Hej!
Jag är ny här och skrivet här eftersom jag inte vet vem annars jag ska prata med. Jag vet helt enkelt inte om jag har något att oroa mig för eller om det är jag som är nojjig. Min bakgrund: En pappa som alltid haft alkoholproblem. Inte så det märktes utåt men alltid för full på fester och gömde öl här och var i huset. Under de perioder han levt ensam har han druckit alldeles för mycket. Det har lett till en del jobbiga situationer. Jag levde med mina barns far under många år. Han drack ofta för mycket på fester. Varje fredag och lördag vin till maten tillsammans, sedan 3-4 (starka) starköl och någon whiskey trots att ingen annan drack. Inte så trevligt, och ingen bra förebild för barnen, tyckte jag, men vi kunde inte prata om det. Jag var "överkänslig". Har haft ett par relationer med nyktra alkoholister och det var underbart att inte behöva oroa sig för alkohol. Jag har själv många gånger druckit för mycket när jag umgåtts med personer som själva dricker mycket. Det var dock länge sedan. Märker också att min tolerans för vad som är "för mycket" har sjunkit märkbart under åren. Jag känner mig sviken av dem som jag litat på mest och som inte lyssnat, utan valt alkoholen istället för mig.
Nu till saken: Jag träffar sedan ett par år en man som betyder mycket för mig. Han älskar mig och behandlar mig underbart. Vi har väldigt olika bakgrund. Tidigare drack han ofta alldeles för mycket i sociala sammanhang och det ledde till jobbiga situationer. Jag har berättat för honom om mina erfarenheter och han har varit väldigt förstående.Han vill inte göra mig illa. Trots det har det hänt ett par gånger att han druckit sig kraftigt berusad hemma, med mig, framför tv:n. Vin till maten, sedan fortsatte det bra. Resultat: Ånger, tårar, löften. Trots det drack han snart lite mer än han lovat. För att han "trodde att det var ok". Inga stora mängder, men ett brutet löfte. Nytt prat, nya löften. Sedan det har det varit ganska bra. Nu har vi varit på semester. Ser en massa smådetaljer som jag inte kan släppa. Lite vin på hotellet innan middagen. Det blir en slatt till här och där, sedan är hans flaska nästan tom. Vin till middagen och sedan tar han ytterligare ett glas strax innan läggdags. Varför då? "För att det är gott". Vid det laget känner jag att det inte är läge att prata. Själv har jag druckit mer än vad jag tänkt för att "normalisera". Utan att tänka på det har jag alltid koll på hur mycket han dricker. Kan inte släppa det. Ångesten efteråt är så jobbig att jag nog hellre lever ensam än utsätter mig för den igen. Är det jag som är nojjig?