Jag är ny här och har läst igenom några trådar och häpnar av igenkänningsfaktorn i alla historier. I tolv år har jag levt med en man med missbruksproblem. Mest alkohol, men även tabletter och narkotika när tillfälle ges. Han missbrukade när vi träffades. Men jag trodde att han skulle sluta när vi började vårt gemensamma liv. Det var tolv år sen. Hjälp.
För snart tio år sen gifte vi oss. Vi har två barn. Vi har hus och sommarstuga. Gemensamma lån. Husdjur. För tio år sedan, ganska precis efter bröllopet, var jag nära att lämna honom. Men jag gick tillbaka. Jag har levt på hoppet i tolv år. Hoppet att han ska sluta, för han har lovat så många gånger. Han har haft nyktra perioder då allt varit bra. Han har erkänt sina problem, sagt att han ska försöka få behandling, men det har aldrig skett. Jag har trott på det varenda gång.
Jag har knappt några vänner kvar. Precis som många av er som skrivit i forumet har jag isolerat mig från vänner, bjuder nästan aldrig hem nån på grund av skam. Sista tiden har jag intalat mig själv att det inte är min skam, det är hans, och när folk hälsat på försöker jag verkligen att inte skämmas för hans skull. Men jag kommer på mig själv med att ljuga om att allt är bra, att vi har en ljus framtid och att vi är lyckliga.
I stort sett varje gång han dricker är jag inte vatten värd. Jag gör allt fel, är en dålig mamma, slö, bryr mig bara om mig själv. Sen får jag sitta och lyssna på om hur synd det är om honom. Jag har panikångest och får attacker. Jag är övertygad om att det är på grund av detta, men han kan inte se det. Han tycker ju att jag har det jättebra.
Han är charmig och karismatisk. De flesta som träffar honom tycker jättemycket om honom och säger att jag ska vara rädd om honom. De vet inte hur han är när han är full och det bara är han och jag. Till och med mina föräldrar har han lyckats charma fullt ut. De hade tagit hans parti om jag hade berättat. Trots att de vet om en hel del han gjort på grund av sitt missbruk.
Under alla dessa tolv år har jag tänkt lämna honom åtminstone två gånger per år. De gånger jag känt att jag inte kommer att orka lämna honom har jag försökt önska honom död. Att det inte skulle behöva vara mitt val att lämna honom. Att han dog och att jag fick sörja att han var borta för alltid.
Nu har jag precis börjat jobba efter semestern. Och vi har haft en bra semester! Men han har druckit i stort sett hela tiden, utom när han har kört bil. Men vi har haft det bra och efter alla turer kändes det som att vi hade hittat en fungerande relation och att jag kunde slappna av och låta mig själv vara lycklig. Två dagar efter vi kommit hem från stugan var jag ute på förmiddagen i något ärende. När jag kommer hem strax efter lunch är han full. Ensam med barnen. Sen bestod resten av den dagen av att han kastade så mycket skit på mig att jag helt ärligt trodde att jag skulle förintas, där och då.
Då kom insikten igen. Att jag måste lämna honom. Jag har sökt lägenhet och det känns fruktansvärt. Det jag går och ältar nu är inte att leva själv eller att sörja att förhållandet förmodligen kommer att ta slut här. Det jag ältar är att han inte kommer att fixa att bo kvar i huset. Jag sköter alla räkningar, internet- tv- och telefonabonnemang. Jag har högre lön än honom och fast jobb. Jag kommer att vända upp och ner på allt, mitt liv, hans liv, barnens liv. Men samtidigt förstår jag ju att jag måste. Jag kommer inte att överleva annars. Barnen ska inte behöva växa upp i den miljön! Han kommer aldrig att ta ansvar för sitt liv om jag inte släpper ansvaret!
Jag är livrädd nu. Jag behöver extremt mycket stöd i att jag fattat rätt beslut och i mitt liv finns bara två människor som stöttar mig fullt ut just nu. Vad jag vet. Eftersom jag har stött bort alla vänner. Jag tror att folk omkring mig ser mig som en stark och stabil person. Och det är väl den fasaden jag dagligen försöker leva upp till. Detta gör det ju såklart ännu svårare. Fy fan.