Hittade hit, i en form av desperation antar jag. Lever tillsammans med en man jag sett mer och mer har en alkoholproblematik.
Vi har varit tillsammans just över 3 år och bott ihop i två år. När vi ännu bodde separat reagerade jag på att han ringde mig ibland rätt ofta på kvällarna ich för varje gång han ringde, var han mer och mer sluddrig. Hörde på hans röst att han hade druckit. När vi väl flyttade ihop tänkte jag inte så mycket på det då. I och med att jag själv drabbades av utmattningssyndrom, så avstod jag från drickandet. Ville inte ha ett glas vin till maten och efter ett tag la jag märke till hur ofta han drack.
Jag tog upp det i ett tidigare skede, då jag tyckte det var jobbigt att han drack och var lätt berusad hemma. En sommar drack han i princip varje dag på semestern och då var det mest öl. Jag hittade starksprit som han hade "gömt" och höll då koll på hur mycket som minskade ur flaskan inom loppet av två-tre dagar, vilket var skrämmande den mängden som gick åt. Han drack det alltså rent.
Jag pratade med han om det och frågade om det var så att han hade svårt att hålla igen drickandet. Han svarade mig att han inte hade det och kunde hålla tillbaka. Vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte.
Ikväll märkte jag att en halv låda öl hade gått åt och då köpte han en ny låda öl igår. Jag hittade även en tom flaska starksprit i en av garderoberna, som han hade gömt längst in och under en tjockare tröja.

Jag känner mig sviken och arg. Jag har provat flertal gånger med olika sätt att prata om hans drickande med han. Både lyfta fram min oro för hans hälsa, mina egna känslor och att jag hjälper han om han vill ha hjälp. En gång fick jag till svar att jag inte kunde hjälpa honom, han måste bara bestämma sig själv först.
Jag vill inte ställa ultimatum att han måste välja, men känner en aggression i mig och har lust att säga till på skarpen att det räcker!

Vill såklart ha en framtid tillsammans, men vad ska jag ta mig till?! Detta påverkar mig mer och mer psykiskt och jag vet att jag måste ta hand om mig själv.

Tips på hur jag kan möta han i detta och allvarligt få han att förstå att han har ett problem, emottages gärna!

Tidigare blev jag ledsen för hans drickande, numera känner jag mig bara arg och trött...

@Huffelpuff365
Hej, det låter tufft. Speciellt när du har en uttmattning i botten och kanske skulle behöva stöttning och struktur men det låter tvärtom.
Har du funderat över var dina gränser går? Hur du vill ha ditt liv och om ha uppfyller de önskemålen/kraven du har?
Vad gör att du mår bra?
Ibland kan det vara bra att titta på sina egna mönster tillbaka och nu för förstå sig själv bättre och då göra val som passar en bättre.
Det är inte konstigt att du känner ilska, ilska känner man ibland när ens gränser inte blir respekterade.
Var rädd om dig och välkommen till AH. Det är en jättehjälp för mig att vända mig hit ibland.

