Jag har levt med min sambo i många år. Vi har en fin relation till och från men det är som att allt fantastiskt vi gör, hur fint vi kan ha det och kärleken som finns överskuggas av problemen. Nu senaste tiden är det som att jag inte kan komma ur alla tankar och sover dåligt och funderar och funderar, är också väldigt kritisk mot mig själv och de saker som jag har gått med på eller stoppat huvudet i sanden för under så många år.
Vi träffades som unga och alkoholen har varit en ständig följeslagare och allt som oftast ställt till problem. Det tog många år innan vi pratade om detta på riktigt, men han är medveten om att det är något som behöver tas tag i. Det har testats på olika sätt och även om det blir bra för ett tag så kommer det problematiska tillbaka. Det är kanske inte lika ofta som förut men när det väl dricks är det för mycket. Han sätter oss i situationer som jag där och då tänker att jag aldrig ska gå med på igen men det gör jag ju eftersom det fortsätter.
Jag är inte så bra på att hantera detta, jag blir liksom tyst även om jag senaste åren säger till mer när det väl dricks. Men det lyssnar han ju inte på då i den stunden. Men dagen efter har jag svårt att vara arg eller ta upp vad det var jag kände. Ibland blir jag så ledsen att jag bara gråter och försöker förklara och även om han bryr sig så vill han helst fly. Sen är jag kritisk mot mig själv att jag inte själv ser till att vi inte hamnar i situationer när det kan balla ur, men jag har känt att jag inte vill tacka nej till saker. Men var går gränsen för vad man gör för förhållandet tänker jag ibland och funderar på om jag blundar och är egoistisk som inte gör mer uppoffringar själv.
Kan ju även säga att det är mycket lögner kopplat till allt detta och jag har svårt att ställa honom "till svars" och det är det som gör att jag inte kommer vidare nu. Jag ältar och ältar och tänker att jag måste släppa vad som har varit om vi ska kunna komma vidare och bilda familj. Han är så klart som de flesta skriver här inne en fantastisk människa också, men jag kan liksom inte se det när det andra skaver. Jag upplever inte att lögnerna slutar trots att vi pratar om att det är så viktigt, med lögner och osäkerhet är det svårt att ser hur man ska få det att fungera. Men man lever ju på hoppet och att vi nånstans har förutsättningar att få ett fint fungerande liv tillsammans där vi har samma drömmar och vi har upplevt så mycket tillsammans hittills.
Ja, det blev ett spretigt första inlägg men ville börja nånstans vad det är som snurrar i huvudet.
Jag ser att det är en jobbig situation och har varit i liknande situation i 25 år. Innan vi bildade familj trodde jag att den här typen av beteende "gick över" när barnen kom. Jag hade i min ursprungsfamilj inte alls nån erfarenhet av dåligt alkoholbeteende och var naiv, ser jag nu i efterhand.
@jojo30
Du har gjort som många andra, anpassar dig och kanske har du för varje år flyttat gränserna? Var gränsen går vet bara man själv. För min del var det bara stopp en dag. Och då jag såg i backspegeln insåg jag att jag accepterat sånt som inte är "jag ". Därtill tänkte jag om mina vänner hade varit med om samma sak som jag och de berättat om det hade jag nog sagt något om att de borde ta sig ur...
Helt klart mår du dåligt i situationen.
Jag hoppas du sätter upp mål hur du önskar ha det i livet. 💕 Honom kan du inte förändra om han inte vill själv. Kärlek gör mycket men rår inte på någons drickande. Jag tänker att om en person däremot vill göra en förändring är den kärleken viktig.
Jag tror du gör rätt som funderar. Det är svårt att få en relation med missbruk i att fungera. Hur känner du inför att introducera ett barn in i den här miljön som du själv inte trivs i?
Tack för era svar! Man känner sig mindre ensam när ni svarar med så kloka insikter.
Jag har absolut flyttat gränser med åren. Sen är det så konstigt att hjärtat vill bortse från att man gör det. Hjärnan är bestämd att det är fel men så försöker man vrida det till att det kanske är okej ändå, det var inte så farligt, så ofta händer det ju inte, det gick ju bra för några helger sen, vi har det ju så bra också och han är ju så kärleksfull och älskar mig. Sen går det så fram och tillbaka fram och tillbaka och man vågar aldrig helt slappna av. Eller när jag väl gör det så känner jag mig ännu dummare när det går åt helvete sen. Man är också på sin vakt jämt.. Sån är jag inte egentligen. Sen har man dåligt samvete för att man tänker att man borde ändra sin situation, gentemot honom.
Ja, barn i miljön är ju något jag tänker på mycket och hur det skulle bli. Vill inte säga att jag tror att det helt plötsligt skulle bli en helomvändning, för det gör jag inte. Men jag tror nog ändå att något skulle förändras. Men så säger ju alla och sen är man där och det blev kanske värre.
Hej och välkommen till forumet.
Jag tror att du kanske skulle kontakta kommunen för rådgivning som anhörig.
I mina öron låter det knepigt att du vill släppa in barn i en miljö som inte är frisk.
Jag vet hur det känns när man tror att den eller den lösningen/gåvan kan göra att den man älskar vaknar upp och blir frisk.
Det funkar mycket sällan så.
Alkoholism är en progressiv sjukdom och medberoendet likaså.
Man drar liksom ner varann i dyn.
Så mitt tips är,kolla under anhörigsidorna så tror jag att mönstret kommer att bli tydligt.
Trots mycket kärlek och vilja så blir det sällan så att den som dricker blir frisk för att de förstår att det är det som måste till.
De förmår helt enkelt inte.
Alkohol är ett starkt gift och håller personen som är beroende av den fången.
Likaså är vi många anhöriga som kan skriva under på att vi blir liksom beroende av den person som dricker.
Och hur vi lägger ner allt mer kraft för att få den vi älskar nykter.
Så stanna upp,tänk och ta kontakt med någon kunnig du kan prata med.
Alanon brukar också finnas i många städer.
En självhjälpsgrupp där de som är anhöriga till alkoholister får hjälp att hjälpa sig själv.
Lycka till🤗
Kändes lugnare ett tag men nu snurrar det på igen... Jag är liksom trött på att tänka så mycket. Tänker ibland att det vore så skönt att sluta tänka och älta, bara vara nöjd med det som är bra och leva med det som är sämre.. För alla har ju sina problem i en relation... Men sen vill jag inte känna mig dum och att jag faktiskt öppnar ögonen och ser saker för vad de är. Det är som att det är parallella liv, ett där allt flyter på och ser så bra ut och ett där man är ensam. Tänker att det så klart inte ska vara så att man känner sig ensam. Men ibland känns det nästan som att jag letar fel för att det ska kännas mer verkligt. Men då samtidigt känns det som att jag helt glömmer bort att se och uppskatta det fina. Ja ni hör ju, blandade känslor..
Om jag tänker tanken att det räcker, nu är min gräns nådd så känns det orättvist. Att inte ge det en till chans. Varför känner man så när man stått ut med så mycket? Tänker att min gräns varit nådd så många gånger men ändå är jag inte stark nog att göra någon förändring. De som vet om situationen kan ibland säga att man måste vara tydlig med sina gränser, som att det är det enklaste i världen och som att man inte har försökt. Men kanske inte så mycket så det blivit större skillnad.. det har de ju rätt i. Medan andra kan säga att man får ta det goda med det dåliga och det kommer vara som det är, att jag har valt det. Sant på ett sätt men jag känner inte att jag valt det fullt ut, eftersom jag pratar om det och säger att jag inte accepterar det. Men jag gör ju inget åt det heller..
Usch vilken jobbig situation du är i nu ❤ Jag tänkte såhär i min början av att fatta ett beslut hur jag skulle göra. Fick tipset härifrån och det var så vilsamt, jag funderade över hur jag ville leva, hur mitt liv och hem skulle vara utan denna oro för kaoset och stressen med att leva med en beroendesjuk. Jag fick kraft i dom drömmarna, kraft att förändra min situation. Sen kom tipset att pausa relationen, att leva som särbos under en period, tills insikter trillat ner hos mannen. För att leva i den där gröten du gör nu, kommer nog bara dränera dig på energi.. Så börja drömma om nåt gott, gör bra saker för dig själv, träffa vänner. Även om det känns jättejobbigt och trist att försöka hitta på saker för dig själv, så kommer det stärka dig. Och jag pratade med mina vänner om det som hände i hemmet, det är också bra för då hör man själv och man får ofta så kloka fina råd och stöd av sin nära. Och fortsätt skriva, så skönt att kunna gå tillbaka och se, hur var det då. Kram på dig ❤
@jojo30 så himla svårt och inte alls lätt att sätta gränser.
