Antabus och alkohol

Profile picture for user Lilla spöket

Hej,
Min sambo går på antabus men har nu varit hos en kompis och druckit öl (tre stycken säger han), han mår jättedåligt och har lagt sig för att vila. För det första så tycker jag att det var idiotiskt av honom att åka hem till den kompisen för han kunde ha räknat ut att han inte skulle kunna stå emot, för det andra så har vi saker som skulle behöva göras, han kommer knappast kunna hjälpa till med det och jag vill heller inte lämna barnen hemma med honom när han är så dålig och alltså kommer det inte bli gjort ett skit idag.
Jag känner mig lite hjärtlös som inte har större sympati för honom nu men jag är så jävla trött på detta. Tidigare tog hans drickande mycket/allt av min energi och jag är väldigt glad för att han försöker bli nykter men när det blir ett bakslag så är man snabbt tillbaka på ruta ett. Jag åker liksom berg- och dalbana med hur det står till med honom. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta men det var skönt att skriva av sig lite i varje fall så tack.. / Lilla Spöket

Profile picture for user Snödroppen

@Lilla spöket
Jag tycker inte du ska känna dig hjärtlös för att du är less. Det är inte konstigt alls.
I sjukdomen blir den aktiva alkoholisten egoistisk, allt annat får anpassa sig.
Ha medkänsla och förståelse för dig själv, det kostar på att bli utsatt som anhörig och dessutom ska vara stöttande och förstående. En ekvation som inte håller i all oändlighet.
Ta hand om dig och var rädd om dig!
Från en som tillslut sa stopp.
❤️

Profile picture for user Åsa M

Förstår dig. Äter man antabus så vet man hur det blir om man dricker. Det är liksom hela poängen med att gå på den behandlingen. Du har all rätt att bli besviken. Hade jag varit du hade jag dragit en gräns - först gör vi det som ska göras och om du vill dricka sedan så behöver du inte komma hem ikväll. Du kan må dåligt hemma hos någon annan och sen kan vi prata om hur det här funkar.

Profile picture for user Lilla spöket

@Snödroppen
Tack för svar och stöd! Jag inser ju att han har ett stort jobb att göra och att det kommer gå upp och ner, vissa dagar tänker jag att jag är stark och det är meningsfullt att kämpa på tillsammans och andra dagar tänker jag att vi är chanslösa och borde bryta så jag kan lägga min energi på nåt mer meningsfullt. Jag kan förstå att man som beroende trillar dit ibland men händelsen igår känns som att han valde och gick rakt in i med öppna ögon och det gör mig lite uppgiven. Förstår inte varför det ska vara så svårt att säga stopp, all heder till dig som klarade det❤️

Profile picture for user Lilla spöket

@Åsa M
Ja man tycker ju det. Han skickade ett sms och varnade att han hade druckit en öl, bara för att jag skulle veta (den dealen vi har), då skrev jag ”blir du inte dålig nu?” då svarade han att en öl går bra men varför ska man ens dricka en öl? En öl släcker ändå inte hans ”törst”. Sedan drack han ju tre (säger han) och det gick inte bra upptäckte vi.
Genom åren har jag försökt sätta gränser men han kliver rakt över dem om han känner för det. Vi har egentligen precis det upplägget som du säger, väljer han att dricka så ska han inte komma hem, problemet är att då stannar han hos dricka-kompisarna, vilket jag borde strunta i jag vet. Där var en incident när jag var hård och han fick hålla sig borta, då drack han ännu mer och stoppade i sig ett gäng sömntabletter, jag hittade honom (för jag klarade inte att hålla mig borta och lägga över ansvaret på honom själv) och fick iväg honom i ambulans, det gör att jag är lite rädd för att sätta hårt emot hårt. Och det utnyttjar han så klart medvetet eller omedvetet. Jag tänker att jag nog aldrig kommer kunna släppa taget riktigt och det är dåligt för både honom och mig. Men jag kanske inte klarar att släppa taget om jag lämnar heller. Och då måste barnen liksom hantera honom själv om de ska vara hos honom. Jag vet att jag just nu ältar vad han har gjort och inte gjort och att det egentligen handlar om att sätta gränser och att hålla dem men jag är liksom inte riktigt där och behöver häva ur mig lite skit.

