Jag bor med en periodare och vi har för 3 månader sen fått vårt första gemensamma barn. Sen tidigare har jag min 8 åriga dotter varannan vecka.
När jag blev gravid så skulle han sluta. Sa han. Det gjorde han inte. Som många andra gånger under 4 år var det bara tomma löften.
Arg är vad jag blir. Först accepterar jag bara hans perioder och finner mig själv i förnekelse och lever mitt liv med monstret på balkongen. Han kan sitta där tänker jag. Mig stör han inte men det gör han egentligen!
Han är snäll, mår bara dåligt! Det gör jag med! Och jag har blivit arg! Så arg så jag har slitit ut min hals av skrikande, bönande och gråt. Varje gång ett nytt löfte, nästa dag "bara två öl" som slutar i bara 6 stycken. Sen är det NOG säger han och så går det på...
I vintras lyckades muren falla! Muren som jag hållt uppe för min dotter. Hon har tidigare sett honom någon gång. Sovandes! På golvet! Han är aldrig dum. Det är jag som är arg och dum. Sluta bråka mamma, säger hon! Jag önskar att jag kunde.
I vintras ja...vi skulle mötas i stan på morgonen för en tur till badhuset och hon var så förväntansfull. Han mötte oss. Full! Så full så jag ville slå ihjäl honom på plats. Han vinglade bakom oss och ropade på oss. Jag kunde bara gå! Jag tog henne i ryggen och gick! Sa kort att han var full. Att det bara blev hon och jag. Ringde hans mamma och vi var rädda så vi åkte och letade efter honom i 2 timmar tills vi hittade honom och åkte hem med honom till sin mamma. Den natten sov jag absolut ingenting. Bara låg och tittade på min skatt. Så oskyldig! Hur skulle jag klara av detta.
Dagen efter, oj vad han mådde. Vilken ångest. Han och hans mamma kom och vi pratade om att detta var sista gången.
Fast det var det ju inte! Dock var jag tillbaka i dölja och förneka. Höggravid och livrädd för allt! Fler löften. Alltså, jag behöver nog inte förklara mer.
Idag sa min dotter att hon nog ändå vill prata med någon om det som hänt och det är klart jag vill låta henne det men jag är livrädd. Tänk om socialen tar våra barn. Kan de göra det på dessa grunder? Jag är alltid nykter, fläckfri, en bra mamma! Förutom när jag skyddar min sambo!
Jag är så rädd, så förtvivlad och trasig och nu inser jag att hon också är det! Hur gör jag?