Jag är ny här med inlägg. Dock har jag varit läsare på forumet i ca 5 år.
Jag behöver hjälp men vet inte riktigt vad jag vill. Min man har haft ett missbruk sedan 1995. Det började med att han köpte hem vanlig folköl i flak. Det accelererade snabbt och ölen blev fler och starkare. Han hade sitt arbete 5-6 mil bort och valde att skaffa en övernattningslägenhet eftersom han var rädd att köra på hala vintervägar. Skälet var snarare att få vara ostörd. Dock skötte han sitt jobb utom de sista 5 åren då arbetskamrater och andra medarbetare började sprida rykten om att han luktade sprit. Han förnekade och menade att det var småstadsmentalitet. Han var mycket avvisande och förnekade. Arbetsgivaren omplacerade honom. Han hade en chefspost tidigare. Han fick meningslösa arbetsuppgifter och blev utestängd ur gemenskap. Detta resulterade i att han valde att gå i pension 1 1/2 år tidigare.
Jag och barnen levde ett hyfsat liv eftersom han bara var hemma under helgen och i början drack han inte så mycket då. Det ökade snart och gick ut över oss och i alla sociala relationer vi hade.

2012 hade jag samlat så mycket mod så jag pratade med de äldsta barnen. Jag hade lyckats hålla uppe en fasad och har varit både mamma och pappa. De visste men ändå inte.
Det kom som en chock för barnen att det var så illa som det var just då.
Jag fick stöd och kraft av mina barn jag och bestämde mig för att lämna honom om han inte valde bort spriten.

HAN VALDE MIG. Några månader senare fyllde han 60 år och då bad han om ursäkt inför alla barnen och lovade ett fortsatt nyktert liv.

Ett år gick helt nyktert. Sedan sa han att han fått bättre kontroll och ville känna sig som folk och kunna dricka en öl eller ett glas vin i ett socialt sammanhang.
Det höll i ca ett år. Nu är konsumtionen nästan uppe i vad det var tidigare.

Han har dålig fysisk hälsa. Äter blodtrycksmedicin, har problem med ögonen och värk i kroppen.
Barnen vet att han har druckit i sällskap men de vet inte omfattningen. Jag döljer svårigheterna och väljer att blunda.

Jag är tillbaka i min roll som slätar över och försöker räcka till. Jag har ett ständigt brus i huvudet av tankar på vad ska jag göra? Hur ska jag göra? När ska jag göra det?

Själv dricker jag på sin höjd 2 glas vin om året. Har ett hälsotänk med både mat och träning. Det är min räddning att kunna fokusera på.

Om någon orkar läsa så ge mig lite feedback. Jag behöver hjälp med att sortera i mina tankar.

.

Rosa Pantern

Hej! En sak är jag för min del säker på: det fungerar inte att dricka "normalt" eller "socialt" för den som drabbats av ett beroende. Verkar vara inne att tro att "det fungerar för en del", "det kan fungera", "det är individuellt". Har även sådana uttalanden bland professionella inom behandling. Ganska onödiga uttalanden, tycker jag.

Jag har träffat många alkoholister, och nyktra alkoholister, genom att jag har arbetat på en sk värmestuga, och även i och med jag har levt tillsammans med ett par. Och jag tycker det är såå tydligt att man som beroende bör avstå helt.

Nu predikar jag ombedd. Förlåt, men jag kände bara att det måste ut!:-S

Så....då gäller det bara att din man inser det...vilket han kanske någonstans inom sig faktiskt gör! Men suget får honom kanske att förtränga det. Det är otroligt vad detta alkoholsug kan få människan att blunda för och förtränga, tycker jag.

Jag hade t ex länge hotat om separation när min man drack. Hans uppfattning om vad jag sagt var typ att det inte gjorde mig så mycket om han drack! :-?

Ja, den där beroendehjärnan kan få till det, den!

Lycka till på din väg vidare, och försök hitta vad du verkligen vill inom dig!

Och din man skulle jag vilja rekommendera AA om han vill klara av att leva nykter och lära sig mycket om sig själv, som kan komma att ge näring åt hans liv.

Kampen

Hej Rosa Pantern
Så är det nog att beroendehjärnan tar kommandot. Just nu är han inte villig till AA eftersom han anser inte att det är ett problem. Han är så fast i tanken på att det bara handlar om konsumtion och 3-4 öl om dagen är inte mycket.
För min del är det så sant att jag måste hitta VAD JAG VILL. Jag är bara så feg och rädd för hur allt kommer bli????

Rosa Pantern

Jag kan förstå dig, det är stort att ta ett steg ut i ovissheten, men jag önskar dig att du gör det!

Hur länge ska du annars vänta på att han får upp ögonen för sitt beroende och missbruk?

Och det finns stöd för dig att få på vägen!

Först när jag verkligen bestämt mig för separation blev min man nykter. Och vi blev kvar tillsammans (var tänkt han skulle ha flyttat). Nu har han varit vit i fyra månader.