Det är så himla svajigt hela tiden att man inte vet vad man ska förhålla sig till.
Jag och säkert fler här känner väl igen mig I att man låtit sina gränser passeras för längesedan. Det är en sjukdom som är djävulsk lurig och lika djävulsk att leva vid sidan av för oss anhöriga.
Jag kan bara säga att jag känner med dig och du är inte ensam. Det är jättelätt att tänka vad man bör göra rent logiskt men känslorna säger annat.
Försök att stiga ur hans värld och in i din egna för att höra dina egna känslor och tankar.
Kram
När jag läser vad ni skriver, rinner tårarna för man blir så tacksam att någon tar sig tid att svara. Någon som är i samma typ av situation förstår så mycket som människor utanför inte förstår, därför känns det så fint. Tack för det! <3
Kan det vara så att jag lurar mig själv att min situation inte är så farlig, eftersom det inte händer ofta? Som att man stöter bort att det är ett stort problem när man jämför med andra som har det på ett sätt varje dag? Jag vet ju att sjukdomen inte fungerar så, bara för att det inte sker varje dag så betyder det inte att det inte är ett problem när det väl ballar ur. Man pratar och pratar om det och att det ska ske förändring, men sen när det sker igen så är det ju löften som bryts. Tänker bara om det är därför man "står ut" längre? För att man får chansen att komma upp till ytan igen (som det känns iaf). Saken är ju den att det blir svårare och svårare och det är ju därför jag skriver här. Man har kämpat på, blundat för vissa saker och tänker att vi får köra på så här.. Men så händer något som gör att man verkligen ifrågasätter livet man lever. Han kan inte se att vi skulle lämna varandra, fast han vet att jag sagt att jag inte orkar mer till och från. Så man är liksom rädd för att ge honom en chock, men som någon skrev i en annan tråd. De har ju sårat gång på gång, varför är vi så rädda för att göra detsamma, varför är man inte arg och förbannad och känner de känslorna istället? Men det är ju den fina personen och minnena man inte vill lämna. Man tar liksom på sig deras mående och sitt eget - det är tungt att bära till slut.
@jojo30 du är inte ensam.
Vi är många som upplever eller har upplevt detsamma. Vi finns här för varandra❤.
Allt det där med att tillslut tvivla på sig själv, känna skuld och tycka att man kanske överdriver är den aktiva missbrukarens förnekelse.
Hoppas du får en lugn och fin helg fast det är svårt i kaoset.
❤
@jojo30 det är viktigare att du fokuserar på din hälsa än att du fokuserar på hans. Man kan bara ansvara för sig själv. Oavsett hur mycket kärlek som finns, eller fanns, mellan er så måste en vuxen människa klara av att ta hand om sig själv, kunna be om hjälp om hen mår dåligt. Det är inte, och har aldrig varit, ditt ansvar. Ta inte den bördan, för du slipper den aldrig. Det är lättare för den sjuke att låta andra styra upp saker men går du under medan du försöker förlorar ni båda på det.
Så jag föreslår att du börjar fokusera på vilka gränser du måste dra och upprätthålla för att värna ditt eget mående.
Veckorna har gått... Både bra stunder och jobbiga stunder. Känslan av att vara maktlös när det inte blir som man tänker sig. Även andra saker än just som är kopplade till alkoholen (eller är det precis det de är?). Det kan ha varit lugnt ett tag men då kommer det andra saker man funderar på och hur relationen är egentligen. Vi trampar vatten, planerar inte framåt, gör saker på egen hand. Orken finns inte. Sen glimrar det till andra dagar och då känner jag glädje, vill prata framtid och så. Sen ligger det som en påminnelse i huvudet att jag inte ska glömma saker som skett. Tänker och förstår att det inte kan vara så man lever, hela tiden på sin vakt och på helspänn och frågande till om man vet allt eller om sanningen hela tiden är svävande för oss. Jag delar upp det som att jag lever med två personer, men hur man än vänder och vrider på det så är ju en person en person. Med allt vad det innebär. Funderar på hur man verkligen jobbar med sig själv som alla så klokt skriver. Hur man går in på djupet och verkligen vågar se sina egna brister och fel också och verkligen vågar stå kvar i en känsla av vad som är rätt och fel för just mig som människa. Varför tappar man bort sig själv i relationer och blir osäker, när man i andra situationer är bestämd och vet vad man vill? Det är som att jag vill tänka rätt och fel på en logisk nivå mer än på en känslomässig nivå. Hur hamnade man där och hur kommer man ur det och blir mer ärlig mot sig själv...?
@jojo301 Jag vill inte kapa någon tråd, det är första gången jag skriver här, men du uttrycker så bra det jag känner just nu, vanmakten, hjälplösheten, tvivlet, logiken vs hjärtat. Hoppet… hoppet att de ska inse, hoppet att det aldrig händer igen, hur tacklar man det?
Vill bara säga tack
Jag förstår att jag, att vi inte är ensamma även om jag önskar att ingen annan skulle få uppleva det här bergochdalbanan
Då var jag här igen efter att inta ha skrivit på några månader... Det har känts bra från och till men ältandet har fortsatt. Sen hände något för ett tag sedan, som att kroppen sa stopp. Som att det räcker, men har inte gjort någon förändring för det än men det är som att tankarna är annorlunda. Men känslan av att vilja ut och att känna att det räcker kan snabbt förbytas till dåligt samvete för hur elak jag är som kan tänka så, när det finns en annan person som drömmer om en framtid tillsammans. Men den personen gör ju inte så mycket för att det ska bli en lugn framtid heller. Varför är det så svårt att få ihop hjärta och hjärna? Eller så är man bekväm, att man vet vad man har men inte vad man kan få. Det känns också så elakt att tänka så egoistiskt, för som sagt - det finns ju en annan person också. Lurar man sig själv att det är värre än vad det är för att man ska ha anledning att vara arg, besviken och ledsen? Ibland tänker jag så, att varför blir jag så arg, jag vet ju hur det kan sluta så varför kan jag inte bara ta det goda med det onda. Varför är det så blandande känslor.......
@jojo301 det är jobbigt att vara där du är, tror vi alla är eller har varit där.
Jag har varit där, kroppen sa stopp.
Jag har inget dåligt samvete alls, jag lämnade allt och stack.
Jag blev arg för att han svek å det grövsta och lade allt ansvar på mig.
Idag ser jag hur jag glömde att jag har ett val.vi gat alltid ett val att lämna och vi har alltid ett ansvar.
Det är så svårt att se klart när man sitter fast i det.
Ett råd är att distansera dig, om möjligt, för att bättre kunna ta beslut för dig själv framåt.
Velandet dränerar och bryter ned.
@Snödroppen, tack för din kommentar. Jag undrar varför jag inte kan känna som du, att jag inte får dåligt samvete och bli mer arg. Det är väl för att jag inte landat helt och fullt ut i att det verkligen bara förstör tror jag, eftersom det finns mycket fint runt omkring det problematiska också. Men det är som att jag inte riktigt kan fånga det fina på samma sätt som jag kunde förut. Även om det är lugnt är jag alltid på min vakt. Det är främst tilliten som är sargad, för det är den jag ältar om man kan leva utan. Plus att jag ställer mig frågan att även om den kan komma tillbaka om det skulle jobbas på, så är jag rädd att det gamla skulle ligga kvar och påminna. Så rädd att släppa taget och ångra mig och rädslan att vara ensam är nog större än jag trott. Eller egentligen har jag inga problem med tanken på att vara ensam, men får en känsla av att det skulle vara så konstigt att ge upp det liv som jag lever... Svårt att förklara alla dessa känslor.
@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.
@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.
Har också varit i så många situationer som inte känns bra i magen... Han är medveten om det och när vi pratar om det så förstår han, men funderar mer och mer på om han mer säger att han förstår än att verkligen göra det. Märker också att det är svårare och svårare att prata om detta, jag försöker men det är inte så lätt. Om vi har pratat om det och jag känner att han förstår och det sakta känns lite bättre, kan jag få en helt kall attityd några timmar senare (ingen alkohol inblandad). Då får jag höra att jag inte finns där m.m. Här blir jag osäker, jag känner både att jag blir irriterad på att vi ska vända fokus men får dåligt samvete att jag inte bryr mig fullt ut. Nu handlade det om att han känner att inte jag heller är engagerad i oss, att jag måste planera massa andra aktiviteter och att jag liksom utgår från mig själv och vad som passar mig. Är kluven, känner att jag både inte velat släppa att planera andra saker men känner också att det är fel av mig att inte avstå. Har jag redan gett upp? Eller spelar han på mina osäkra känslor och empati? Vad bör man själv offra...
