Tankarna snurrar...

Profile picture for user jojo30

Tänkte lätta på tankarna och skriva lite...

Jag har levt med min sambo i många år. Vi har en fin relation till och från men det är som att allt fantastiskt vi gör, hur fint vi kan ha det och kärleken som finns överskuggas av problemen. Nu senaste tiden är det som att jag inte kan komma ur alla tankar och sover dåligt och funderar och funderar, är också väldigt kritisk mot mig själv och de saker som jag har gått med på eller stoppat huvudet i sanden för under så många år.

Vi träffades som unga och alkoholen har varit en ständig följeslagare och allt som oftast ställt till problem. Det tog många år innan vi pratade om detta på riktigt, men han är medveten om att det är något som behöver tas tag i. Det har testats på olika sätt och även om det blir bra för ett tag så kommer det problematiska tillbaka. Det är kanske inte lika ofta som förut men när det väl dricks är det för mycket. Han sätter oss i situationer som jag där och då tänker att jag aldrig ska gå med på igen men det gör jag ju eftersom det fortsätter.

Jag är inte så bra på att hantera detta, jag blir liksom tyst även om jag senaste åren säger till mer när det väl dricks. Men det lyssnar han ju inte på då i den stunden. Men dagen efter har jag svårt att vara arg eller ta upp vad det var jag kände. Ibland blir jag så ledsen att jag bara gråter och försöker förklara och även om han bryr sig så vill han helst fly. Sen är jag kritisk mot mig själv att jag inte själv ser till att vi inte hamnar i situationer när det kan balla ur, men jag har känt att jag inte vill tacka nej till saker. Men var går gränsen för vad man gör för förhållandet tänker jag ibland och funderar på om jag blundar och är egoistisk som inte gör mer uppoffringar själv.

Kan ju även säga att det är mycket lögner kopplat till allt detta och jag har svårt att ställa honom "till svars" och det är det som gör att jag inte kommer vidare nu. Jag ältar och ältar och tänker att jag måste släppa vad som har varit om vi ska kunna komma vidare och bilda familj. Han är så klart som de flesta skriver här inne en fantastisk människa också, men jag kan liksom inte se det när det andra skaver. Jag upplever inte att lögnerna slutar trots att vi pratar om att det är så viktigt, med lögner och osäkerhet är det svårt att ser hur man ska få det att fungera. Men man lever ju på hoppet och att vi nånstans har förutsättningar att få ett fint fungerande liv tillsammans där vi har samma drömmar och vi har upplevt så mycket tillsammans hittills.

Ja, det blev ett spretigt första inlägg men ville börja nånstans vad det är som snurrar i huvudet.

Profile picture for user Rätt trött

Jag ser att det är en jobbig situation och har varit i liknande situation i 25 år. Innan vi bildade familj trodde jag att den här typen av beteende "gick över" när barnen kom. Jag hade i min ursprungsfamilj inte alls nån erfarenhet av dåligt alkoholbeteende och var naiv, ser jag nu i efterhand.

Profile picture for user Tröttiz

@jojo30
Du har gjort som många andra, anpassar dig och kanske har du för varje år flyttat gränserna? Var gränsen går vet bara man själv. För min del var det bara stopp en dag. Och då jag såg i backspegeln insåg jag att jag accepterat sånt som inte är "jag ". Därtill tänkte jag om mina vänner hade varit med om samma sak som jag och de berättat om det hade jag nog sagt något om att de borde ta sig ur...
Helt klart mår du dåligt i situationen.
Jag hoppas du sätter upp mål hur du önskar ha det i livet. 💕 Honom kan du inte förändra om han inte vill själv. Kärlek gör mycket men rår inte på någons drickande. Jag tänker att om en person däremot vill göra en förändring är den kärleken viktig.

Profile picture for user Åsa M

Jag tror du gör rätt som funderar. Det är svårt att få en relation med missbruk i att fungera. Hur känner du inför att introducera ett barn in i den här miljön som du själv inte trivs i?

Profile picture for user jojo30

Tack för era svar! Man känner sig mindre ensam när ni svarar med så kloka insikter.

Jag har absolut flyttat gränser med åren. Sen är det så konstigt att hjärtat vill bortse från att man gör det. Hjärnan är bestämd att det är fel men så försöker man vrida det till att det kanske är okej ändå, det var inte så farligt, så ofta händer det ju inte, det gick ju bra för några helger sen, vi har det ju så bra också och han är ju så kärleksfull och älskar mig. Sen går det så fram och tillbaka fram och tillbaka och man vågar aldrig helt slappna av. Eller när jag väl gör det så känner jag mig ännu dummare när det går åt helvete sen. Man är också på sin vakt jämt.. Sån är jag inte egentligen. Sen har man dåligt samvete för att man tänker att man borde ändra sin situation, gentemot honom.

