Hej!
Jag har lämnat min 30-åriga alkoholist. Det slutade på ett av hans alkoholterapimöten. Jag hade bestämt mig innan och pratat med honom om mina känslor och tankar, så det var inget som kom som en chock för honom. Det var skönt att dela min historia med terapeuten. Det känns skönt att hon vet vad jag tänker och på något sätt kan ta över min del av ansvaret för hans tillfrisknande. Der ansvaret som jag lagt på mig själv. Första kvällen var det så lungt och tyst i mitt huvud. Någon slags stilla ro utan rörighet. I kombination med stor saknad.
Efter det har vi haft sporadisk kontakt via chat och han kommer till hur mycket han älskar mig, att det inte kan vara meningen att det ska kännas så här dåligt, att han vill göra allt för mig osv. Hans ord har sån otrolig påverkan på mig. Jag är 100% säker på att mitt beslut att inte vara tillsammans med honom är rätt. Ändå får han mig att ifrågasätta det. Att tänka: Var det verkligen så illa? Vi kanske kan få det att funka trots allt. Jag vet ju att det logiska svaret är NEJ, det kommer inte att funka. Men varför påverkar han mig så som han gör?? En del av mig säger: "Du vet att du skulle bli djupt olycklig om du gick tillbaka." och en annan del som säger: "Du vill ju verkligen vara med honom. Gå tillbaka." Jag fattar inte vad som får mig att känslomässigt överväga att gå tillbaka efter all känslomässig misshandel jag utstått! Det skrämmer mig och jag känner mig svag.