Sen är den något som skaver kring lögnerna, finns några händelser där jag inte tror på förklaringarna jag får. Vad gör man då? Kan ju inte få mer info än jag får men det är så stora saker att jag inte känner mig trygg med svaren jag får. Ska man lita på magkänslan då? Eller hur gör man för att släppa det annars?
Skönt att få skriva här när man är vilse i känslor och tankar.
@jojo301
Tycker du att dina behov får lika mkt plats i er relation?
Blir du sedd, hörd?
Hur behöver du ha det för att må bra?
Det är vanligt att vi ifrågasätter oss själva och börjar anpassa oss missbrukaren.
Missbrukaren (aktiv) vill så klart fortsätta utan hinder.
Tänk på hur du mår och hur du känner.
Dina känslor är de viktigaste och ger dig vägledning om du börjar lyssna på de.
Så börjat man jobbet med att bli ärlig mot sig själv, eller så gjorde jag när jag började vara ärlig mot mig själv.
Jag känner igen det där. När mitt ex hade sina skov av ångest och drängfylla skulle jag vara tillgänglig och lyssna och ta emot. När jag sedan frågade honom om vad som hände, vad som triggade honom, om han ville ha hjälp etc så var det alltid så att han inte hade "tid" att prata eller ingen lust. Eller så sa han generat, kortfattat, "jag hade stök i huvudet". Det gick liksom inte att få honom att förstå att om jag skulle investera i relationen måste vi ha en dialog. Det var fyllemonolog eller att vifta bort allt som gällde. Man ifrågasätter lätt sig själv om man lever så. Upplevde jag verkligen det där? Sa han verkligen så? Hände det där? Det är mycket obehagligt att leva så och det tar ett tag innan tankarna slutar snurra.
Jag kommer från ”den andra sidan”. Mina tankar om situationen du beskriver handlar om frågan om vilken insikt som finns hos honom. Han säger att han förstår dig, stämmer det? Men vad säger han om sitt beteende? Är det problematiskt för honom? Nu är det svårt att läsa ur ditt inlägg om det ”bara” är problem med drickandet när ni går ut, eller om det dricks även annars.
Det finns medicin som tar bort effekten av alkoholen, så är det vid fester etc så kan han, om han menar allvar med att försöka, prova medicin.
Om han dricker även annars, om han smyger, hur ofta det här händer är otroligt viktigt i sammanhanget. Om hans föräldrar har missbruksproblem. Det finns en ärftlighet som han kanske också delar med sig av till sina barn och då är arv och uppväxtmiljö starka faktorer att räkna med. Det som jag tycker är läskigast med alkoholen är att den påverkar ens personlighet. Att dricka blir viktigare än relationerna man har. Alkohol är riktigt farligt på det sättet och sjukdomen är progressiv. Det behöver finnas en insikt.
Jag kan bli lite bekymrad över det du beskriver att han ”tar emot”, ”visar förståelse” för att sedan anklaga dig. Att bli påkommen med att inte kunna hantera alkohol är oerhört pinsamt. Det finns mycket ångest och skam på beroendesidorna, men du beskriver att han ”ger sig på dig” efteråt. När man läser härinne på anhörigsidorna verkar det vara ett rätt vanligt beteende och jag tänkercatt det finns projicering inblandat. Den ilska, sorg och skam som finns inuti riktas mot ens partner. Den här relativt vanliga reaktionen i en lite omogen relation är förödande i kombination med att någon dricker sig personlighetsförändrad.
Jag tycker verkligen inte att man ska skydda någon med beroendeproblematik. När ni beskriver situationer hörinne blir problemen ”era gemensamma” och jag förstår varför det blir så. Man sopar mattan och städar upp, tar hand om, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att vara lite mindre hjälpande. Han kan inte hantera alkohol! Hans problem, och det kan sägas högt. Så länge man inte säger det så finns det inte, är en gemensam skam etc. Och skyddar honom från att se och inse problemen. Jag tror att hemligheten i det gör stor skada. Som missbrukare gör det att man kan fortsätta att dricka för problemet ”finns inte”. Som anhörig blir man en del i det på ett negativt sätt, där ni inte har någon kontroll över situationen och inget kan göra åt den heller.
Sen kanske det finns saker i ert förhållande som han vill prata om, men det borde i så fall inte vara ett svar på andra diskussioner ni har haft.
Jag tänker också att i ett bra förhållande har man gemensamma mål (kanske npgra egna också), stöttar och stärker varandra, jobbar bra tillsammans och visar kärlek och uppskattning. Och har förståelse för den andras tillkortakommanden. Dock lite lagom i just det. Det är viktigt att tänka på om man blir den man vill vara i sitt förhållande.
Hej jojo
Jag har en man som missbrukar/ missbrukat och smugit med alkoholen. Han har sökt hjälp och jag får också hjälp , samtal nu. Det jag gjorde först var att gå igenom online utbildn. Anhörigstöd här på Alkohol hjälpen! Gav mig både insikt och stöd i mitt agerande mot honom och mot mig själv! Ett tips alltså!
Tack för alla kommentarer! @ÅsaM, du beskriver så bra det jag också upplever. Att det är så på eller av och att man inte hänger med i svängarna.. Tack @Sisyfos också från andra sidan. Bra att få höra därifrån också.
Det är inget smygande med drickandet och det är inte dagligen. Mer att när det dricks med andra så blir det nästan alltid stökigt och för mycket. Jag vet liksom aldrig (eller alltid beroende på hur man ser det) hur det kan sluta. Så saker som ska vara roliga, kan oftast få ett mörker över sig. Han är medveten och har provat att göra något åt det men det känns ändå som att tanken på sikt är att det ska fungera att dricka men med måtta. Så tycker att du skriver det jättebra i att man inte ska göra det till en gemensamt problem utan faktiskt vara öppen om det som är problemet. Jag känner vad som känns rätt och fel ganska tydligt, men blir som sagt osäker på känslorna ju mer "likgiltig" jag kan uppleva att jag blir dels när det dricks men också i andra situationer. Som att jag är på helspänn jämt och får dåligt samvete att jag är det även när det är lugnt... Jag är osäker på att fortsätta och osäker på att släppa, för jag lever fortfarande på hoppet. Även om jag börjar inse att det kanske hänt för mycket som gör att jag inte orkar kämpa på. För jag vet inte ens om jag kämpar längre eller redan gett upp.
Hur mycket tänkte ni andra på just det där med rädslan att ångra sig? Samt hur mycket tog ni in och på er den andres känslor? Steget känns som att bestiga ett berg, men någonstans det som måste till för att få en förändring. För även om man själv känner att man gör vissa fel i detta så blir ju inte två fel rätt liksom. Som att man får acceptera att det inte här och nu för oss blir rätt och att det ju är skitsamma orsak hit, specifik händelse dit.. Utan att faktiskt vara ärlig med att se hur båda mår när det blir så här och att det blir vilset på alla håll och kanter.
Det är en bra fråga. Mitt ex sa, vid ett tillfälle när han var nykter, att om en av oss inte mår bra så mår inte vi bra. Eftersom han bara drack, hade ångest och vägrade söka hjälp så insåg jag att jag inte skulle ångra mig när det tog slut. Vi skulle aldrig må bra.
Jag ångrar ingenting. Allt drama försvann för mig, och all stress. Han har aktivt valt bort att söka hjälp, och han tar bara emot hjälp när hans arbetsgivare tvingar honom. Hans liv är troligen inte så roligt men han har valt det. Och jag har valt mitt, som är fritt från missbrukare. 😊
@jojo301
Läser trådens början och i slutet. Känner så mycket pet som du upplever. Jag vet inte om du har någon professionell att prata med. Det kan vara hjälpsamt att få stöd att fokusera på dig. Fokus på ditt liv. Hur vill du ha det? I denna djävulsdans med hopp och förtvivlan och manipulation så är det svårt att hinna med att tänka. På sig själv. Det kan behövas samtal där man får ventilera utmaningar i livet. Vårdcentralen kan vara ett ställe att söka hjälp, där kuratorer och i bästa fall psykologer finns tillgängliga. Det var där jag fick hjälp till slut. Efter att jag famlade i mörkret under flera år. Och jag är så tacksam att jag aldrig fick barn med mitt ex. Han är själv ett stort barn. Och alkoholist utan insikt. Ta hand om dig! Och lyssna på hur du vill ha det i livet.
Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.
Jag är i processen att acceptera att jag inte kan bota min man, att det är hans ansvar, och också hans personliga botten som måste nås.
Vad säger din sambo om kontrollerat drickande? Det är en metod som funkar för vissa.
Vi har provat men funkar inte för oss. (där sålde jag in det bra 😅)
Utan total avhållsamhet är det enda här. Jag är så ledsen över att jag inte såg hur min snälla, goa, smarta, snygga, roliga man kunde bli som nu.
I början var han bara och petade i riskbruk, men vem gjorde inte det runt 20? Skillnaden mellan våra vänner var att han fortsatte att dricka för mkt, såg inte vilka konsekvenser det blev och jag flyttade mina gränser.
Vi skaffade barn. Jag ångrar inte mina barn, men jag önskar en pappa som inte lade sin tid, energi och ekonomi på alkohol.
Det känns som du snart proccessat klart att du behöver lämna. Att du behöver och förtjänar någonting annat. Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu.
Skaffa distans, tänk inte att de som ger dig råd "inte ser hela bilden" eller "inte förstår HONOM". Tänk att lösningen ofta är en fågel fenix. Burn it. Det som kommer efter vet du inget om, det kan vara värre en period men efter kommer du ut starkare och inte ensam. Önskar att jag kunde det! Skriver lika mkt till mig själv som till dig, hoppas det inte var olämpligt. Hojta isåfall så tar jag bort.
Glöm inte att ta hand om DIG!
@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.
@Orolig_nu Tack för ditt svar! Det du skrev "Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu." fastnade verkligen. Det känns som att det är precis så, att hur det än blir framåt som man inte har en aning om så är rädslan för att ta steget mot det okända inte lika skrämmande, eftersom det redan är skrämmande som det är idag. Det är som att den skuld jag tagit på mig att inte finnas där, förstå etc. har börjat bytas ut mot ilska. Att om jag tar på mig en sådan skuld, vad gör han? Känner jag samma från hans sida att han verkligen försöker förstå mig, svaret är nej.. Jag har blundat för den känslan, känt att det visst finns förståelse men i slutändan kommer det ändå tillbaka och blir mitt ansvar. Vet ju mycket väl att det inte är mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå.
@Självomhändertagande Det låter hoppfullt att kunna bygga upp tilliten och glad att höra att det gått bra för dig! Man måste börja med sig själv, utgå från sig själv och sätta dessa gränser. Det hjälper mycket att läsa andras tankar och historier. Så tack!
@jojo301 Tack för din kommentar! Det låter så enkelt att börja med sig själv och att sätta gränser, när jag läser dina kloka meningar. Det är ett ansträngande arbete. Man behöver någon som finns där och följer upp. Annars är det lätt att man faller ur fokus. Meditationen och lusten till livet hjälpte mig. Och det viktigaste, jag har en psykiater som finns tillgänglig och som känner till mig sedan många år. Det var hon som gjorde mig uppmärksam om min medberoendeproblematik i första hand. Och hon gjorde mig uppmärksam på det under en längre tid, innan jag ens gjorde något. Bara det första steget tog mig säkert ett år.
Trodde som många gånger förr att vi var inne på rätt väg och att förändringen var här. Sen händer något som gör att man är tillbaka. Vad dum man känner sig.. Hur kunde jag tro att det skulle lösa sig? Tänker mycket på att man så gärna vill att det ska fungera så att ord väger större än handling, vilket borde vara tvärtom. Handlingarna är ju det som räknas, inte vad någon i stunden säger för att det ska låta bra. Som att man blir lugnad om ord om framtiden, förändringen som ska ske. Men ändå så slutar det med att man står där man stod för flera år sen, men man lurade systemet att det skulle vara annorlunda nu. Märklig känsla att känna sig som lyckligast, att man är glad att man inte gett upp ena stunden, men på ett ögonblick så är man tillbaka i det mörka. Det är inte bara att något händer nu utan det är att alla gamla saker spelas upp och man ifrågasätter hur man fortfarande kan vara i det här. Var det glada bara en illusion? Det känns som att det liksom är undantaget och det mörka är regeln... eller? Det är väl just det att det går så snabbt i svängarna, man hänger inte med själv och måste måla upp en bild av att allt är så bra stundtals för att liksom orka med. Men jag är ju lycklig när det är lugnt. Eller lurar man sig själv bara för att man så gärna vill...
Tänkte lätta på tankarna och…
Tänkte lätta på tankarna och skriva lite...
Jag har levt med min sambo i många år. Vi har en fin relation till och från men det är som att allt fantastiskt vi gör, hur fint vi kan ha det och kärleken som finns överskuggas av problemen. Nu senaste tiden är det som att jag inte kan komma ur alla tankar och sover dåligt och funderar och funderar, är också väldigt kritisk mot mig själv och de saker som jag har gått med på eller stoppat huvudet i sanden för under så många år.
Vi träffades som unga och alkoholen har varit en ständig följeslagare och allt som oftast ställt till problem. Det tog många år innan vi pratade om detta på riktigt, men han är medveten om att det är något som behöver tas tag i. Det har testats på olika sätt och även om det blir bra för ett tag så kommer det problematiska tillbaka. Det är kanske inte lika ofta som förut men när det väl dricks är det för mycket. Han sätter oss i situationer som jag där och då tänker att jag aldrig ska gå med på igen men det gör jag ju eftersom det fortsätter.
Jag är inte så bra på att hantera detta, jag blir liksom tyst även om jag senaste åren säger till mer när det väl dricks. Men det lyssnar han ju inte på då i den stunden. Men dagen efter har jag svårt att vara arg eller ta upp vad det var jag kände. Ibland blir jag så ledsen att jag bara gråter och försöker förklara och även om han bryr sig så vill han helst fly. Sen är jag kritisk mot mig själv att jag inte själv ser till att vi inte hamnar i situationer när det kan balla ur, men jag har känt att jag inte vill tacka nej till saker. Men var går gränsen för vad man gör för förhållandet tänker jag ibland och funderar på om jag blundar och är egoistisk som inte gör mer uppoffringar själv.
Kan ju även säga att det är mycket lögner kopplat till allt detta och jag har svårt att ställa honom "till svars" och det är det som gör att jag inte kommer vidare nu. Jag ältar och ältar och tänker att jag måste släppa vad som har varit om vi ska kunna komma vidare och bilda familj. Han är så klart som de flesta skriver här inne en fantastisk människa också, men jag kan liksom inte se det när det andra skaver. Jag upplever inte att lögnerna slutar trots att vi pratar om att det är så viktigt, med lögner och osäkerhet är det svårt att ser hur man ska få det att fungera. Men man lever ju på hoppet och att vi nånstans har förutsättningar att få ett fint fungerande liv tillsammans där vi har samma drömmar och vi har upplevt så mycket tillsammans hittills.
Ja, det blev ett spretigt första inlägg men ville börja nånstans vad det är som snurrar i huvudet.
Jag ser att det är en jobbig…
Jag ser att det är en jobbig situation och har varit i liknande situation i 25 år. Innan vi bildade familj trodde jag att den här typen av beteende "gick över" när barnen kom. Jag hade i min ursprungsfamilj inte alls nån erfarenhet av dåligt alkoholbeteende och var naiv, ser jag nu i efterhand.
@jojo30 Du har gjort som…
@jojo30
Du har gjort som många andra, anpassar dig och kanske har du för varje år flyttat gränserna? Var gränsen går vet bara man själv. För min del var det bara stopp en dag. Och då jag såg i backspegeln insåg jag att jag accepterat sånt som inte är "jag ". Därtill tänkte jag om mina vänner hade varit med om samma sak som jag och de berättat om det hade jag nog sagt något om att de borde ta sig ur...
Helt klart mår du dåligt i situationen.
Jag hoppas du sätter upp mål hur du önskar ha det i livet. 💕 Honom kan du inte förändra om han inte vill själv. Kärlek gör mycket men rår inte på någons drickande. Jag tänker att om en person däremot vill göra en förändring är den kärleken viktig.