@Huffelpuff365
Välkommen hit! Så bra att du skriver här. Jag önskar att jag hade hittat hit när jag hade barnlängtan och frågor rörande mitt ex och hans drickande. Du skriver "vi planerade att skaffa barn och han sa då att vi skulle allvarligt försöka under en höst och han skulle inte dricka. Det höll han inte."
Vad tänker du om det idag?
Du behöver inte svara. Jag vill bara ställa frågan, till dig.
Du har en erfarenhet av utmattningssyndrom. Och du avstår från alkohol. Det visar att du bryr dig om din egen hälsa.
Var går din gräns?
Man kanske tror att man kan förändra, även om det inte är så.
Jag trodde att mitt ex och jag skulle bilda familj. Tills jag insåg hans alkoholmissbruk. Jag såg det inte då jag själv kämpade med min egen psykisk hälsa och ville upptäcka andra vägar än att ta medicin. Har varit sjuk i bipolaritet och gjorde allt jag kunde för att lära mig leva med den, som jag önskade. Då vården inte serverade det jag önskade fick jag själv ta ansvar. Och den resan har tagit tid. Många många år. För mig så hade det inte varit möjligt att skaffa barn på egen hand eller med någon som inte tog ansvar som pappa. Och jag ville förstås träffa en livspartner i tid, men min hälsoresa behövde fokus på bara mig.
Jag valde fel man när jag hade planer och önskemål att bli en mamma. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende innebar då. Jag dricker inte heller alkohol då det inte lirar med min bipolaritet.
Om det är viktigt för dig att skaffa barn, så vill jag råda dig att ta hjälp av professionella med det du behöver. Det är en väldigt jobbig process när man har en känslighet och är beroende av extra stöd från den andra partnern.
Jag har förstås sörjt att det aldrig blev något barn, men jag är så tacksam för det liv som jag har idag.
Jag har landat i att livet är fint ändå. Jag har landat i att hälsan är allt. Och jag är tacksam varje dag, för att jag slipper ta medicin. Jag har lärt känna mig själv på nytt. Och jag vet mina gränser.
Det är en resa. Du är på din livs resa. Och det är faktiskt så att man behöver fråga sig "hur vill jag leva mitt liv"?
Jag visste från dag 1 att jag inte ville äta mediciner, men gjorde det i nästan 10 år, för att det var nödvändigt. Lika länge har jag nu varit utan. Det finns inget facit. Jag har provat mig fram. Men det var yoga och mindfulness som tog mig dit. Jag behövde lyssna inåt. Och fråga mig själv. "Hur vill jag leva mitt liv?".
Och så behövde jag göra mina förändringar för min skull.
Ett steg i taget. Och en hel det stöttande samtal inom vården.
Så ta all hjälp du kan få.
För att ta dig fram på den väg som du vill gå.
Ett steg i taget.
Det är vad jag vill säga dig, hur du kan möta dig själv.
Du är viktigast, i ditt liv.
Ta hand om dig.
Och lyssna inåt.

Jag tackar så enormt för det ni alla skrivit, även om jag inte svarat eller gett någon uppdatering, har jag återkommit för att läsa. På ett vis som en känsla av trygghet och att jag inte behöver känna mig ensam, om än bara i text.
Det har varit omvälvande för mig senaste tiden. En kväll fick jag nog. Vi var på middag och han var lätt berusad redan före. Jag valde att avstå från alkohol under middagen. Han drack. Jag mådde själv psykiskt dåligt, mem valde att bita ihop. Efter några timmar ville jag bara åka hem. Sa det till min man också och när vi nästan var på väg att lämna, tyckte han att det var bättre att jag åkte hem ensam och så skulle han få skjuts av någon annan som också var på middagen. När jag lämnade huset, bad jag han att inte dricka mera. Väl hemma fick jag en enorm ångestattack. Jag insåg att det var hans drickande som hade triggat. Timmarna gick, min ångest höll mig som ett järngrepp i min ensamhet. När han kom hem, var han mer berusad än vad han var när jag åkte från middagen.
Då fick jag nog. Jag satt med tårar rinnande och sa att det får vara slut nu. Jag har så många gånger påtalat problematiken och jag var arg, upprörd och ledsen över att han inte respekterade det jag sagt eller mina känslor. Antingen drar han ner på drickandet, ger fan i att dricka den mängd sprit han gör och skärper sig, annars kommer jag inte att orka.

Första gången jag såg han gråta. Han sa att han inte mådde bra, vilket jag förstås fattat långt tidigare. Han mår dåligt av flera olika orsaker. Vi pratade dagen efter och kom fram till att ingen av oss två mår bra, men vi hanterar det på olika sätt och vi stöttar inte varandra i den jobbiga process vi har över oss med ofrivillig barnlöshet och allt annat som påverkar oss negativt. Jag trodde verkligen på det han sa... Att han skulle skärpa sig. Tills idag...

Då tidigare sa jag att jag skulle beslagta starkspriten, då den är största problemet. Efter vårat samtal så blev det aldrig att jag tog bort flaskan, men han hade inte rört den på en vecka, vilket jag såg som ett litet framsteg och greppade tag om hoppet.
Jag vilade knappt en timme och han fixade på här hemma under tiden. När jag vaknade märkte jag direkt, sekunden jag såg han - han var berusad igen! På bara en korta stunden! Jag kom på spritflaskan och kollade, halva flaskan hade gått åt! Nu har jag den i ett säkrare förvar. Han märkte inte att jag tog bort den. Sa till han direkt att han inte får dricka något mera. Jag orkade inte ha han vinglandes runt i huset, han var redan rund under fötterna och snubblade in i saker. Det är aldrig trevligt att äta middag tillsammans när han är så där berusad här hemma, för det är som att bordsskicket blir som en tvååring. Eller nej, en tvåårig är nästan bättre att äta middag med än vad han är när han är så pass berusad!
Spritstanken har irriterat mig hela kvällen och just nu måste jag även sova bredvid det... Vilket jag uppenbart inte kan göra, då jag istället skriver här.

