Slutar man bli besviken och ledsen?

Profile picture for user julia1

1 vecka tog det nu. Från att bli nykter till att sedan börja dricka igen. Gången innan det va det 1 månad. Det är alltid olika hur länge min mamma klarar sig utan alkohol, men det känns som det aldrig egentligen börjar eller slutar utan bara är något som pågår hela tiden. Min mamma har varit alkoholist i 13 år, flera vänder på diverse kliniker osv. Men inget hjälper. Hon mår dåligt och dricker, skäms sedan och slutar men faller snabbt tillbaka igen. Det tar aldrig slut och jag känner aldrig att hon vill bli bättre. Jag är livrädd varje gång jag lämnar hemmet under perioder hon dricker, för att komma hem och hitta en kropp som gett upp. Jag är arg, besviken, ledsen men framförallt trött. Att alltid oroa sig och alltid undra. Jag hoppas alltid att ”denna gången ska det bli annorlunda”, men möts jämt av besvikelse. Det är svårt att förstå hur man kan välja alkohol över allt annat i ens liv, ge upp hela ens existens för att bli full. Jag förstår att alkoholism är en sjukdom som är väldigt klurig, men jag kommer aldrig förstå behovet att välja alkoholen istället för sina barn. Det kanske är trångsynt av mig men efter att blivit besviken så många gånger, har mina prioriteringar ändrat. Förut va det alltid ”jag vill att hon ska må bra, jag står ut hon tar sig ut detta snart” men nu är det istället ”varför gör hon detta igen? 7 dagar tog det nu, undra hur länge hon ska ligga i sitt rum nu och supa? Varför är alkohol det enda hon bryr sig om?” Det är så många frågor men varje jag eller min mamma har svar. Man frågar men får aldrig ett riktigt svar. Hur länge ska man behöva stå ut? Nu har jag flyttat till en ny stad men kommer hem på högtider och sommaren. Men oron försvinner aldrig. När hon inte svarar på sms efter 1 dag så vet jag direkt att något är fel, bara för jag bor i en annan stad blir man ju inte mindre otrolig. Samtidigt som jag tänker på allt som kan hända. Hon säger att hon saknar mig men när jag väl kommer hem så söker hon sig alltid till flaskan och jag träffar henne inte på 1 veckan även om vi bor i samma bostad. Nu över jul och nyår är det alltid värst, vi vet att det redan är ångestladdade högtider gällande alkohol men min mammas mamma fyller även år i början av januari. Min mammas mamma gick bort för några år sedan och alla påminnelser om mormor får mamma att börja dricka. Men detta året va det värst, hon känner att hon inte vill leva mera. Och att få höra det är nog det värsta jag kan få höra, vad gör man när en person som man inte skulle kunna leva utan vill sluta leva? Nu åkte min mamma till akuten och sökte psykisk vård men det tar inte bort min tanke om att hon har funderat på att lämna mig för alltid. Man är själviskt i det hela och tänker på en själv och hur jag hade mått om min mamma gick bort. Men jag kan inte tänka på något annat i den situationen, jag vill att hon ska vara här med mig så länge hon kan. Alkoholen har redan förstört så mycket men att ta ifrån henne från mig på riktigt är något jag aldrig vill tänka mig, även om man alltid är orolig över det. Jag känner mig ledsen, besviken och trött, känns inte som man ser ljuset i tunneln längre.

Profile picture for user Shine1000

Kära du. Jag har så mkt medkänsla för dig fast jag inte känner dig.
Jag tror att om du ser på ditt liv så vet du att du inte på något sätt är självisk.
Det är fantastiskt att du orkar, att du fortfarande hoppas så innerligt att din mor ska välja dig och livet framför alkohol.
Du beskriver precis hur jag känner mig för min mor. Ledsen, trött och besviken.
Ja alkoholism är en sjukdom men som sjuk måste man aktivt arbeta för att bli frisk och ta emot behandling.
Det är din mor som är ansvarig för sig själv.
Det är bra att hon sökte sig till akuten men jag tror även hon vet att det är behandling för beroende och terapi hon behöver. Kommunen erbjuder detta. Hon måste vilja själv.
Du har inget ansvar för en annan vuxen.
Så ledsen att du behöver genomleva detta.
❣️