Jag tror du gör rätt som…
Jag tror du gör rätt som funderar. Det är svårt att få en relation med missbruk i att fungera. Hur känner du inför att introducera ett barn in i den här miljön som du själv inte trivs i?
Tack för era svar! Man…
Tack för era svar! Man känner sig mindre ensam när ni svarar med så kloka insikter.
Jag har absolut flyttat gränser med åren. Sen är det så konstigt att hjärtat vill bortse från att man gör det. Hjärnan är bestämd att det är fel men så försöker man vrida det till att det kanske är okej ändå, det var inte så farligt, så ofta händer det ju inte, det gick ju bra för några helger sen, vi har det ju så bra också och han är ju så kärleksfull och älskar mig. Sen går det så fram och tillbaka fram och tillbaka och man vågar aldrig helt slappna av. Eller när jag väl gör det så känner jag mig ännu dummare när det går åt helvete sen. Man är också på sin vakt jämt.. Sån är jag inte egentligen. Sen har man dåligt samvete för att man tänker att man borde ändra sin situation, gentemot honom.
Ja, barn i miljön är ju något jag tänker på mycket och hur det skulle bli. Vill inte säga att jag tror att det helt plötsligt skulle bli en helomvändning, för det gör jag inte. Men jag tror nog ändå att något skulle förändras. Men så säger ju alla och sen är man där och det blev kanske värre.
Hej och välkommen till…
Hej och välkommen till forumet.
Jag tror att du kanske skulle kontakta kommunen för rådgivning som anhörig.
I mina öron låter det knepigt att du vill släppa in barn i en miljö som inte är frisk.
Jag vet hur det känns när man tror att den eller den lösningen/gåvan kan göra att den man älskar vaknar upp och blir frisk.
Det funkar mycket sällan så.
Alkoholism är en progressiv sjukdom och medberoendet likaså.
Man drar liksom ner varann i dyn.
Så mitt tips är,kolla under anhörigsidorna så tror jag att mönstret kommer att bli tydligt.
Trots mycket kärlek och vilja så blir det sällan så att den som dricker blir frisk för att de förstår att det är det som måste till.
De förmår helt enkelt inte.
Alkohol är ett starkt gift och håller personen som är beroende av den fången.
Likaså är vi många anhöriga som kan skriva under på att vi blir liksom beroende av den person som dricker.
Och hur vi lägger ner allt mer kraft för att få den vi älskar nykter.
Så stanna upp,tänk och ta kontakt med någon kunnig du kan prata med.
Alanon brukar också finnas i många städer.
En självhjälpsgrupp där de som är anhöriga till alkoholister får hjälp att hjälpa sig själv.
Lycka till🤗
Kändes lugnare ett tag men…
Kändes lugnare ett tag men nu snurrar det på igen... Jag är liksom trött på att tänka så mycket. Tänker ibland att det vore så skönt att sluta tänka och älta, bara vara nöjd med det som är bra och leva med det som är sämre.. För alla har ju sina problem i en relation... Men sen vill jag inte känna mig dum och att jag faktiskt öppnar ögonen och ser saker för vad de är. Det är som att det är parallella liv, ett där allt flyter på och ser så bra ut och ett där man är ensam. Tänker att det så klart inte ska vara så att man känner sig ensam. Men ibland känns det nästan som att jag letar fel för att det ska kännas mer verkligt. Men då samtidigt känns det som att jag helt glömmer bort att se och uppskatta det fina. Ja ni hör ju, blandade känslor..
Om jag tänker tanken att det räcker, nu är min gräns nådd så känns det orättvist. Att inte ge det en till chans. Varför känner man så när man stått ut med så mycket? Tänker att min gräns varit nådd så många gånger men ändå är jag inte stark nog att göra någon förändring. De som vet om situationen kan ibland säga att man måste vara tydlig med sina gränser, som att det är det enklaste i världen och som att man inte har försökt. Men kanske inte så mycket så det blivit större skillnad.. det har de ju rätt i. Medan andra kan säga att man får ta det goda med det dåliga och det kommer vara som det är, att jag har valt det. Sant på ett sätt men jag känner inte att jag valt det fullt ut, eftersom jag pratar om det och säger att jag inte accepterar det. Men jag gör ju inget åt det heller..
Usch vilken jobbig situation…
Usch vilken jobbig situation du är i nu ❤ Jag tänkte såhär i min början av att fatta ett beslut hur jag skulle göra. Fick tipset härifrån och det var så vilsamt, jag funderade över hur jag ville leva, hur mitt liv och hem skulle vara utan denna oro för kaoset och stressen med att leva med en beroendesjuk. Jag fick kraft i dom drömmarna, kraft att förändra min situation. Sen kom tipset att pausa relationen, att leva som särbos under en period, tills insikter trillat ner hos mannen. För att leva i den där gröten du gör nu, kommer nog bara dränera dig på energi.. Så börja drömma om nåt gott, gör bra saker för dig själv, träffa vänner. Även om det känns jättejobbigt och trist att försöka hitta på saker för dig själv, så kommer det stärka dig. Och jag pratade med mina vänner om det som hände i hemmet, det är också bra för då hör man själv och man får ofta så kloka fina råd och stöd av sin nära. Och fortsätt skriva, så skönt att kunna gå tillbaka och se, hur var det då. Kram på dig ❤
@jojo30 så himla svårt och…
@jojo30 så himla svårt och inte alls lätt att sätta gränser.
Det är så himla svajigt hela tiden att man inte vet vad man ska förhålla sig till.
Jag och säkert fler här känner väl igen mig I att man låtit sina gränser passeras för längesedan. Det är en sjukdom som är djävulsk lurig och lika djävulsk att leva vid sidan av för oss anhöriga.
Jag kan bara säga att jag känner med dig och du är inte ensam. Det är jättelätt att tänka vad man bör göra rent logiskt men känslorna säger annat.
Försök att stiga ur hans värld och in i din egna för att höra dina egna känslor och tankar.
Kram
När jag läser vad ni skriver…
När jag läser vad ni skriver, rinner tårarna för man blir så tacksam att någon tar sig tid att svara. Någon som är i samma typ av situation förstår så mycket som människor utanför inte förstår, därför känns det så fint. Tack för det! <3
Kan det vara så att jag lurar mig själv att min situation inte är så farlig, eftersom det inte händer ofta? Som att man stöter bort att det är ett stort problem när man jämför med andra som har det på ett sätt varje dag? Jag vet ju att sjukdomen inte fungerar så, bara för att det inte sker varje dag så betyder det inte att det inte är ett problem när det väl ballar ur. Man pratar och pratar om det och att det ska ske förändring, men sen när det sker igen så är det ju löften som bryts. Tänker bara om det är därför man "står ut" längre? För att man får chansen att komma upp till ytan igen (som det känns iaf). Saken är ju den att det blir svårare och svårare och det är ju därför jag skriver här. Man har kämpat på, blundat för vissa saker och tänker att vi får köra på så här.. Men så händer något som gör att man verkligen ifrågasätter livet man lever. Han kan inte se att vi skulle lämna varandra, fast han vet att jag sagt att jag inte orkar mer till och från. Så man är liksom rädd för att ge honom en chock, men som någon skrev i en annan tråd. De har ju sårat gång på gång, varför är vi så rädda för att göra detsamma, varför är man inte arg och förbannad och känner de känslorna istället? Men det är ju den fina personen och minnena man inte vill lämna. Man tar liksom på sig deras mående och sitt eget - det är tungt att bära till slut.
@jojo30 du är inte ensam. Vi…
@jojo30 du är inte ensam.
Vi är många som upplever eller har upplevt detsamma. Vi finns här för varandra❤.
Allt det där med att tillslut tvivla på sig själv, känna skuld och tycka att man kanske överdriver är den aktiva missbrukarens förnekelse.
Hoppas du får en lugn och fin helg fast det är svårt i kaoset.
❤
@jojo30 det är viktigare att…
@jojo30 det är viktigare att du fokuserar på din hälsa än att du fokuserar på hans. Man kan bara ansvara för sig själv. Oavsett hur mycket kärlek som finns, eller fanns, mellan er så måste en vuxen människa klara av att ta hand om sig själv, kunna be om hjälp om hen mår dåligt. Det är inte, och har aldrig varit, ditt ansvar. Ta inte den bördan, för du slipper den aldrig. Det är lättare för den sjuke att låta andra styra upp saker men går du under medan du försöker förlorar ni båda på det.
