Hej, är ny här och efter att ha läst inlägg efter inlägg känner jag så väl igen det som många skriver. Jag har levt ihop med en man i 20 år och alkoholen har alltid tagit stor plats i hans liv. I perioder har jag "satt ner foten" och då har det varit lite lugnare ett tag, för att sedan eskalera igen. Så här har karusellen snurrat och snurrat varv efter varv. Under hösten har jag sett hur hans missbruk blivit värre och värre, men den här gången gjorde jag ett medvetet val att bara låta honom vara, inga förmaningar, inget tjat och inga krav på att han skulle minska sitt alkoholintag.
Kulmen nåddes i lördags då han var ute för att ha lite "trevligt" med en kompis. Kl 2 ringer min telefon och det är polisen som informerar mig om att de har hittat min make gående längs en stor väg utan skor, jacka, plånbok och telefon. Dom kör hem honom och han är verkligen aspackad och har ingen aning om vad som har hänt eller vart han har varit.Det var den här händelsen som fick mig att hitta hit, jag har de senaste dagarna befunnit mig i nåt slags chocktillstånd där jag knappt kan tro att det som hänt är sant. Hur kan man försätta sig i en sån situation, vad som helst hade kunnat hänt. Jag pendlar mellan ilska, sorg och besvikelse. Att läsa här har givit mig nån sorts styrka i alla fall. Igår skrev jag ut skillsmässopapper och visade honom. Söker han inte hjälp (vilket jag aldrig förut har krävt) förlorar han mig och barnen.