En hopplös pappa.

Hej.
Vilken bra sida det här är. Jag har hittat hit idag och kände att jag ville "skriva av mig" och söka efter råd på tankesätt när det kommer till att vara ett vuxet barn med en alkoholiserad pappa.
Ber om ursäkt om det blir lite för långt.

Min pappa har det väldigt ordnat för sig, en gård med mkt mark, bilar, gott om pengar fast han är pensionär. Utåt sätt skulle man säkert tro att han lever ett jättebra liv.

Men sedan ca 12 år tillbaka har han missbrukat alkohol nästintill dagligen vilket har lett till en väldigt ansträngd realation mellan dels honom och min mamma, som nu har dött, men såklart också mellan honom och oss barn.

Jag skulle säga att vi testat ALLT.
Ultimatum, sagt upp kontakten, vart snälla, vart fårstende, pratat, lyssnat, skrikit, bråkat,vi har fått honom att äta campral, och lyckats få honom att gå på ett fåtal samtal på beroendecentrum . Men det blir samma resa varje gång och allt går tillbaka i samma mönster.

För 2 år sedan fick han ett så kallat abstinens delirium , då han fick vanföreställningar och såg i syne. Han tyckte det var inkräktare på gården och hämtade ett av sina jakt gevär. Han hade ringt sin bror i detta tillstånd och bett honom om förstärkning. Som tur var hann hans bror åka dit och larmade ambulans då han insåg att det inte stod rätt till. Han nämnde på telefon att det var ett vapen inblandat, så polisen kom också dit.
Han fick åka in till sujkhuset där han nästintill tappade medvetandet, han kände inte igen oss barn och blev förflyttad med hiss mellan säng och fotölj. Vi fick mata honom då han inte kunde göra någonting själv.
Efter ett dygn valde läkarna att lägga honom i respirator. Där låg han nersövd och fick hjälp av maskiner för att överleva. Så låg han i 10 dagar.

Han vägrar än idag att inse eller acceptera att detta berodde på alkohol, han säger att han hade jobbat för hårt och att han var ledsen över mammas bortgång. Men det står ju i alla journaler exakt vad det var som hände.

Efter detta så har vi haft stadigare kontakt då det blev så starka känslor när vi höll på att förlora honom så snabbt inpå mammas bortgång, men tillståndet är ju inte stabilt alls.
Jag försöker och försöker men det är som att gå i en svart tunnel, och jag vet inte om jag orkar lägga så mkt tid utan att få någonting tillbaka längre.

Jag är gravid i 7 månaden och försöker att vara glad och njuta av det, men så fort jag drar mig undan från honom så får jag sådanaa otroliga skuld och oroskänslor att jag inte vet var jag ska ta vägen, så det slutar alltid med att jag ringer upp honom och söker kontakt ändå.
Fast det har gått så många år av detta så tvekar jag på mig själv och min magkänsla gällande hans drickande och får för mig att jag överdriver och att det kanske inte alls är så illa, att det kanske är jag som har gjort allting till en större grej än vad det är.

Hur ska jag hitta balansen och släppa taget? Det går ju INTE.
Jag tror han kommer dricka tills han dör, det finns inte att han skulle gå med på att ha behandling eller dylikt.

Det är så otroligt sorgligt.

Profile picture for user gros19

Det som förvånar mig är att läkaren inte gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen när din pappa låg på sjukhus. Hans drickande utgjorde ju en stor fara för hans liv vilket det troligen fortfarande gör. Ni har prövat allt och så är det man är maktlös vilket är jättesvårt att acceptera. Du kan berätta för din pappa om din oro men det är han själv som måste ta beslutet att sluta dricka. Du kan berätta för din pappa var hjälp finns att få och du kan göra en orosanmälan till socialförvaltningen, kan även göras anonymt. Sist men inte minst kan du ta hand om dig själv. Så tänker jag och vill också upplysa dig om, ifall du inte vet, att det finns alanon för anhöriga till personer med missbruksproblem. Finns även grupper för vuxna barn. Idag är du och ditt väntande barn det viktiga. Du har gjort allt för att hjälpa din pappa men tyvärr är du maktlös vad det gäller hans alkoholmissbruk. Brukar vara negativa konsekvenser som får människor att förändra sin situation. Ta hand om dig ❤

Profile picture for user Tröttiz

@Stina1988
Hej.
Jag har en vän som dricker.
Jag hade kontakt med en numera nykter alkoholist som sade följande då jag inte visste vad ta mig till pga hans drickande. Gick så långt att jag både sov och åt dåligt ... 😔
Han sade att förstå en beroendeperson kan ingen "normal" person göra, att jag skulle sluta försöka. Utan i stället fundera över mina gränser och göra sånt som jag blir glad av. Han sade också att man ska förstå att de dricker och har tusen orsaker för det. Och han sade också att som medberoende är det viktigt att inte dras med i någons beroende.

Det jag kan säga är att försöka inse att man inte kan få någon att sluta dricka om inte den vill. Själv drogs jag med i hans beroende, började som sagt må extremt dåligt. Jaha, öppnade han en ölburk, vad gör han nu, nu har det varit lugnt men hur länge ...
Själv så här med facit i hand ångrar jag att jag inte satte gränser tidigare och hålla dem. T ex att inte prata i telefon då han var onykter.

Jag tycker du ska tänka på dig själv, vad du mår bra av. Då han är nykter kan du lugnt säga det. Typ jag umgås gärna med dig då du inte dricker , för då är du .... och kanske ge några exempel på något ni gjort ihop utan alkohol. Och säga dina upplevelser då han är onykter. Alltså berätta från ett jagperspektiv.

Sköt om dig. 💕
Kram.