Det svåraste för mig var att hålla ut med att han skulle flytta, öga mot öga, i längden. För jag tvivlar ännu lite grann. Blir det återfall? Och så är det annat som inte känns helt bra med oss.

Men visst är jag också ängslig för framtiden singel, ensam vardag..

Till dig vill jag också säga, tänk på att du anpassar dig och tänjer dina gränser i din situation. Gissar att du nu accepterar mycket du normalt ej skulle acceptera!

Fortsätt känna efter vad du vill!

Kampen

Oj vad det är svårt. Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, lugn eller orolig, uppgiven eller hoppfull. Vad är min framtid?
Jag vet rent intellektuellt att jag tar ansvar för mina val och mitt liv. Varför kan jag då inte finna mig i de val jag gjort.
Min man har druckit bort ca 20 år av vårt gemensamma liv. Drack mycket innan också men då var det inte ett problem för då förstod inte jag. Han har valt bort mig och barnen men "köpt" oss. Vi har inte saknat något mer än en man och en pappa. Jag gick fullt upp i min mammaroll eftersom min man skaffade en övernattningslägenhet på orten där han arbetade. Då kunde han både arbeta och dricka ostört. Han skötte sitt arbete men blev till slut omplacerad och är nu pensionär. Vi hade det lugnt i veckorna men helgerna blev oroliga. Han satt mest framför tv:n och drack. Gjorde bort sig och skämde ut sig. (Hände att barnens kompisar kom till oss olämpligt.)
Han var inte delaktig i barnens aktiviteter eller andra familjeträffar. Jag ljög och kom alltid med olika historier om att pappa måste hugga ved, pappa måste sköta trädgården osv osv.
Alla gick på det. Jag kände mig så ensam och ledsen eftersom jag ibland uppfattade att det räckte inte med att jag kom, avsaknaden och ilskan av en frånvarande pappa var större
Jag blev den som alltid löser andras problem, kommer med tips och råd, ställer upp om det behövs. Jobbar och är plikttrogen. Tränar och lever hälsosamt. Har en mycket nära relation med barn och barnbarn. Sedan barnen flyttade hemifrån och bildade egna familjer "ser" de inte längre problemen lika tydligt. Jag undviker och säga något, säger att jag har ett bra liv, att jag anpassat mig och gör det som jag tycker är roligt....

För fyra år sedan slutade min man helt upp med sitt drickande. Efter en konfrontation. Han lovade att avhålla sig alkohol. Nu är vi snart tillbaka på ruta ett igen. Gränsen har hela tiden tänjts.
Det började efter ett år då han tyckte att han skulle kunna ta ett glas vin eller en öl till maten om det var någon särskild högtid. Gränserna har bara flyttats fram, sakta men säkert.
Nu dricker han ca 2 bag in box (3l=6l) plus ca 25 öl 7,5 i veckan. Han gömmer också både öl och vin. Jag råkade se en gång han kom ut från Systembolaget med en bag in Box i varje hand. Han visade öppet en bag in Box.
Jag upplever inte att han är direkt full mer än kanske en gång i veckan. När han drack tidigare drack han dubbelt så mycket.
Han har varit hos läkare och konstaterat högt blodtryck och hjärtflimmer som han medicinerar mot. Det borde räcka som motivation.
Jag vill konfrontera honom igen, skulle kunna lämna honom och få ett mycket lugnare och roligare liv. Men jag klarar det inte. VARFÖR??????
Jag är så rädd för allt som rivs upp både i familjen och i det materiella livet. Hus ekonomi osv.
I vardagslivet behandlar min man mig som det dyraste han har, han bedyrar sin kärlek och han gör vad han kan för att underlätta min vardag. Jag arbetar heltid.
Jag älskar honom och kan inte leva med tanken på att såra eller svika honom.
Samtidigt går jag och väntar på att han kan dö vilken dag som helst. Han äter dåligt och förutom öl och vin dricker han ca 2l light Cola.
Nu är det så att detta syns inte utanpå honom, han ser "frisk" men trött ut. Har besvär med muskler och stelhet och flimmer för ögonen.

Tack nu fick jag skriva av mig lite.. ?

Kampen

Den senaste veckan har min man druckit 12 liter vin plus 25 starköl 50cl 7,2%. Han har varit påverkad men aldrig stupfull. Inte otrevlig eller annat jag kan klaga på. Eller....... Han har varit pinsam och sagt generande saker. Han börjar dricka ungefär vid 11.00 på förmiddagen och dricker jämt över dagen. Han smyger och förnekar. Livet blir begränsat för oss då vi oftast är hemma och undviker besök. Kommer barn eller barnbarn dricker han mindre och kan hålla skenet uppe.
Är detta ovanligt att kunna fungera med så mycket alkohol? Ellervär det egentligen inte jättemycket?
Frågar förmodligen urdumt men jag är otroligt vilse i hur jag ska tänka