Så jag föreslår att du börjar fokusera på vilka gränser du måste dra och upprätthålla för att värna ditt eget mående.
(Fick skapa nytt…
(Fick skapa nytt användarnamn)
Veckorna har gått... Både bra stunder och jobbiga stunder. Känslan av att vara maktlös när det inte blir som man tänker sig. Även andra saker än just som är kopplade till alkoholen (eller är det precis det de är?). Det kan ha varit lugnt ett tag men då kommer det andra saker man funderar på och hur relationen är egentligen. Vi trampar vatten, planerar inte framåt, gör saker på egen hand. Orken finns inte. Sen glimrar det till andra dagar och då känner jag glädje, vill prata framtid och så. Sen ligger det som en påminnelse i huvudet att jag inte ska glömma saker som skett. Tänker och förstår att det inte kan vara så man lever, hela tiden på sin vakt och på helspänn och frågande till om man vet allt eller om sanningen hela tiden är svävande för oss. Jag delar upp det som att jag lever med två personer, men hur man än vänder och vrider på det så är ju en person en person. Med allt vad det innebär. Funderar på hur man verkligen jobbar med sig själv som alla så klokt skriver. Hur man går in på djupet och verkligen vågar se sina egna brister och fel också och verkligen vågar stå kvar i en känsla av vad som är rätt och fel för just mig som människa. Varför tappar man bort sig själv i relationer och blir osäker, när man i andra situationer är bestämd och vet vad man vill? Det är som att jag vill tänka rätt och fel på en logisk nivå mer än på en känslomässig nivå. Hur hamnade man där och hur kommer man ur det och blir mer ärlig mot sig själv...?
@jojo301 Jag vill inte kapa…
@jojo301 Jag vill inte kapa någon tråd, det är första gången jag skriver här, men du uttrycker så bra det jag känner just nu, vanmakten, hjälplösheten, tvivlet, logiken vs hjärtat. Hoppet… hoppet att de ska inse, hoppet att det aldrig händer igen, hur tacklar man det?
Vill bara säga tack
Jag förstår att jag, att vi inte är ensamma även om jag önskar att ingen annan skulle få uppleva det här bergochdalbanan
Då var jag här igen efter…
Då var jag här igen efter att inta ha skrivit på några månader... Det har känts bra från och till men ältandet har fortsatt. Sen hände något för ett tag sedan, som att kroppen sa stopp. Som att det räcker, men har inte gjort någon förändring för det än men det är som att tankarna är annorlunda. Men känslan av att vilja ut och att känna att det räcker kan snabbt förbytas till dåligt samvete för hur elak jag är som kan tänka så, när det finns en annan person som drömmer om en framtid tillsammans. Men den personen gör ju inte så mycket för att det ska bli en lugn framtid heller. Varför är det så svårt att få ihop hjärta och hjärna? Eller så är man bekväm, att man vet vad man har men inte vad man kan få. Det känns också så elakt att tänka så egoistiskt, för som sagt - det finns ju en annan person också. Lurar man sig själv att det är värre än vad det är för att man ska ha anledning att vara arg, besviken och ledsen? Ibland tänker jag så, att varför blir jag så arg, jag vet ju hur det kan sluta så varför kan jag inte bara ta det goda med det onda. Varför är det så blandande känslor.......
@jojo301 det är jobbigt att…
@jojo301 det är jobbigt att vara där du är, tror vi alla är eller har varit där.
Jag har varit där, kroppen sa stopp.
Jag har inget dåligt samvete alls, jag lämnade allt och stack.
Jag blev arg för att han svek å det grövsta och lade allt ansvar på mig.
Idag ser jag hur jag glömde att jag har ett val.vi gat alltid ett val att lämna och vi har alltid ett ansvar.
Det är så svårt att se klart när man sitter fast i det.
Ett råd är att distansera dig, om möjligt, för att bättre kunna ta beslut för dig själv framåt.
Velandet dränerar och bryter ned.
@Snödroppen, tack för din…
@Snödroppen, tack för din kommentar. Jag undrar varför jag inte kan känna som du, att jag inte får dåligt samvete och bli mer arg. Det är väl för att jag inte landat helt och fullt ut i att det verkligen bara förstör tror jag, eftersom det finns mycket fint runt omkring det problematiska också. Men det är som att jag inte riktigt kan fånga det fina på samma sätt som jag kunde förut. Även om det är lugnt är jag alltid på min vakt. Det är främst tilliten som är sargad, för det är den jag ältar om man kan leva utan. Plus att jag ställer mig frågan att även om den kan komma tillbaka om det skulle jobbas på, så är jag rädd att det gamla skulle ligga kvar och påminna. Så rädd att släppa taget och ångra mig och rädslan att vara ensam är nog större än jag trott. Eller egentligen har jag inga problem med tanken på att vara ensam, men får en känsla av att det skulle vara så konstigt att ge upp det liv som jag lever... Svårt att förklara alla dessa känslor.
@jojo301 ❤️ Jag förstår dig,…
@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.
@jojo301 ❤️ Jag förstår dig,…
@jojo301 ❤️
Jag förstår dig, det är en massa komplicerade känslor. Det går tillslut över till ett traumaband.
Mitt x utsatte mig för många graverande situationer och brydde sig inte om det.
Han var väldigt duktig på att se sig själv som offer och anklaga mig.
Det var när jag insåg att herregud han finns ju inte där för mig. Vad får jag av den här relationen och sen bad jag om hjälp.
Det tar tid och man behöver hjälp.
Har också varit i så många…
Har också varit i så många situationer som inte känns bra i magen... Han är medveten om det och när vi pratar om det så förstår han, men funderar mer och mer på om han mer säger att han förstår än att verkligen göra det. Märker också att det är svårare och svårare att prata om detta, jag försöker men det är inte så lätt. Om vi har pratat om det och jag känner att han förstår och det sakta känns lite bättre, kan jag få en helt kall attityd några timmar senare (ingen alkohol inblandad). Då får jag höra att jag inte finns där m.m. Här blir jag osäker, jag känner både att jag blir irriterad på att vi ska vända fokus men får dåligt samvete att jag inte bryr mig fullt ut. Nu handlade det om att han känner att inte jag heller är engagerad i oss, att jag måste planera massa andra aktiviteter och att jag liksom utgår från mig själv och vad som passar mig. Är kluven, känner att jag både inte velat släppa att planera andra saker men känner också att det är fel av mig att inte avstå. Har jag redan gett upp? Eller spelar han på mina osäkra känslor och empati? Vad bör man själv offra...
Sen är den något som skaver kring lögnerna, finns några händelser där jag inte tror på förklaringarna jag får. Vad gör man då? Kan ju inte få mer info än jag får men det är så stora saker att jag inte känner mig trygg med svaren jag får. Ska man lita på magkänslan då? Eller hur gör man för att släppa det annars?
Skönt att få skriva här när man är vilse i känslor och tankar.
@jojo301 Tycker du att dina…
@jojo301
Tycker du att dina behov får lika mkt plats i er relation?
Blir du sedd, hörd?
Hur behöver du ha det för att må bra?
Det är vanligt att vi ifrågasätter oss själva och börjar anpassa oss missbrukaren.
Missbrukaren (aktiv) vill så klart fortsätta utan hinder.
Tänk på hur du mår och hur du känner.
Dina känslor är de viktigaste och ger dig vägledning om du börjar lyssna på de.
Så börjat man jobbet med att bli ärlig mot sig själv, eller så gjorde jag när jag började vara ärlig mot mig själv.
Jag känner igen det där. När…
Jag känner igen det där. När mitt ex hade sina skov av ångest och drängfylla skulle jag vara tillgänglig och lyssna och ta emot. När jag sedan frågade honom om vad som hände, vad som triggade honom, om han ville ha hjälp etc så var det alltid så att han inte hade "tid" att prata eller ingen lust. Eller så sa han generat, kortfattat, "jag hade stök i huvudet". Det gick liksom inte att få honom att förstå att om jag skulle investera i relationen måste vi ha en dialog. Det var fyllemonolog eller att vifta bort allt som gällde. Man ifrågasätter lätt sig själv om man lever så. Upplevde jag verkligen det där? Sa han verkligen så? Hände det där? Det är mycket obehagligt att leva så och det tar ett tag innan tankarna slutar snurra.
