av mitt tidigare inlägg jag skrev om att min pappas dödsdag börjar närma sig fick jag frågan om jag sörjt min barndom.
barndomen bestod liksom av fylla, mina föräldrar drack dagligen, tror att under mina 19 år jag bodde hemma tror jag jag har sett mamma nykter i kanske 3 veckor? gånger man såg henne nykter var bara konstigt. Konstigt att se henne i andra kläder än sina mjukis byxor med en t-shirt. Hon hann knappt dricka upp sin öl innan hon knäppte upp nästa burk.
Pappa kanske jag har sett nykter i 2-3 veckor under mina 18 år.
minnen jag har mest av var deras upplägg i kylen, en hylla var med lika många burkar i och fan om det saknades öl på sitt hyllplan, skrek dom på varann.
Helgerna kunde man vakna redan vid 8 på morronen av att en ölburk knäpptes upp och fyllan var på gång.
Känner att jag har kastat bort typ 18 år av mitt liv, står fortfarande att stampar i samma, gamla träsk - även om jag äntligen kom därifrån för snart 6 år sen känner jag mig inte fri, sitter med en stark brinnande känsla på insidan av ensamhet och obearbetade minnen, saker jag inte kommer ihåg och hat mot allt och alla

Har du hört talats om ACA? Jag rekommenderar det starkt. Jag gick till mitt första möte för några månader sen efter min alkoholiserade pappa gick bort, och det har hjälpt mig så otroligt att bearbeta min uppväxt och min sorg efter pappa. Jag är långt ifrån klar men har redan kunnat släppa en del känslor. Det ger mig styrka att gå framåt med livet.

Jag önskar dig detsamma styrka ❤️