Hej igen!
Min dotter har så låga levervärden idag så hon kan inte få antabus och det betyder att hon fortsätter och dricker.
Hon umgås med män i 50-års åldern som förser henne med alkohol. Själv är hon bara 22 år. Hon har druckit i flera år och
jag kan inte göra någonting. Idag vet jag oftast inte var hon är, väntar bara på ett telefonsamtal att allt ska ta slut.
Vart vänder man sig? Jag känner att det är ingen som bryr sig fast hon har varit på soc, beroendemottagningar, Sankt Görans sjukhus
och Danderyds sjukhus.
Hon bor hemma men är i princip aldrig hemma. Hon bor hos den här 50- åringen, kommer hem någång ibland men de gånger hon är hemma
blir alltmer sällan. Jag ser hur hon blir sämre och sämre.
När kan få lvm och kan jag som mamma försöka få hjälp med det. De på beroendemottagningar säger att jag inget får veta eftersom hon är över
18 år. Hon inser inte själv att hon behöver hjälp.
Sushi

Ebba

Jag kommer ihåg dig och att du har skrivit här tidigare. Fy vad fruktansvärt det måste vara att se sitt barn leva destruktivt och inte vara rädd om sig. Jag vet även hur förtvivlad och maktlös man kan vara när man står vid sidan av utan att kunna göra något. Väldigt ensam var i alla fall jag.

Ring Alkohollinjen.
Det tror jag är jättebra!
Att få prata anonymt med någon som kan ge dig råd och stöd.

KRAM

Nettan 2

Vi har varit där. Vår dotter är alkoholist. Pluggar i en annan stad. Julen 2014 kom hon hem, blev fullare och fullare under kvällen. Drack i smyg, lillebror kom på henne. Hon är 27 år idag. I ett halvår åkte vi i mellan och tog in henne på avgiftning flera ggr. Sista gången tog de inte emot henne då hon endast hade varit ute i 12 dgr och vi var där igen. Vi tog med henne till Soc. Vi hade haft kontakt med dem innan. Jag hade förberett möte med dem. Där sa hon ja till behandlingshem. Vi fick vänta tre månader innan hon kom in. Min man tog ut all semester och bodde i hennes stad. Så att hon kunde sommarjobba, gå på AA, beroendeteamet och team för våldtagna kvinnor. Hon fick börja köra vår bil. Vilket hon tyckte var roligt. Hon fick ett återfall den sommaren. Hon hade lovat att inte dricka, hon och pojkvännen som inte är alkoholist men medveten om hennes problem åkte på en marknad. Sonen ringde "hon dricker igen". Vi åkte med ilfart. Fram med alkoholmätaren som hon blåste i varje morgon och kväll. Hon hade druckit! Nu åker vi hem. Jättearg dotter! Vi åkte hem och grillade. Den sommaren tog det 2,5 månader innan vi vågade lita på att hon kunde vara själv i stan. Hon blåste morgon och kväll smsade bild i tfn. Och jag tror henne. Under tiden gick hon på sina möten. AA var hon på nästan varje dag. I slutet på september kom hon in på behandlingshem. Där var hon i 4 mån. När hon skulle avsluta detta tog hon två återfall. Jag blev helt tom och så vansinnigt arg. Pratade inte med henne på tre dagar. Efter detta har det gått bra. Hon går på sina möten och jobbar. Försöker att plugga. Jag tror hon fortfarande har svårt att koncentrera sig. Hon är väldigt djurintresserad och har tagit emot en hund 10 mån för social träning. Då har hon annat att tänka på. Arbeta, köra bil, hunden och plantera och driva upp växter har hjälpt henne. Vi har tagit hjälp av alla! Läst mängder av böcker. Gått på föreläsningar. Även dottern. Al-Annon. Kommunen har anhörigstöd där går vi nu. Sjukvården har kuratorer som hjälper en att prata av sig. Tänka i nya termer när det blir jobbigt. Vår dotter har varit alkoholfri i 11 månader nu. Tre återfall. Vägen är fortfarande lång och krokig. Men hon vet att vi älskar henne över allt annat. Nu har vi varit tvungna att bli tuffa var gäller pengar. Detta är hennes första månad hon betalar allt själv. Det gjorde henne arg! Vi har lovat att hjälpa henne tills hon kom på fötter. Och det har hon nu. Så visst svajar det fortfarande med tänket. Men hon är nykter och förstår längst inne det hör jag. Vi har 17 mil emellan oss. Men jag pratar med henne varje dag. Det har jag alltid gjort även när hon drack fast jag visste inte om det då. Det kom som en chock. Det som hjälpte mig tror jag är att jag läste jättemycket beställde böcker efter jag lusläst allt på nätet. Detta är en fruktansvärd sjukdom. Man måste få ur alkoholisten och få prata med sin dotter. Hon finns där inne i hennes kropp. Det är bara det att hon inte syns eller hörs. Allt vad hon sagt eller gjort har varit alkoholisten ibland fick jag kontakt med min dotter. Och nu har min dotter tagit över sin kropp och sitt huvud. Oändligt tacksam för det. Men det kan förändras snabbt. Så vi båda måste vara vaksamma. Hon berättar öppet om allt. Så det känns bra. Att vi samtalar om det som har känts jobbigt. Ge aldrig upp! Berätta hur mycket du älskar henne och saknar din dotter. Läs på. Sök hjälp. Det är inte skamligt!!! Vi är en bra och fin familj. Hon har haft en bra uppväxt! Alla kan hamna här! Är du ensam ta hjälp av barnets far eller annan som dottern och du litar på! Vi har stöttat vår dotter men efter 1,5 år så är vi helt slut själva. Sjukvården vill sjukskriva oss ett halvår så att vi inte går in i väggen. För vi känner att den är väldigt nära nu både för min man och mig. Men vi försöker att tänka mer på oss själva nu då det går bra för våran dotter. Och att när/om det kommer fler återfall kunna stötta henne igen. Lycka till och tappa inte bort dig själv! Det gjorde vi!

Ebba

Hur går det för dig?
Jag letade reda på din tråd här för du och din kamp för din dotter har fastnat hos mig.

Har du provat al-anon?
Det hjälpte mig väldigt mycket en gång i tiden.

Kram