälsosamt liv och precis som du skriver att vårelation skall vara Vi . Inte han jag och alkoholen..

Profile picture for user Manjao

@Madde1972 hej tack för att jag fick ta del av en bit av din vardag🌹 jag blir tårögd då jag läser och känner hur illa denna man behandlar dig, jag förstår helt hur mycket man vill hjälpa och stötta. Men han måste också vilja sluta och inse hur illa han faktiskt gör dig och din familj! Du har fått stå ut med på tok för mycket och vridit och vändit på dig själv efter hans pipa. Du måste tänka på dig och vad du mår bra av! Jag hoppas du tar ställning till ditt mående och ibland är det bättre att gå och veta att man är värd bättre
Kram till dig

Profile picture for user Tofu

Det där med medberoende. Idag pratade jag med min syster. Vi växte upp med en mamma som sov och inte var närvarande. Passivt aggressiv alltsomoftast pga alkoholen.

Det sätter sina spår. Problemet är att man tittar så mycket på den som har problem med alkohol att man glömmer bort att man själv skapar sig en massa problem pga att man anpassar sig och tassar på tå. Det blir som att röra sig i ingenmansland.

Nu är jag själv nykter sedan 14 månader tillbaka. Jag läser mycket om hur man känner sig överkörd och att man får all skuld från den alkoholberoende sida. Den känslan verkar väldigt vanlig. I detta läser jag in en passivitet och självömkande. En oförmåga att sätta egna gränser från den medberoende sida. Det är väl ändå ett ansvar man har för att inte trycka ner sig själv? För att ge sig själv möjligheten till ett lyckligt liv. Känns lite som man accepterar att bli ett mobboffer och sedan skyller över det hela på den alkoholberoende.

Jag har själv varit där. Nu inser man att det är ju superdumt. Det enda raka är väl att sluta spela med och tillrättalägga? Om den alkoholberoende försöker lägga över skuld borde man väl vara rak. Inte böja sig för att släta över. Hur ska man då komma tillrätta med allt?

Jag likställer det lite med mobbing. Om man blir mobbad är väl ändå första steget att sätta egna gränser och göra dem tydliga för mobbarna. Först då visar man ju självrespekt och kan vända en svår situation. Mobbarna tappar sin makt när man börjar sätta gränser.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag såg ner på situationen att min make drog självömkandekortet. Det hade varit mycket bättre om han var tydlig kring sina behov. Då hade jag nog skärpt till mig snabbare. Inte för att det var hans ansvar men att han helt satte sig i baksätet och inte sa ifrån hjälpte ingen. Allra minst honom själv.
Jag undrar verkligen varför detta är så vanligt. Är det skammen att leva med en som har problem som ställer till det eller varför är det så vanligt att detta bara fortgår? Vad är man rädd för egentligen? Att bli lämnad? Att en person som det redan går utför med ska ramla ännu djupare eller handlar det mer om konflikträdsla?

Profile picture for user Nora81

@Tofu Vilken intressant frågeställning!
Jag upplever att min partner är som två personligheter som han pendlar mellan. När han är i sitt friska jag så upplever jag honom ärlig, uppriktig och med en sann önskan om att sluta dricka och vilja att vara ett god partner. Han är kärleksfull. Så tar beroendepersonligheten över och jag känner en känslomässig distans direkt och han går in i en helt annan person (så upplever jag det), känns avståndstagande, börjar distansera sig och blir som en helt okänd människa för mig. Skapar situationer som gör att han tillslut dricker för att någon gjort något eller något har hänt (oftast är det han själv som triggar igång detta). De här pendlingarna gör att jag har jag har gått tillbaka för jag tycker mig se en människa som verkligen vill ur sitt missbruk. Det blir också som en destruktiv bindning i slutändan.
I en relation med en person utan missbruk så hade jag lämnat tidigare men det är svårare och tar därmed längre tid att komma till den punkten att man måste lämna för sin egen skull. Rent logiskt funkar det ju som du skriver men känslomässigt är det mer komplicerat och invecklat. Jag känner en skuld också i att lämna en person som är sjuk och kan dö i sitt missbruk. Samtidigt i hela den här processen så blir man sjuk själv ( eller så har man de sjuka mönstren med sig från tidiagre) man börjar själv gå in i förnekelse, skuld och skam och man trycker bort sina egna behov för att på något sätt försöka rädda eller hjälpa en person som egentligen inte bli hjälp av att man agerar som man gör.
Man brukar ju jämföra alkoholism med andra sjukdomar och när en nära anhörig få en sjukdom så lämnar man ju inte bara.
Det är väl därför medberoendet kallas djävulsdansen. Jag själv har dansat djävulsdansen i två år och det tar sin tid innan man slår i sin egen botten.
Jag tror det är en god hjälp att tidigt utvecklat förmågan att sätta sunda gränser, ha en god självkänsla osv för då har man det i sig att var och en får ta ansvar för sitt egna liv.
I slutändan när man når sin egen botten så kommer man fram till precis det du skriver.
Tycker det var en jätteintressant frågeställning och det är ju precis det du skriver en medberoende behöver inse så snart som möjligt, frågan är hur man kan nå den medberoende till den insikten tidigare?

Profile picture for user Backen123

@Tofu jag tycker det är tuffa frågeställningar du ställer här på anhörigsidan. Förväntar du dig svar varför vi eller den mobbade inte går, ber nån dra åt ..... på riktigt? Vad säger din man?
Jag upplever det väldigt tydligt här vart många står efter år av rädsla, skam och mental trötthet och då är det inte så lätt att lyfta blicken. I flera år vet du nog inte om att du är medberoende, att du gör allt i din makt att allt ska bli bra för att till slut rasa eller komma i kontakt med ex den här sidan och få påbörja processen mot att ta dig ur eller tillfriskna.
Och att likställa det med mobbning som för mig förknippas så med barn känns inte heller rätt, för det är nog få barn som vågar sätta ner foten, eller?
Och som min alkoholterapet sa efter att jag ställt frågan, varför reagerar jag så konstigt, med en unfallande attityd många gånget?, du vet innerst inne att det är något som inte stämmer.