Vad ensamt det känns när mannen jag älska, älskar att dricka. När han föredrar alkoholen framför att umgås med mig.
Hoppas varje helg att han tänker att nu ska allt bli annorlunda. Men kärleken till alkoholen är starkare. Ja, jag vet, han kan inte styra det. Och inte jag heller.
Han kan bara bestämma själv, jag kan inte göra något alls. Det är som att se sin älskade gå över gatan, och en bil kommer och kör fort, men man kan inte göra något, inte hindra.
Vad gör man? Ja jag vet inte längre. Jag trodde att om jag bara överöste honom med kärlek, så föredrar han det framför alkoholen, men nej, så fungerar det inte.
Om jag tjatar och övertalar honom att sluta dricka, då kanske det går. Men nej, så fungerar det inte.
Om jag blir arg, och är arg varje gång han dricker, då kanske det går. Men nej, så fungerar det inte.
Om jag kollar honom, precis allting han dricker, då kanske det går. Men nej, så fungerar det inte.
Den här resan måste han göra själv. Jag kan finnas här, men jag kan ingenting göra. Jag kan inte ens bestämma när han ska börja försöka.
Och hur länge ska då jag orka? Hur länge ska jag då vänta? Vänta på att mannen jag älskar ska vakna ur alkoholdimmorna. Vänta på att det är mig han vill umgås med på helgerna, inte alkoholen. Jag vet kärleken till alkoholen är stark. Starkare än den starkaste kärlek. Det är det som är så skrämmande.
Jag väntar på mannen jag älskar ska vakna en morgon, ur bakfyllan, och tänka, det är inte värt det här. Inte värt att vara bakfull, inte värt all ångest.
Tänk om mannen jag älskar ser vad jag ser.
En man som fyller sina helger, ja ibland veckor, med att klura ut hur han ska få tag på sitt dricka.
En man som undan för undan ser ut som en man som dricker.
En man som har abstinens i form av surhet, huvudvärk, ont i kroppen och själen.
Tänk om jag kunde förmedla all ångest jag haft under de här åren som gått med mycket alkohol varje helg, fast det eskalerat mer den sista tiden.
Tänk om jag kunde förmedla hur jag ibland inte alls längtar till helgen, utan föredrar veckorna då det är mer nyktert.
Tänk om jag kunde förklara hur jag på måndagen bygger upp all kärlek och respekt som jag har för mannen jag älskar, för att sedan rasera allt när helgen kommer.
Hur jag på kvällen på helgen, känner hur det stinker alkohol i sovrummet där mannen jag älskar ligger. Och hur samma alkoholdimmor fortfarande ligger kvar när morgonen gryr.
Hur många tårar ska gråtas innan mannen jag älskar förstår varåt det barkar.
Hur många böner ska bes innan mannen jag älskar ska räddas från att förgås av alkohol.
Ja jag vet inte. Jag har inga svar, bara frågor. Frågor som aldrig får några svar.
En sak vet jag, mannen jag älskar, älskar alkohol. Och jag kan ingenting göra.