Ja, barn i miljön är ju något jag tänker på mycket och hur det skulle bli. Vill inte säga att jag tror att det helt plötsligt skulle bli en helomvändning, för det gör jag inte. Men jag tror nog ändå att något skulle förändras. Men så säger ju alla och sen är man där och det blev kanske värre.

Profile picture for user Ullabulla

Hej och välkommen till forumet.
Jag tror att du kanske skulle kontakta kommunen för rådgivning som anhörig.
I mina öron låter det knepigt att du vill släppa in barn i en miljö som inte är frisk.
Jag vet hur det känns när man tror att den eller den lösningen/gåvan kan göra att den man älskar vaknar upp och blir frisk.
Det funkar mycket sällan så.
Alkoholism är en progressiv sjukdom och medberoendet likaså.
Man drar liksom ner varann i dyn.
Så mitt tips är,kolla under anhörigsidorna så tror jag att mönstret kommer att bli tydligt.
Trots mycket kärlek och vilja så blir det sällan så att den som dricker blir frisk för att de förstår att det är det som måste till.

De förmår helt enkelt inte.
Alkohol är ett starkt gift och håller personen som är beroende av den fången.
Likaså är vi många anhöriga som kan skriva under på att vi blir liksom beroende av den person som dricker.
Och hur vi lägger ner allt mer kraft för att få den vi älskar nykter.

Så stanna upp,tänk och ta kontakt med någon kunnig du kan prata med.
Alanon brukar också finnas i många städer.
En självhjälpsgrupp där de som är anhöriga till alkoholister får hjälp att hjälpa sig själv.
Lycka till🤗

Profile picture for user jojo30

Kändes lugnare ett tag men nu snurrar det på igen... Jag är liksom trött på att tänka så mycket. Tänker ibland att det vore så skönt att sluta tänka och älta, bara vara nöjd med det som är bra och leva med det som är sämre.. För alla har ju sina problem i en relation... Men sen vill jag inte känna mig dum och att jag faktiskt öppnar ögonen och ser saker för vad de är. Det är som att det är parallella liv, ett där allt flyter på och ser så bra ut och ett där man är ensam. Tänker att det så klart inte ska vara så att man känner sig ensam. Men ibland känns det nästan som att jag letar fel för att det ska kännas mer verkligt. Men då samtidigt känns det som att jag helt glömmer bort att se och uppskatta det fina. Ja ni hör ju, blandade känslor..

Om jag tänker tanken att det räcker, nu är min gräns nådd så känns det orättvist. Att inte ge det en till chans. Varför känner man så när man stått ut med så mycket? Tänker att min gräns varit nådd så många gånger men ändå är jag inte stark nog att göra någon förändring. De som vet om situationen kan ibland säga att man måste vara tydlig med sina gränser, som att det är det enklaste i världen och som att man inte har försökt. Men kanske inte så mycket så det blivit större skillnad.. det har de ju rätt i. Medan andra kan säga att man får ta det goda med det dåliga och det kommer vara som det är, att jag har valt det. Sant på ett sätt men jag känner inte att jag valt det fullt ut, eftersom jag pratar om det och säger att jag inte accepterar det. Men jag gör ju inget åt det heller..

Profile picture for user Backen123

Usch vilken jobbig situation du är i nu ❤ Jag tänkte såhär i min början av att fatta ett beslut hur jag skulle göra. Fick tipset härifrån och det var så vilsamt, jag funderade över hur jag ville leva, hur mitt liv och hem skulle vara utan denna oro för kaoset och stressen med att leva med en beroendesjuk. Jag fick kraft i dom drömmarna, kraft att förändra min situation. Sen kom tipset att pausa relationen, att leva som särbos under en period, tills insikter trillat ner hos mannen. För att leva i den där gröten du gör nu, kommer nog bara dränera dig på energi.. Så börja drömma om nåt gott, gör bra saker för dig själv, träffa vänner. Även om det känns jättejobbigt och trist att försöka hitta på saker för dig själv, så kommer det stärka dig. Och jag pratade med mina vänner om det som hände i hemmet, det är också bra för då hör man själv och man får ofta så kloka fina råd och stöd av sin nära. Och fortsätt skriva, så skönt att kunna gå tillbaka och se, hur var det då. Kram på dig ❤

Profile picture for user Nora81

@jojo30 så himla svårt och inte alls lätt att sätta gränser.
Det är så himla svajigt hela tiden att man inte vet vad man ska förhålla sig till.
Jag och säkert fler här känner väl igen mig I att man låtit sina gränser passeras för längesedan. Det är en sjukdom som är djävulsk lurig och lika djävulsk att leva vid sidan av för oss anhöriga.
Jag kan bara säga att jag känner med dig och du är inte ensam. Det är jättelätt att tänka vad man bör göra rent logiskt men känslorna säger annat.
Försök att stiga ur hans värld och in i din egna för att höra dina egna känslor och tankar.
Kram

