Tack snälla gode gud att jag äntligen hittat en sida. En sida med likasinnade. Jag är 23 år tillsammans med en 6 år äldre man sedan snart 7 år tillbaka. Tillsammans har vi 2 underbara små flickor . Den yngsta kom för 2.5 månad sedan. Jag är så less idag . Ligger nu i sängen efter att äntligen ha kunnat få båda barnen att somna . Själv kan jag inte. Jag ligger här och funderar och funderar. Min partner dricker mycket. Särskilt på helgerna. Nu ikväll bjöd vi hit ett par gemensamma kompisar efter mitt önskemål. Vi skulle äta middag ihop och givetvis kom en manlig kamrat till min partner , han Bara dök upp o ringde inte som vanligt. Jahapp där var den parmiddag slut. Redan vid sju när maten serverades var min man full. Den sistnämnde oinbjudna kamraten brukar alltid ha med sig öl och dricker som många andra barndomskompisar min man har alldeles för mycket. Min man hade dessutom köpt på sig både öl o sprit .jag anade odåd redan när vi skulle handla fredagsmys år äldsta dottern då en schweppes lemon åkte i i korgen också. Jag har försökt i flera år att försöka få honom att sluta. Hotat med att flytta packat väskorna låtsats gå ut o snällt igen dörreb .. då har han börjat gråta och jag får skuldkänslor. Men det var innan det . Innan vi hade två gemensamma helt underbara döttrar. Nu kan jag inte bara packa väskorna. Jag vill inte skapa drama inför barnen. Nåja kvällen slutade med att han sluddrar o skulle hjälpa till o ta på äldsta pyjamas . Men jag vill inte att han onykter ska ta hand om barnen. Jag litar inte på honom . Jag vet att dom känner av att "pappa" är annorlunda. Jag vet det för att jag själv växte upp med en alkoholiserad far. Men jag hade valet om jag skulle dit eller inte eftersom min mamma var stark nog att flytta ifrån min pappa när jag bara var 3 år gammal. Och min mamma hon är min hjälte och min ängel. Hon har gjort allt för att vi ska känna oss trygga och hon träffade sedan min underbara styvpappa som varit min fsdersfigur i livet. Men jag vet också hur jobbigt det var när man väl valde att åka till sin riktiga pappa. Bråken fyllan panikångest. . Som tur är har jag kunnat öppna och prata ut om det och det har hjälpt mig. Det är värre nu. Jag älskar ju den han är när han inte dricker. Men när han dricker är han den mest dryga oattraktiva person jag vet. Påpekar jag detta om alkoholen när han druckit får jag till svar "jag gör väl det jag ska ändå eller hur?" Ikväll undrade han vad fan jag höll på med när jag öppet inför alla sa att han inte skulle ta en jävla droppe till och att han är pinsam. Kvällen slutade iaf med att jag rensade upp allt . Alla ölburkar i en kasse för barnen ska inte vakna upp och få se det här. Han la sig i soffan hämtade sitt täcke o sin kudde o däckade rätt snabbt på soffan. Jag gjorde mig färdig för att kunna söva båda barnen samtidigt och nu har jag legat här i sängen en långstund utan att själv kunna sova. Funderar o funderar hur kunde jag välja att sätta två underbara barn till livet med denna pappa (som faktiskt är helt underbar de dagar han inte dricker ) . Men som jag avskyr så dessa stunder. Dessa stunder då han vinglar o sluddrar o är allmänt ofräsch oattraktiv o äcklig. Jag ångrar inte mina barn det är inte det jag säger jag älskar dom mer än allt på jorden men jag ångrar pappan . Hur fan ska jag göra . Jag älskar ju honom också men jag orkar inte springa o plocka ihop ölburkar för att dölja hur det ser ut vissa dagar. Jag själv dricker inga mängder. Det var över 1.5 år sedan sist och jag skulle aldrig få för mig o dricka något när barnen är hemma. Känns som jag inte fått någonting sagt . Bara ett meningslöst långt inlägg. Men ack så skönt att få skriva av sig . Förlåt för ett långt inlägg men tusen tack för sidan så jag kan fortsätta läsa o få veta att fler har det som jag !