Min sorg efter pappa

Profile picture for user evve

Först vill jag börja med att jag önskar att varit aktiv i det här forumet för flera år sen, men jag antar jag inte har varit redo förrän nu. Jag har läst era berättelser och erfarenheter ibland genom åren när jag känt mig som mest ensam och förvirrad - och oj vad det är skönt på något sätt att bara få veta att man är INTE ensam, även om det mesta man läser är ren tragedi för alla involverade. Men nu idag känner jag att det är min tur att dela med mig av min berättelse.

Idag är det en månad sen min pappa hittades livlös i garaget hemma hos farfar där han har bott dom senaste fyra åren. Garaget är fullt med ölburkar och tidningar som har använts som tidsfördriv. Efter allt städ så är det bara.. tomhet kvar. Det är det här som är den hårda sanningen. Jag är 27 år men sen den dagen för en månad sen känner jag mig som jag är 7 år gammal igen och det enda jag längtar efter är min pappa. Min älskade vackra pappa, inte den pappa som jag sett dom senaste åren - svullen kropp/ansikte, vätskefylld buk, rödrosigt ansikte, stort ovårdat skägg och grått hår. Sargad av all alkohol.

På pappas dödsdag var det en månad sen vi begravde farmor. Pappas sista livslina. Min farfars, min syster och mina tre kusiners trygghet. Hon som hållit ihop oss i alla år även om det var som det var. Ja, jag hatar den frasen "det är som det är". NEJ, jag vill prata om det, jag vill förstå! För första gången i mitt liv så har jag en chans att förstå, för nu pratar alla om det. Elefanten i rummet (eller garaget i det här fallet). "Varför?" Vad kunde vi ha gjort? Varför vägrade han att gå till läkaren? Varför vill han inte? Varför räcker inte våran kärlek? Vad är botten av botten? Ja, det är väl döden. Tyvärr. Vi har inte ens fått reda på dödsorsaken än, men vi har våra spekulationer. Vilken av organen gav upp först?

Nu sitter man här och pusslar ihop hans liv. För att förstå. För att skicka in massa papper till kommunen som ska betala för begravningen och sätta hans dödsbo i konkurs. Jag är så förvirrad. Det enda han har i tillgångar är hans egna pensionssparande som han har skrivit över till mig och min syster i början av året. Jag skiter fullständigt i pengar men vad tacksam jag är att han har tänkt på oss. En bekräftelse på att vi är hans barn. Det är våran pappa. Pappa som aldrig riktigt fick en chans i livet, han fastnade redan i tonåren i festandet och sen dess har det pågått, och det tog abrupt slut vid 55 års ålder. Vad fan är meningen med livet? Vad är det här för typ av sorg? Jag har sörjt min pappa medan han var levande sen jag var liten. När jag var 14 fick jag nog och tog avstånd från honom för jag kände sån ilska. Den ilskan har jag tack å lov lagt bakom mig i vuxen ålder, usch vilket slöseri med tid men vad ska man göra som barn? Jag har accepterat för längesen att det finns inget jag (eller någon annan) kan göra, det är bara han som kan göra en förändring. Men dit kom han aldrig. Istället förlorade han sin livskärlek, min mamma, och sen förlorade han vårdnaden av sina barn, sen förlorade han sin lägenhet, sen förlorade han sitt jobb och till sist så förlorade han sin älskade mamma. Plus mellan alla dessa varven har han fått indraget körkort flera gånger och till slut så förlorade han körkortet helt. Nog fan skulle jag tappa hoppet också, eller hur? Jag jobbar inom psykiatriska slutenvården och jag ser sånt här dagligen, jag förstår hur missbruk fungerar och hur det förstör. Men jag förstår inte detta. Det är lätt att sätta den professionella sidan till och förklara för mig själv, men på ett personligt plan så fattar jag ingenting. För jag är en vilsen 7-åring igen.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag saknar min pappa så mycket och jag önskar bara att jag tog hans hand och sa att jag älskar honom ändå. Jag tror det är min största sorg. Och jag vet inte hur jag ska komma underfund med det. Jag har lovat mig själv att efter begravningen är gjord så ska jag gå på mitt första ACA-möte här i stan. Jag tror jag behöver det. Jag lever på sista minnet där han, jag och min syster delade en gruppkram för första gången på troligen 20 år. Det fanns en liten gnutta av hopp mitt i eländet efter farmors bortgång för pappa var äntligen sårbar. Villig att möta oss - tyvärr inte med ord, men med kramar. Jag är så evigt tacksam för det.

Tack för mig. Dela gärna med er också, om ni vill.

Profile picture for user gros19

Så fint du skriver. Jag tänker också vad är meningen med ett sådant lidande och ett sådant slut? Jag tror vi får skapa vår egen mening och det är inte så lätt eller tänker du på att en högre makt styr. Vi får inga svar utan kan endast tro. Min son har levt och lever väl fortfarande med döden som följeslagare och jag tänker ibland att, om det skulle bli så illa att han inte finns mer då har han lämnat avtryck hos många. Godheten själv när han inte är påverkad. Så omtyckt av alla han möter, med en underbar humor och ett väldigt fint sätt att se på sina medmänniskor. Han "ser" inte skillnader mellan människor, skulle inte komma på tanken att människor kan ha olika värde. Tror han gjort mycket för dom han mött genom sitt sätt att vara. Han skulle leva kvar i mångas hjärtan. Så tänker jag när jag inte längre kan känna något hopp men det är som sagt min mening. Sen skulle jag vilja tipsa om att det finns program för sorgebearbetning där man sörjer det som inte blev som man hoppades och önskade. Behöver inte handla om någon som dött och för min egen del handlade mycket om förväntningar på min son som inte infriats, hoppades ju han skulle bli vuxen, utbildning, kunna försörja sig, vänner osv. Hade själv en barndom att sörja precis som du. ACA kan säkert också ge dig mycket. Fint att du börjat skriva här.

Profile picture for user evve

@gros19
Tack för dina tankar! Hade ingen aning om sådant sorgeprogram, ska definitivt kolla upp det! Låter absolut som något för mig.

Förstår helt och hållet det sättet att tänka nu när jag själv är i den situationen på andra änden - min pappa var också världens snällaste och hjälpsamma när han var nykter. Det visste vi alla sen innan, men man har verkligen fått bevis på det med alla otaliga kondoleanser som vi fått och fortfarande får hem i brevlådan. Det är så fint att ha den vetskapen, och också ha personens goda egenskaper att tänka på. Det hjälper i jobbiga stunder. Pappa lever kvar i våra hjärtan - alkoholist är vad han var, men inte vem han var.

Jag är så ledsen idag, gråten kommer i vågor för jag tänker på dom bättre stunderna och önskar det fanns fler att ta ifrån. Min sorg är fylld av kärlek och inget annat. Tyvärr har majoriteten av mina minnen en mörk sida med massa ölburkar så ibland är det svårt att se det goda, men det finns där. Jag vet det. Min bästa pappa för mig är alla timmar på hans eka ute på Klarälven för att fiska och bada, men i alla dom stunder fanns alltid en svans av burkar efter båten som han slängde i vattnet när han hade druckit upp. Det är svårt att filtrera ut det men jag tror 100% på hans godhet som lever vidare hos mig och hos andra. Ett avtryck som du säger. Båten är nu i min och min systers förvar.