Jag bad han att berätta vad jag kunde göra för att hjälpa eller stötta han i sitt mående, att bli bättre. Han hade inget svar. Det är som att han hellre dränker sina jobbiga tankar och känslor, istället för att hantera det.
Jag vill kunna hjälpa, men han vill inte ha någon hjälp känns det som... Hatar detta!

Förstår dig så väl! Tyvärr spelar det ingen roll hur många flaskor du tar från honom. Han kommer bara köpa nya å gömma.
Lever själv med en alkoholist och gjort det i ca 15 år. Senaste 7 åren har det varit ren starksprit som han dricker flera gånger i veckan.
Jag tröttnade och orkar inte mer. Har blivit en person jag inte vill vara längre. Orken är slut. Har med haft utmattningssyndrom. Så han fick välja. Familjen eller spriten.
Han har bokat tid till läkare för hjälp men har varit en tuff väg dit. Ska ge honom en sista chans att lösa detta.
Jag har med fattat nu att det går inte att hjälpa en som mår dåligt som de gör. De måste verkligen vilja själva. Spelar ingen roll om man skriker, gråter bönar och ber.
Jag ångrar att jag sveptes med i detta. Att jag inte satt ner foten tidigare innan man själv försvinner helt.
Hade jag varit dig hade jag gått och pratat med någon. För att lätta ditt hjärta lite.

Det som är det jobbigaste är just när han går ut till garaget, där öl och sprit finns, och bara på en väldigt kort stund kan ha svept i sig en större mängd alkohol. Det som hände igår gjorde mig så ledsen. Jag hade äntligen fått ledigt från jobbet och såg framemot en kväll tillsammans. Det har varit väldigt stressig period på min arbetsplats och jag har fått jobba extra på grund av det. Just därför kände jag igår, när jag kom hem och glädjen över att ÄNTLIGEN få vara ledig, att jag även behövde ta en vila. Annars hade jag med risk gått och lagt mig klockan 20.
Det tar på extra att både ta hand om sig själv, hus och hem, samtidigt som jag vakar över han och hans drickande som en hök! Ibland har jag tänkt att jag släpper det för den gången, men blir också att räkna framåt när jag vet om inbokade middagar eller annat som kommer att göra så att han dricker.
Jag anser inte att alla ska vara nykterister eller att alkohol är djävulens påfund, men det som gör det jobbigt är att vissa helt enkelt inte kan ha en sund relation till alkoholen. Hade han t.ex. tagit ett glas whisky och sitta och sippa på den, för att njuta och det tagit en timme att dricka en 6cl whisky, ser jag inte som problem. Eller njuta av en välkombinerad maträtt med ett gott vin, ser jag inte som problematiskt, men i hans läge så kan han svepa ett glas vin som en själv gör med ett glas saft eller vatten.
Har vi haft vin till middag, så häller han upp ett glas under tiden maten tillagas. Jag kanske smakar lite och sen har det glaset och den mängden till själva måltiden. Han dricker ett helt glas före, fyller på, och sen blir det kanske två glas till middagen som han dricker. Där sitter jag med ett som samma glas när han redan druckit upp sitt tredje.

Läste lite andra inlägg inatt och märkte att det är flera vars partner har samma eller liknande mönster i deras drickande som min partner har.
Jag hatar också att jag blivit den jag är idag, nästan bitter, sur, tråkig kärring...

Men du. Det är inte dig det är fel på! Tro aldrig det. Det är han som är sjuk. Mitt ex kunde klämma 9 glas vin på en kväll, han kallade alltid Systemet för "Apoteket" och tyckte han var jätterolig. Ständigt kassar med tomburkar och flaskor i hallen.
När man är mitt uppe i det ser man inte allt men så här i efterhand undrar jag hur jag orkade. Karln har supit halva livet och är en mästermanipulatör. Du reagerar helt normalt på en sjuk situation!

@Huffelpuff365
Det är dags då att du kommer tillbaka till den person som är "du". 💜
Ja, man dras med i deras snurr och destruktivitet. Bägge parter mår dåligt på olika sätt. Den gemensamma komponenten är dock alkoholen ...
Man kan vädja, hota m.m men det måste finnas en inre motivation.
Kram.
Tänk på dig nu. 🌹