Ska man anförtro sig till nån eller inte?

Profile picture for user LiveLoveLaugh

Jag har, som många andra, en trollkarl till make. Han har haft problem i många år, men ingen annan vet om det. Han sköter sig alltid utåt, alltid! Bra jobb, tränar, allt möjligt socialt, så utåt ser allt bra ut.
Jag har letat flaskor, anklagat, ställt ultimatum, hotat med att ringa föräldrar o syskon, skiljas, sälja huset, mm men jag gör aldrig nåt åt mina hot. INGEN vet att han har dessa problem, han är världsmästare på att dölja det.

För två veckor sen tog det ände med förskräckelse när han var mkt nära att avsluta sitt liv efter ännu en gång där jag satte dit honom, hittade flaskor o såg att han var påverkad. Efter detta drama (6 timmar av letande, polis mm) bestämde jag mig för att aldrig mer leta flaskor, aldrig mer ställa ultimatum. Men jag vet inte vad jag ska göra istället, jag vet bara att jag måste sluta för det ger ingenting. Det enda det kommer ge är att jag kommer känna det som att det är mitt fel om det går åt skogen.

Han vill absolut inte att jag berättar för nån annan om detta, och jag funderar på hur jag ska göra. Ska jag berätta för syskon o föräldrar? Vänner? Jag har i nuläget ingen att prata med, jag är rädd att han ska se det som ett svek och att jag hänger ut honom. Hur har ni andra gjort? Jag går bara omkring o är så jäkla orolig o rädd jämt.

Just nu väntar han på en tid till alkoholkliniken, så just nu är han nykter.

Profile picture for user LitenSkär

@LiveLoveLaugh vilken oerhört tuff situation du är i. Sänder dig massa styrkekramar 🤗
Det är ju ett jättestort steg stt du börjar skriva här och dela med dig. Det är är ett superbra ställe att hämta kraft få stöd och slippa känna sig ensam. För det är du verkligen inte!
Det låter också som att din man ändå tar ett stort kliv nu och både erkänner stt han har problem och börjar ta hjälp för det. Hoppas verkligen att det kommer funka bra för honom.
Jag fattsr precis din instinkt att sätta ultimatum och försöka få kontroll på situationen. Jag gjorde själv det länge och ärligt talat så gjorde det nog saken bara värre. Han drack bara mer och i skymundan. Mot slutet, när jag hade sagt att jag ville separera men vi fortfarande bodde ihop (för nu är vi separerade) så blrjade jag säga att jag bryr mig inte längre om du dricker, så länge du inte gör det runt barnen. Du styr ditt drickande men jag avlägsnar mig nu. Jag vill inte vara runt dig när du dricker och om du inte fixar att hålla dig till gränserna som jag sätter upp (för att skydda migsjälv och barnen) så måste jag lämna. Jag bad honom också att säga till om han har druckigt eller vill dricka, fast det är hans tur att ta barnen så måste han säga till, så tsr jag dom. Det är inga problem. För dom ska inte behöva ha en onykter pappa. Jag upprepade detta många gånger och tillslut gjorde han faktiskt precis så. Han flaggade när han inte kunde ta dem och jag brydde mig inte ett dugg om han var full eller nykter när han var hemma. Jag lyckades aldrig hitta ett rimlgit förhållningsätt när vi fortfarande var tillsammans. Det fanns för mycket som stod på spel och jag var så fruktansvärt upprörd över stt han hela tiden valde alkoholen framför mig och barnen.
Han tog det heller aldrig på allvar och vägrade ta hjälp.
Det jobbiga att inse är att man inte har mågon som helst makt i detta, fast det har en enorm påverkan på ens eget liv. Man kan alltid gå men det är ju sällan det första man provar. Man vill ju att det ska funka. Man vill ha tillbaka den man älskar. Man ger tusen chanser och ställer sig på sidan och hoppas. Det är en så svår balansgång mellan att stötta positivt och bidra till lösningen och att låta oron och frustrationen ta över när man ser att set barkar.
Jag tycker ansolut du ska prata med någon i din omgivning. När jag väl gjorde det så bekräftade många att de redan förstod det. Så det är inte säkert att detts är en så gömd hemlighet som du tror. Du behöver också stöd. Det äe också en stor skillnad mellan att berätta för fler gemensamma vänner eller familj och stt vända sig till sin bästa vän eller sin mamma (som jag själv gjorde). Någon måste man kunna luta ig mot och få ventilera till.
Jag pratade med många genom hela den här peocessen och märkte att varje gång jag tog steget och berättade sanningen så kom de med sina egna berättelser om trasigs uppväxter där pappa drack eller brorsan som fortfarande dricker osv. Det fördjupade vänskapen och jag hsr fått så orrhört mycket stöd och råd från andra som vet vad jag går igenom. Utan det stödet hade jag inte stått på benen idag.
Så att berätta är inte att tappa ansiktet. Det är en öppning för djupa empatiska möten med medmänniskor.
Stort lycka till nu med vad än ditt nästa steg på denna resan är 🌸