Profile picture for user Snödroppen

@Lilla spöket tack ❤️
Det är ett helvete att leva som anhörig, pendlingen mellan hopp och förtvivlan är nedbrytande. Man överger sig själv sakta men säkert.
Jag känner med dig.
Det som utmynnar sig när man lever med en anhörig med en problematik som överskuggar allt annat är att man glömmer bort sig själv. Man börjar känna sig egoistisk när man tänker på sig själv.
Försök se er som två olika individer där du tänker och gör val gör dig och han för sig själv.
Var går din gräns för vad som är ok? Osv
I mitt fall var jag blind och vägrade se.
Han blåljög om allt och la skulden på mig, otrohet, trakasserier, terroriserande och tillslut bröt jag samman så det är en riktig djävulsdans. För mig handlade det om att antingen ge upp livet eller börja ta hand om mig själv. Det behöver inte alls vara så illa i ditt fall men det är ändå viktigt att understryka att han har till syvende och sist ansvar för att hålla sin sjukdom i schack själv.
Fint att du hittat hit ❤️

Profile picture for user Lilla spöket

@Snödroppen
Tack ❤️ Det känns skönt att kunna prata lite utan filter och med personer som vet exakt vad det handlar om, i de flesta andra sammanhang måste jag tänka på vad jag säger för att det inte ska få konsekvenser tex för hans jobb, i bekantskapskretsen är det också svårt, även om flera erbjuder sig att lyssna tror jag inte att det kommer stanna där och det är inte till någon hjälp att det sprids runt bara för att folk är nyfikna. Djävulsdans beskriver verkligen det bra, det har varit till viss del otrohet, han småljuger om saker, ibland sånt som jag inte fattar vitsen med för det hade inte varit värre om han sa som det var (nu kan det ju finnas sånt som jag inte fått reda på så klart men utifrån vad jag vet nu). Men det har nog varit mer en känsla av att han väljer andra före mig fast då oftast kompisar. Om vi har pratat om att göra något tillsammans så har han i sista stund dragit med någon eller några vänner på det. Förmodligen för att ha någon att dricka med eftersom jag inte alls dricker på hans sätt, jag har hur som helst haft känslan av att bli bortvald många gånger. Han har också ett visst behov av att ha kontroll, inte extremt men lite sådär att jag misstänker att han har kollat igenom min mobil när han fått möjlighet och lite annat som jag kanske inte riktigt kan sätta fingret på, jo förresten tex om han varit bortrest, säger att han ska komma en hem viss tid och sen tadaa så kommer han mycket tidigare, kan vara för att vara gullig och överraska mig men jag har ibland fått en känsla av att det inte bara är det. Fast jag kan såklart ha fel där. Jag har i perioder tyckt att det var jobbigt med mycket folk på en gång, t ex stora fester, då har han nästan lite lättat uppmuntrat mig att stanna hemma istället för att peppa mig så att jag följer med. Sedan är det det här med sex, han har ibland lite problem med att respektera gränser där och det är ett problem, jag tål inte honom när han är full och vill absolut inte ha sex då men det är då han vill som mest verkar det som. Om jag avvisar blir han väldigt sur, kränkt och sårad så ibland har jag gett med mig för husfridens skull och det är inte så bra. För mig. Nu får jag skuldkänslor för att jag målar upp honom som en skitstövel men den personen han är när han dricker ÄR en skitstövel. När han är nykter är han faktiskt en riktigt fin kille. Fast ibland undrar jag om det inte finns en lite sunkig kvinnosyn under ytan även när han är nykter. Oj vad det bara forsar ur mig nu, allting går runt i mitt huvud och jag försöker lägga pusselbitarna på plats, innerst inne tror jag nog inte att vi kan komma tillrätta med det här men jag är inte beredd att släppa taget ännu. Han vill verkligen att vi ska fortsätta och han anstränger sig på alla sätt UTOM att hålla sig HELT nykter, tror inte att han kan se sig själv som helt nykter och jag tål inte honom när han dricker, så här håller jag på och grubblar runt, runt utan att få ihop ekvationen, tror att jag blir galen. ❤️

