...att mannen i mitt liv, min stora kärlek sedan många många år tillbaka, inte längre kan kontrollera sitt drickande. Än så länge sköter han sitt jobb oklanderligt. Övrig tid dricker han, mest vin. Vi bor inte ihop men han är hos mig på helgerna och även någon dag i veckan. När han kommer hit har han alltid en bag-in-box med sig (om det inte redan finns en här sedan förra besöket). Senaste helgen hade han två. Han sover större delen av tiden. När han går och lägger sig på kvällen tar han med sig ett glas vin och ställer vid sängen. Sen går han upp på natten och fyller på, flera gånger.
Han har druckit för mycket i många år men detta är bortom all vett och sans.
Själv dricker jag i princip ingenting och har aldrig gjort det, tycker helt enkelt inte det är gott och lägger hellre pengarna på annat.
Det som är positivt (tror jag?) är att vi har en rak och ärlig kommunikation om hans drickande. Jag försöker att inte komma med pekpinnar och jag håller inte på och kontrollerar honom, det hade ju ändå inte hjälpt. Frågar jag honom i telefon om han är full så svarar han ärligt ja, och frågar jag honom hur mycket han har druckit så verkar han inte ha något behov av att försköna sanningen. Vi grälar aldrig om hans drickande.
Att få honom att söka hjälp är dock helt omöjligt, tvärstopp, finns inte på världskartan. Jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer honom, om det är rädslan att någon ska "ta ifrån" honom alkoholen eller vad. Hade någon kunnat det så hade det naturligtvis varit gjort för länge sen men det argumentet biter inte på honom.
Han är djupt deprimerad men har varit det så länge att jag tror han är rädd för att förlora depressionen också. Den vet han åtminstone var han har... Han väger 30 kg för mycket, har högt blodtryck och minnesluckor.
Jag vägrar i alla fall att bli medberoende. Jag fortsätter med mitt eget liv och jag fortsätter att älska honom. Han får vara delaktig i mitt liv när han vill och orkar, och resten av tiden får jag se till att ha ett eget liv. Jag försöker att inte tänka på att han kan dö när som helst.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Kanske bara skriva av mig lite. Eller kanske kanske har jag ett litet hopp om att någon kan ge mig ett gott råd på vägen...?