Jag kommer från ”den andra…
Jag kommer från ”den andra sidan”. Mina tankar om situationen du beskriver handlar om frågan om vilken insikt som finns hos honom. Han säger att han förstår dig, stämmer det? Men vad säger han om sitt beteende? Är det problematiskt för honom? Nu är det svårt att läsa ur ditt inlägg om det ”bara” är problem med drickandet när ni går ut, eller om det dricks även annars.
Det finns medicin som tar bort effekten av alkoholen, så är det vid fester etc så kan han, om han menar allvar med att försöka, prova medicin.
Om han dricker även annars, om han smyger, hur ofta det här händer är otroligt viktigt i sammanhanget. Om hans föräldrar har missbruksproblem. Det finns en ärftlighet som han kanske också delar med sig av till sina barn och då är arv och uppväxtmiljö starka faktorer att räkna med. Det som jag tycker är läskigast med alkoholen är att den påverkar ens personlighet. Att dricka blir viktigare än relationerna man har. Alkohol är riktigt farligt på det sättet och sjukdomen är progressiv. Det behöver finnas en insikt.
Jag kan bli lite bekymrad över det du beskriver att han ”tar emot”, ”visar förståelse” för att sedan anklaga dig. Att bli påkommen med att inte kunna hantera alkohol är oerhört pinsamt. Det finns mycket ångest och skam på beroendesidorna, men du beskriver att han ”ger sig på dig” efteråt. När man läser härinne på anhörigsidorna verkar det vara ett rätt vanligt beteende och jag tänkercatt det finns projicering inblandat. Den ilska, sorg och skam som finns inuti riktas mot ens partner. Den här relativt vanliga reaktionen i en lite omogen relation är förödande i kombination med att någon dricker sig personlighetsförändrad.
Jag tycker verkligen inte att man ska skydda någon med beroendeproblematik. När ni beskriver situationer hörinne blir problemen ”era gemensamma” och jag förstår varför det blir så. Man sopar mattan och städar upp, tar hand om, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att vara lite mindre hjälpande. Han kan inte hantera alkohol! Hans problem, och det kan sägas högt. Så länge man inte säger det så finns det inte, är en gemensam skam etc. Och skyddar honom från att se och inse problemen. Jag tror att hemligheten i det gör stor skada. Som missbrukare gör det att man kan fortsätta att dricka för problemet ”finns inte”. Som anhörig blir man en del i det på ett negativt sätt, där ni inte har någon kontroll över situationen och inget kan göra åt den heller.
Sen kanske det finns saker i ert förhållande som han vill prata om, men det borde i så fall inte vara ett svar på andra diskussioner ni har haft.
Jag tänker också att i ett bra förhållande har man gemensamma mål (kanske npgra egna också), stöttar och stärker varandra, jobbar bra tillsammans och visar kärlek och uppskattning. Och har förståelse för den andras tillkortakommanden. Dock lite lagom i just det. Det är viktigt att tänka på om man blir den man vill vara i sitt förhållande.
Hej jojo Jag har en man som…
Hej jojo
Jag har en man som missbrukar/ missbrukat och smugit med alkoholen. Han har sökt hjälp och jag får också hjälp , samtal nu. Det jag gjorde först var att gå igenom online utbildn. Anhörigstöd här på Alkohol hjälpen! Gav mig både insikt och stöd i mitt agerande mot honom och mot mig själv! Ett tips alltså!
Tack för alla kommentarer! …
Tack för alla kommentarer! @ÅsaM, du beskriver så bra det jag också upplever. Att det är så på eller av och att man inte hänger med i svängarna.. Tack @Sisyfos också från andra sidan. Bra att få höra därifrån också.
Det är inget smygande med drickandet och det är inte dagligen. Mer att när det dricks med andra så blir det nästan alltid stökigt och för mycket. Jag vet liksom aldrig (eller alltid beroende på hur man ser det) hur det kan sluta. Så saker som ska vara roliga, kan oftast få ett mörker över sig. Han är medveten och har provat att göra något åt det men det känns ändå som att tanken på sikt är att det ska fungera att dricka men med måtta. Så tycker att du skriver det jättebra i att man inte ska göra det till en gemensamt problem utan faktiskt vara öppen om det som är problemet. Jag känner vad som känns rätt och fel ganska tydligt, men blir som sagt osäker på känslorna ju mer "likgiltig" jag kan uppleva att jag blir dels när det dricks men också i andra situationer. Som att jag är på helspänn jämt och får dåligt samvete att jag är det även när det är lugnt... Jag är osäker på att fortsätta och osäker på att släppa, för jag lever fortfarande på hoppet. Även om jag börjar inse att det kanske hänt för mycket som gör att jag inte orkar kämpa på. För jag vet inte ens om jag kämpar längre eller redan gett upp.
Hur mycket tänkte ni andra…
Hur mycket tänkte ni andra på just det där med rädslan att ångra sig? Samt hur mycket tog ni in och på er den andres känslor? Steget känns som att bestiga ett berg, men någonstans det som måste till för att få en förändring. För även om man själv känner att man gör vissa fel i detta så blir ju inte två fel rätt liksom. Som att man får acceptera att det inte här och nu för oss blir rätt och att det ju är skitsamma orsak hit, specifik händelse dit.. Utan att faktiskt vara ärlig med att se hur båda mår när det blir så här och att det blir vilset på alla håll och kanter.
Det är en bra fråga. Mitt ex…
Det är en bra fråga. Mitt ex sa, vid ett tillfälle när han var nykter, att om en av oss inte mår bra så mår inte vi bra. Eftersom han bara drack, hade ångest och vägrade söka hjälp så insåg jag att jag inte skulle ångra mig när det tog slut. Vi skulle aldrig må bra.
Jag ångrar ingenting. Allt drama försvann för mig, och all stress. Han har aktivt valt bort att söka hjälp, och han tar bara emot hjälp när hans arbetsgivare tvingar honom. Hans liv är troligen inte så roligt men han har valt det. Och jag har valt mitt, som är fritt från missbrukare. 😊
@jojo301 Läser trådens…
@jojo301
Läser trådens början och i slutet. Känner så mycket pet som du upplever. Jag vet inte om du har någon professionell att prata med. Det kan vara hjälpsamt att få stöd att fokusera på dig. Fokus på ditt liv. Hur vill du ha det? I denna djävulsdans med hopp och förtvivlan och manipulation så är det svårt att hinna med att tänka. På sig själv. Det kan behövas samtal där man får ventilera utmaningar i livet. Vårdcentralen kan vara ett ställe att söka hjälp, där kuratorer och i bästa fall psykologer finns tillgängliga. Det var där jag fick hjälp till slut. Efter att jag famlade i mörkret under flera år. Och jag är så tacksam att jag aldrig fick barn med mitt ex. Han är själv ett stort barn. Och alkoholist utan insikt. Ta hand om dig! Och lyssna på hur du vill ha det i livet.
Vet inte hur ordet medkänsla…
Vet inte hur ordet medkänsla blev till 'pet'. Skriver på mobilen nu och den hängde upp sig.
Vissa dagar ser man det…
Vissa dagar ser man det klarare än andra, då tänker jag att det är inte värt att dras ner och att det skulle vara bra att släppa taget. Andra dagar känner man hoppfullhet och det är både att det kan bli annorlunda framåt samt att jag tänker att det kanske inte är så farligt alltihop. Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också. Tror att det mesta har att göra med att man inte vill släppa drömmarna man har tillsammans om framtiden. Att jag vill tro på att det finns en väg till en lösning. Men vet inte just nu hur det skulle gå till. Vad behöver jag då? Vad vill jag kräva? Vad är min gräns? Om gränser redan passerats, hur backar man bandet eller hur börjar man om? Hur lång tid av lugn behövs för att man ska bli trygg igen? Känner både så mycket och samtidigt ingenting.
Jag är i processen att…
Jag är i processen att acceptera att jag inte kan bota min man, att det är hans ansvar, och också hans personliga botten som måste nås.
Vad säger din sambo om kontrollerat drickande? Det är en metod som funkar för vissa.
Vi har provat men funkar inte för oss. (där sålde jag in det bra 😅)
Utan total avhållsamhet är det enda här. Jag är så ledsen över att jag inte såg hur min snälla, goa, smarta, snygga, roliga man kunde bli som nu.
I början var han bara och petade i riskbruk, men vem gjorde inte det runt 20? Skillnaden mellan våra vänner var att han fortsatte att dricka för mkt, såg inte vilka konsekvenser det blev och jag flyttade mina gränser.