Profile picture for user Snödroppen

@Lilla spöket
Känner så igen mig i det du beskriver.
Den sunkna kvinnosynen, känslan av skam när man faktiskt beskriver hans beteende. "Inte är det väl så farligt".
Så bra att du släpper ut det som du hållit inom dig. Minns också den där rädslan för att säga för mkt och till fel person.
Urs, urs, urs för den bedrägliga tillvaron som man vevas in i.
Jag är inte alls nån expert, jag lyckades bara bli fri från spindelväven som jag nästlats in i med hjälp, jag bad om hjälp för jag stod inte ut mer.
Jag var mer ett objekt som skulle tålas användas som en känslomässig papperskorg och fylla hans behov.
Ja, jag måste säga det oavsett vilken anledning han nu än skulle ha så beter han sig som en egoistisk skitstövel med det du berättar.
Ljus och värme till dig ❤️

Profile picture for user Åsa M

@Lilla spöket jag vet precis... det är för jävligt att vara medberoende! Man tar på sig ansvar för nån annan som inte bara är omöjligt att ta, utan också aldrig slutar väl.
Själv fick jag nyligen höra ännu en historia om hur mitt ex blev av med ännu ett jobb, återigen fylla i kombination med ångest. Jag är så glad att jag inte tar ansvar för honom längre. Hans kaos, hans liv.
Hoppas du får lite styrka av att skriva här, du är inte ensam. För mig har det varit, och är, jätteskönt.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Lilla spöket
God morgon. Jag har läst din tråd och de bra svaren du fått. Jag undrar om jag kan tillföra något. Det har gått mer än 4 år sedan mitt ex flyttade ut. Det är den här sommaren som jag förstått att livet är underbart. Trots att jag kämpade för att han skulle flytta i flera år, har det alltså tagit mig åratal att landa i mitt nya liv som jag älskar. Jag gick själv under, men har haft erfarenhet av psykisk ohälsa och då valde jag att investera allt jag kunde i min hälsa. Så även om jag mött svåra utmaningar, har jag haft verktyg att bära mig själv genom elden.
Du skriver om hur han mår, vad han vill med antabus och om er gemensamma handlingsplan ifall han ändå dricker, vilket är bra. Men vilka är dina behov, barnens behov och vad önskar du för dig och dem, i framtiden. När man är uppe i djävulsdansen, då är det svårt med att sätta gränser. Om man dessutom är mamma till flera barn, så behöver man se till barnens behov. Jag har svårt att föreställa mig att du ska klara av allt på egen hand. Det är bra att du har hittat hit och skriver här. Var där du behöver vara.
Och under tiden kanske du kan behöva ett samtalsstöd. Jag har ju mycket erfarenhet av samtalsstöd då jag varit sjuk i flera år. Och det var så hjälpsamt att få säga allt elände högt. Jag har alltid önskat må bra och vara i harmoni. Jag satte min hälsa i första rummet, när jag blev sjuk.
När jag insåg hur mitt medberoende höll på ta livet av mig, då satte jag också min hälsa i första rummet. Och jag har landat i många faser. Det tar tid att landa. Och inse vad man behöver.
Men för att ens komma till första fasen, som min psykiater hjälpte mig att förstå, först behövde jag bli fri från mitt medberoende. Så länge jag levde mitt i det mörka, kunde jag inte se morgondagen ljus. Hur mycket hopp jag än lurade mig själv, då mitt ex aldrig ville sluta dricka, så trodde jag ändå att jag skulle få honom nykter.
Idag förstår jag så mycket mer.
Det tar tid.
Ge dig själv den tid du behöver.
Gör något för dig idag. Och ge dina barn kärlek.
Älska dig själv och dem. Och gör dagen lite lättare, om du kan.
Se på naturen. Känn på den. Dofta på den. Smaka på det som går att smaka på. Och Upptäck den!