Profile picture for user ensam optimist

Du ska prata med någon!!! Det är skittufft men så värt det när man gjort det. En stor tung ryggsäck som man tar av sig och kan börja titta lite försiktigt i. Berätta för någon som står dig nära. Någon som är din! Då kan han aldrig säga att du svikit, gått bakom ryggen. Jag berättade för lite olika i en enda röra för orkade inte hålla det inom mig längre. Fick precis den anklagelsen, att jag förrätt, svikit och hängt ut honom. Det är bara det att det inte är sant. När jag pratat med andra har de sagt att de redan misstänkte, att de undrat hur länge jag skulle orka. Så berätta, det lättar på bördan. Det bästa var att berätta för min mamma och en bästa vän. De tycker dessutom om min man och ser också att det är en sjukdom och vill att allt ska bli bra för oss alla i familjen. Tänker att vi ska visa att vi älskar honom och kommer finnas där allihop, vänner, familj och grannar om eller när han ber om hjälp. Fram tills dess kan man bara sluta möjliggöra, börja synliggöra. Svårare för dem att kunna fortsätta förneka då. Men berätta i din takt, för dina människor. Mitt jobb har varit fantastiska i detta, de känner inte min man så där är de bara ett stöd för mig, har ingen egen relation med honom att förhålla sig till! Upplever att jag får mer respekt och empati från andra när jag öppet är ledsen och berättar. Man skäms på nåt sätt för sin situation men det är ju inget man kunnat förhindra, lika lite som någon annan dödlig sjukdom som kunnat drabba någon man älskar.

Profile picture for user anh@rig

@LiveLoveLaugh All styrka till dig.
Jag vet vad du går igenom. Det kom till en gräns som kändes som botten, då orkade jag inte hålla fasaden uppe mer.
Jag berättade för mina äldre barn, hans familj, mina vänner, kollegor. Tog ett samtal med min chef för jag vill ha samtalsterapi.
Det kändes så fruktansvärt skönt att inte vara ensam i detta längre, för som jag sa till min sambo. Jag stöttar inte ditt missbruk, det vore till att stjälpa dig. Jag önskar att du tar ditt ansvar och tar hjälp.
Ingen annan än du själv kan förändra din situation. Jag finns här den dagen du tar aktiv hjälp.
Än har han inte tagit hjälp, men han flyttar vid årsskiftet.
Jag satte ett ultimatum, oss eller alkoholen. Han valde att flytta.
Vi har tänkt bo särbo, så får vi se vart det leder.

All styrka till dig, kramar

Profile picture for user Åsa M

Du har redan börjat prata med någon, du pratar med oss. <3 Det är ett stort steg, bara det.
Jag började också här, för att sedan (när jag fått rätsida på tankarna) prata med någon "på riktigt". Och sen släppte det liksom. Sen vågade jag prata med allt fler om mannens sjukdom och om mitt medberoende.

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej, jag har inte varit här på länge. Prata med de som hjälper dig att komma vidare, så du får leva det liv du vill. Jag tror att hans familj förstår och de är i samma sits som du.
Det vill inte se eller de vet inte hur de ska göra. Jag bad pappan till mitt ex om hjälp. Han ville inte tro mig. Så jag sökte hjälp hos en psykolog som hjälpte mig med verktyg att sätta gränser. Mitt ex ville göra slut efter att jag gått hos psykologen i flera månader. Han ville flytta. Och jag tackade gud utan att vara troende.
Några år har gått. Mitt ex bor hos sina föräldrar och jag hade kontakt med honom en tid då pandemin startade. Sen bröt jag då jag träffade en ny pojkvän, efter att ha landat i mitt egna liv i några år. Det tog tid för mig att landa. Jag behövde egen tid och jag behövde se till att träffa en sund och frisk man. Jag vill ha kärlek och får kärlek idag.
Mitt liv med mitt ex pågick för länge. Jag har fått bekräftat från hans föräldrar att de är medberoende nu. De har en full vuxen son hemma och jag har släppt taget om allt. Jag tappade mycket ekonomi för att jag valde att vara medberoende. Han hade gått i personlig konkurs och han levde på mig. Jag är bara tacksam för att jag blev av med honom, genom att han flyttade ut självmant.
Jag försökte få honom att flytta i flera år, men han manipulerade.
Och jag valde honom kring mina 30 då jag ville bilda familj. Då såg jag inte hans missbruk, men jag kom att upptäcka det och när jag upptäckte det, kom allt att handla om hur ska jag få det liv som jag önskar.
Och jag valde att utforska de frågorna genom mindfulness och meditation. Det blev kostsamt med pengar. Fast idag är jag tacksam att jag kunde betala.
Jag har tid idag och jag lever det liv som jag alltid velat ha. Fast utan barn. Och det är ok. Jag minns när jag fyllde 40 år. Mitt ex var full när mina föräldrar bjöd på lunch. Jag hatade mitt liv då.
Nu älskar jag mitt liv.
Men ett tag höll jag på att ge upp, då jag inte visste hur jag skulle orka. Det var då jag satte ner foten. Och insåg att hans familj valde förnekelse och tystnaden. Och då var jag inte glad på dem.
Idag så vet jag bättre. De vet inte hur de ska göra.
Jag tog reda på hur. Och jag kom vidare.
Men jag tror att det är skillnad på att vara förälder och partner.
Även om jag inte har barn, så förstår jag att det är så.
Ett barn är alltid ett barn.
Nu bor han hos dem.
Och jag tänker att när han bodde hos mig, då tyckte de nog att det var skönt.
Att han hade en kvinna som tog hand om honom.
Men de visste inte hur jävla illa det var.
Och nu är jag fri.
Jag fick tillbaka livet.
Med honom satt jag i ett fängelse.
I mitt hem.
Isolerad.
Trött och slut.
Utan hopp om livet.
Det var bara att kavla upp.
Och kämpa.
Jag skulle inte dö som medberoende.
Ta hand om dig och ta reda på hur du vill leva ditt liv.
Du är viktig.
Och låt det ta den tid det tar.
Ta hjälp av de du vill ta hjälp av.
Hjälp finns att få.
Bland annat inom vården.
Om man har tur.