Vi skaffade barn. Jag ångrar inte mina barn, men jag önskar en pappa som inte lade sin tid, energi och ekonomi på alkohol.
Det känns som du snart proccessat klart att du behöver lämna. Att du behöver och förtjänar någonting annat. Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu.
Skaffa distans, tänk inte att de som ger dig råd "inte ser hela bilden" eller "inte förstår HONOM". Tänk att lösningen ofta är en fågel fenix. Burn it. Det som kommer efter vet du inget om, det kan vara värre en period men efter kommer du ut starkare och inte ensam. Önskar att jag kunde det! Skriver lika mkt till mig själv som till dig, hoppas det inte var olämpligt. Hojta isåfall så tar jag bort.
Glöm inte att ta hand om DIG!
@jojo301 Har nu läst hela…
@jojo301
Har nu läst hela din tråd. Igenkänningen är stor. Du skriver "Men brist på tillit, otryggheten och tankar om hur man faktiskt vill ha det framåt är på något sätt ändå närvarande då också." Så kände jag också. Mitt ex hade mycket pengar när vi möttes. Han ville klä mig på ett sätt, när vi var på fest. Jag tog emot en klänning som "passade in", sen sa jag att jag köper mina kläder själv. Han lekte ett liv på en nivå han inte tillhörde, som han önskade tillhöra. Jag sa att han fick leka det där livet själv. Jag var med i kulisserna. Jag var en stöttande flickvän som levde på hoppet om att vi skulle köpa hus på landet, där jag önskade bo och ha höns. Han pratade om sina feta bilar han haft och skulle skaffa igen. Han drack upp alla sina pengar på finkrogar. Jag var med sista gången han kunde betala. Han söp bort en förmögenhet. Jag hade kunnat köpa mitt eget hus på landet och skaffat de höns jag ville ha. Men jag gav honom pengar. Han ville aldrig sluta dricka. Jag förstod det efter flera år. Då bad jag honom flytta. Men han ville inte flytta. Så jag ringde hans far och bad om hjälp. Det hjälpte inte. Pappan trodde inte att sonen drack. Och mitt ex blev förbannad på mig som berättat att det fanns problem.
Snart är det 5 år sedan han flyttade ut. I några år levde han som en hotellgäst. Jag blev av med mina pengar och sålde en del av mina värdeföremål under de åren, för att bo kvar och ha råd med mat. Jag saknade en anställning och hade själv investerat i en idé jag hade, då jag kunde det. Sen kunde jag inte det längre. Han tog ett jobb en kort tid. Där kunde han dricka. Allt var ett jävla kaos.
Jag hade självmordsplaner. För jag orkade inte med att han tog över mitt liv. Han höll mig fången i mitt hem, genom att dricka dygnet runt. Och genom att manipulera mig.
Och jag valde honom för att han skulle bli en pappa till mina barn. Men när jag såg detta helvete så ville jag inte ha barn med honom. Jag ville ingenting med honom mer.
Jag investerade mina sista pengar i en utbildning till mindfulnessinstruktör. Då insåg jag vilket kaos jag var i. Och att jag måste hitta tillbaka till mig själv. Till mitt liv. Det var min början att förstå att jag behövde ta hjälp. Och att jag behövde regissera mitt liv. Hur jag ville ha det.
Idag har jag varken hus på landet eller höns, men det är fortfarande en dröm. Och jag vet att jag kan landa där så småningom. Jag lever mitt liv. Precis som jag önskar ha det. Och idag har jag bara friska relationer. För att jag behövde lära mig att säga stopp. Och jag stängde dörrar till människor som inte var bra för mig.
Det är en resa som tagit åratal. Men jag lever och jag älskar livet igen. Det är ofattbart att jag faktiskt tänkte hur jag skulle avsluta mitt liv, i det kaos som var, för att jag hade en hotellgäst i mitt liv, som varken betalade för sig eller lät mig leva som jag ville. Han var en parasit. Och han förstår det inte själv. Han prövar höra av sig till mig genom vänner. Och de relationerna påverkas negativt, av att de inte kan säga stopp. Jag vill inte se eller höra något från honom. Så länge han saknar den insikten som han saknar.
Han lever kvar i sin värld, i sin dröm om att en dag bli förmögen igen och det är möjligt att han kommer att lyckas. Och det är möjligt att de vänner som försvann när han gick i personlig konkurs kommer tillbaka, med tanke på hur många fjantar som lever i den här världen och hänger med människor endast för att de har pengar.
Han har förbrukat alla chanser i mitt liv. Han satt som en parasit i flera år, i mitt hem och drack. Och som jag sa, höll mig "fången i mitt eget hem". Jag kommer aldrig ge min tid för honom igen. Ändå är jag tacksam för all erfarenhet. Den har gett mig perspektiv. Jag har sett kulisserna bakom en del affärsmän och deras liv. Och jag håller mig borta från dem. En del av dem är riktigt sjuka. Men det hör inte hit. Jag är bara tacksam för att jag tog mig ur misären.
Jag skulle skriva om tilliten. Jag fick tillbaka tilliten till mig själv, när jag började ta hand om mig och började lyssna på mig själv, igen. Som jag oftast gjort. Det går att öva upp den. Genom att träna på mindfulness. Och genom att prata med professionella, som hjälper en att reda ut. När man har fastnat i ett trassel.
Ta hand om dig. På alla sätt.
@Orolig_nu Tack för ditt…
@Orolig_nu Tack för ditt svar! Det du skrev "Att konsekvenserna av att inte ha en framtid ihop är mindre skada än att ha ett trasigt nu." fastnade verkligen. Det känns som att det är precis så, att hur det än blir framåt som man inte har en aning om så är rädslan för att ta steget mot det okända inte lika skrämmande, eftersom det redan är skrämmande som det är idag. Det är som att den skuld jag tagit på mig att inte finnas där, förstå etc. har börjat bytas ut mot ilska. Att om jag tar på mig en sådan skuld, vad gör han? Känner jag samma från hans sida att han verkligen försöker förstå mig, svaret är nej.. Jag har blundat för den känslan, känt att det visst finns förståelse men i slutändan kommer det ändå tillbaka och blir mitt ansvar. Vet ju mycket väl att det inte är mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå.
@Självomhändertagande Det…
@Självomhändertagande Det låter hoppfullt att kunna bygga upp tilliten och glad att höra att det gått bra för dig! Man måste börja med sig själv, utgå från sig själv och sätta dessa gränser. Det hjälper mycket att läsa andras tankar och historier. Så tack!
@jojo301 Tack för din…
@jojo301 Tack för din kommentar! Det låter så enkelt att börja med sig själv och att sätta gränser, när jag läser dina kloka meningar. Det är ett ansträngande arbete. Man behöver någon som finns där och följer upp. Annars är det lätt att man faller ur fokus. Meditationen och lusten till livet hjälpte mig. Och det viktigaste, jag har en psykiater som finns tillgänglig och som känner till mig sedan många år. Det var hon som gjorde mig uppmärksam om min medberoendeproblematik i första hand. Och hon gjorde mig uppmärksam på det under en längre tid, innan jag ens gjorde något. Bara det första steget tog mig säkert ett år.
Trodde som många gånger förr…
Trodde som många gånger förr att vi var inne på rätt väg och att förändringen var här. Sen händer något som gör att man är tillbaka. Vad dum man känner sig.. Hur kunde jag tro att det skulle lösa sig? Tänker mycket på att man så gärna vill att det ska fungera så att ord väger större än handling, vilket borde vara tvärtom. Handlingarna är ju det som räknas, inte vad någon i stunden säger för att det ska låta bra. Som att man blir lugnad om ord om framtiden, förändringen som ska ske. Men ändå så slutar det med att man står där man stod för flera år sen, men man lurade systemet att det skulle vara annorlunda nu. Märklig känsla att känna sig som lyckligast, att man är glad att man inte gett upp ena stunden, men på ett ögonblick så är man tillbaka i det mörka. Det är inte bara att något händer nu utan det är att alla gamla saker spelas upp och man ifrågasätter hur man fortfarande kan vara i det här. Var det glada bara en illusion? Det känns som att det liksom är undantaget och det mörka är regeln... eller? Det är väl just det att det går så snabbt i svängarna, man hänger inte med själv och måste måla upp en bild av att allt är så bra stundtals för att liksom orka med. Men jag är ju lycklig när det är lugnt. Eller lurar man sig själv bara för att man så gärna vill...