Profile picture for user Lilla spöket

@Självomhändertagande
Tack för ännu ett fint svar! Det är en tröst och ett stöd att läsa om era erfarenheter och hur ni tagit er vidare. Vad skönt att du har tagit dig igenom den jobbiga tiden och börjat känna att livet är underbart igen ❤️ Idag har ångesten rivit i mig för att jag har lämnat ut sambon här trots att jag skriver anonymt. Och då är han ändå i väg med jobbet och har festat både igår och idag och har planerat att gå ut med sina vänner på lördag, jäkla konstigt sätt att försöka bättra sig på, och varför i helsicke accepterar jag det? Jag vet inte själv. Jag skulle vilja skriva att jag måste vara helt dum i huvudet men ska försöka vara lite snäll mot mig själv, inser att jag är fast i ett medberoende. När jag läser det jag själv har skrivit här så ser jag hur jäkla galet det faktiskt är och då har jag ändå bara skrivit en liten del. Förlåt att jag ältar men jag behöver nog få ur mig en del innan jag ev kan börja tänka lite mer konstruktivt. Eller nåt.
Men ja jag ska försöka vara mer i nuet, visa mina barn hur mycket jag älskar dem och försöka älska mig själv. Och försöka få det negativa att inte ta så stor plats.

Profile picture for user Backen123

Hej, jag tänker såhär med din text, att din resa uppåt har precis börjat. Skulden och skammen att berätta här för oss anonymt visar bara att du är otroligt lojal och kärleksfull mot din man, vi älskar dom ju och vill inget heller än att få ha det bra tillsammans. Men jag tror på att ta plats, att sätta ord (text) på det som maler, för det gör det, dag som natt och det är så sorgligt och energikrävande för dig. Vi finns här och vi förstår vartenda ord och vi känner känslan så väl. Ett tips jag fick flr länge sen och som var så vilsamt var att tänka på hur jag ville leva mitt liv, om jag skulle flytta, hur skulle det se ut där, vad skulle jag göra med barn och vänner. Det var så vilsamt att drömma sig bort och samtidigt nosa på att det finns ett annat liv också. Kämpa på, försök hitta på bra saker, just då kan det kännas motigt men väldigt skönt att se tillbaka på och tänka att jag gjorde ju iaf dessa saker.

Profile picture for user Snödroppen

@Lilla spöket
Be inte om ursäkt för att du ältar. Ut med det, du behöver det.
Det hjälper dig att se dig själv och dina mönster.
När man berättar för en annan så börjar blir det tydligare.
Vi har var och en våra gränser och sätter de när vi är redo själv.
Hoppas du når din gräns snart för livet är ett helvete i medberoendet.
Allra helst skulle jag vilja ge kraft till alla som lever med en aktiv alkoholist att lämna. Det är inte och blir inte en frisk relation förrän man får lika stor plats i en relation.
Förlåt, jag bara häver ur mig.
Vill dig väl, kram!

Profile picture for user Otroligt

Hej. Känner så väl igen mig..jag har försökt hjälpa min särbo i 10 år men till slut bara insåg jag att åren gick och inget blev bättre, utan sämre. Började med stt han förlorade jobbet, sen körkortet (2 gånger), sen förlorade han sina vapen,,Jag har funnits där för honom hela tiden och dansat djävulsdansen,,tills jag insåg att livet är för kort för att inte ta vara på. Jag har barn och barnbarn som jag försakat pga av särbon. Visst har det varit tungt att lämna honom men jag känner mig lättad och ser fram emot framtiden. Jag tror man själv känner när det är dags. Ta hand om dig. Du och dina barn är värda ett lugnt och lyckligt liv. Kram