Profile picture for user jojo30

När jag läser vad ni skriver, rinner tårarna för man blir så tacksam att någon tar sig tid att svara. Någon som är i samma typ av situation förstår så mycket som människor utanför inte förstår, därför känns det så fint. Tack för det! <3

Kan det vara så att jag lurar mig själv att min situation inte är så farlig, eftersom det inte händer ofta? Som att man stöter bort att det är ett stort problem när man jämför med andra som har det på ett sätt varje dag? Jag vet ju att sjukdomen inte fungerar så, bara för att det inte sker varje dag så betyder det inte att det inte är ett problem när det väl ballar ur. Man pratar och pratar om det och att det ska ske förändring, men sen när det sker igen så är det ju löften som bryts. Tänker bara om det är därför man "står ut" längre? För att man får chansen att komma upp till ytan igen (som det känns iaf). Saken är ju den att det blir svårare och svårare och det är ju därför jag skriver här. Man har kämpat på, blundat för vissa saker och tänker att vi får köra på så här.. Men så händer något som gör att man verkligen ifrågasätter livet man lever. Han kan inte se att vi skulle lämna varandra, fast han vet att jag sagt att jag inte orkar mer till och från. Så man är liksom rädd för att ge honom en chock, men som någon skrev i en annan tråd. De har ju sårat gång på gång, varför är vi så rädda för att göra detsamma, varför är man inte arg och förbannad och känner de känslorna istället? Men det är ju den fina personen och minnena man inte vill lämna. Man tar liksom på sig deras mående och sitt eget - det är tungt att bära till slut.

Profile picture for user Nora81

@jojo30 du är inte ensam.
Vi är många som upplever eller har upplevt detsamma. Vi finns här för varandra❤.
Allt det där med att tillslut tvivla på sig själv, känna skuld och tycka att man kanske överdriver är den aktiva missbrukarens förnekelse.
Hoppas du får en lugn och fin helg fast det är svårt i kaoset.

Profile picture for user Åsa M

@jojo30 det är viktigare att du fokuserar på din hälsa än att du fokuserar på hans. Man kan bara ansvara för sig själv. Oavsett hur mycket kärlek som finns, eller fanns, mellan er så måste en vuxen människa klara av att ta hand om sig själv, kunna be om hjälp om hen mår dåligt. Det är inte, och har aldrig varit, ditt ansvar. Ta inte den bördan, för du slipper den aldrig. Det är lättare för den sjuke att låta andra styra upp saker men går du under medan du försöker förlorar ni båda på det.
Så jag föreslår att du börjar fokusera på vilka gränser du måste dra och upprätthålla för att värna ditt eget mående.

Profile picture for user jojo301

(Fick skapa nytt användarnamn)

Veckorna har gått... Både bra stunder och jobbiga stunder. Känslan av att vara maktlös när det inte blir som man tänker sig. Även andra saker än just som är kopplade till alkoholen (eller är det precis det de är?). Det kan ha varit lugnt ett tag men då kommer det andra saker man funderar på och hur relationen är egentligen. Vi trampar vatten, planerar inte framåt, gör saker på egen hand. Orken finns inte. Sen glimrar det till andra dagar och då känner jag glädje, vill prata framtid och så. Sen ligger det som en påminnelse i huvudet att jag inte ska glömma saker som skett. Tänker och förstår att det inte kan vara så man lever, hela tiden på sin vakt och på helspänn och frågande till om man vet allt eller om sanningen hela tiden är svävande för oss. Jag delar upp det som att jag lever med två personer, men hur man än vänder och vrider på det så är ju en person en person. Med allt vad det innebär. Funderar på hur man verkligen jobbar med sig själv som alla så klokt skriver. Hur man går in på djupet och verkligen vågar se sina egna brister och fel också och verkligen vågar stå kvar i en känsla av vad som är rätt och fel för just mig som människa. Varför tappar man bort sig själv i relationer och blir osäker, när man i andra situationer är bestämd och vet vad man vill? Det är som att jag vill tänka rätt och fel på en logisk nivå mer än på en känslomässig nivå. Hur hamnade man där och hur kommer man ur det och blir mer ärlig mot sig själv...?

Profile picture for user Ainiandra

@jojo301 Jag vill inte kapa någon tråd, det är första gången jag skriver här, men du uttrycker så bra det jag känner just nu, vanmakten, hjälplösheten, tvivlet, logiken vs hjärtat. Hoppet… hoppet att de ska inse, hoppet att det aldrig händer igen, hur tacklar man det?
Vill bara säga tack
Jag förstår att jag, att vi inte är ensamma även om jag önskar att ingen annan skulle få uppleva det här bergochdalbanan