av ChangedMe

ChangedMe
sön, 2023-11-12 - 13:20

Hej! Första gången jag skriver här men har varit här inne och läst sedan många år tillbaka och senaste året nästan dagligen. Har läst många trådar där det i princip känns som det hade kunnat vara jag som skrivit alltihop, så liknande livsöden! Men jag har inte kommenterat heller, tyvärr. Har inte haft orken. Lever sedan 30 år tillbaka med min man, gifta 23 år, tre nu vuxna utflugna barn (som visserligen gärna kommer hem till mamma, ja till mamma säger de, ofta och sover över). Jag var bara 17 år när jag träffade min man, han är 5 år äldre. Jag har praktiskt taget växt upp inom denna relation, flyttade hemifrån direkt till honom, aldrig levt själv. Han har alltid druckit rätt mycket, men för ca 12 år sedan började det smygdrickas mer och mer och för 10 år sedan insåg jag att han åkte till systemet så gott som dagligen. Där och då hade vi en rejäl diskussion kring detta och han lovade att dra ner på det rejält. Det höll ett tag. Sedan gick det gradvis över till mellanöl i veckorna och starköl på helgerna, en del helt nyktra perioder som kunde hålla allt från ett par dagar till några månader. Men han faller hela tiden tillbaka.

Senaste fem åren har vår relation helt förfallit, han har druckit i smyg i stort sett varje dag, 2-3 mellanöl i veckorna och säkert runt en 10-15 starköl på helgerna. Kan gå på helgerna och greja ute och inte äta nåt utan bara dricka. Men när jag frågar om han har druckit är det alltid ett "nej, jag har inte tagit en droppe".... Men stinker öl. Och det märks direkt på ögonen, rörelsemönstret, rösten och hur han talar till mig. Blir "typig" och kan även bli verbalt ful (jag är tjatig, jag bara hugger, allt är mitt fel, han har inget problem med alkohol, det är jag som har problem. Jag tror ni alla vet hur det kan låta). Och han har alltid en äcklig lukt av typ aceton och nåt ingrott runt sig. Hans hygien är ju inte heller den bästa sen flera år tillbaka. Vi har inget samliv alls, jag vill inte att han rör mig, blir mest äcklad. Vi har inte rört varandra på 5-6 år. Gått omkring här och levt parallella liv, sköter hus och hem och barn ihop men för övrigt ingenting. Ingen kärlek, närhet eller göra något tillsammans alls. Han gömmer ölburkar på de mest konstiga ställen och jag som medberoende letar och räknar.... Nu i sommar eskalerade det när han drack sådant han inte tycker om (vin, cider, alkoläsk som blivit kvarlämnat efter äldsta dotterns midsommarfest) i brist på öl. Jag har inte mått bra alls de här 10 åren, varit i en utmattning, gått upp i vikt, ont i kroppen, stressutslag, allt möjligt.

I samband med att ett av barnen inte mådde alls bra med början för ett år sedan så insåg jag att nej, så här vill jag inte leva längre. Men ändra på någon annan, som dessutom inte vill inse sitt problem, går inte. Man kan ju bara ändra på sig själv. Vilket jag har gjort, har gjort och gör en resa inom självkärlek och ta hand om mig själv och jag har kommit långt. Och längs vägen har fantastiska människor kommit in i mitt liv. Men medberoendet stället till det. Han lägger ju så gärna skulden på mig och jag tar på mig den. Han fick panik nu när jag sa att jag tittat på en lägenhet och att även barnen är så trötta på detta och även oroliga över att deras pappa ska dricka ihjäl sig. Så nu skulle han minsann söka hjälp men han tror ju inte på detta att prata med någon och om jag ändå inte stannar är det ingen idé tycker han. Har verkligen försökt få honom att inse att han måste göra det för sin egen skull, annars kommer det aldrig att gå vägen. Han får inte lägga det ansvaret på mig, att jag ska stanna om han söker hjälp. Mina känslor har brutits ner under så lång tid, liksom tilliten. Finns inget kvar. Jag litar inte på honom. Jag kommer alltid älska honom för den han var, men den personen har inte funnits på länge och jag vet inte vem han kommer ut som om han nu klarar av att bli nykter. Det har också byggts upp en sån ilska och ett sånt agg i mig som jag har svårt att släppa, så många situationer och så mycket han hävt ur sig som har gjort mig både förtvivlad och arg. Aldrig fått en ursäkt. Bara bortförklaringar och offermentalitet. Men trots allt detta så känner jag mig som en skurk för att jag vill lämna, som att jag gör fel som väljer att ta hand om mig själv och skapa mig ett liv med lycka och kärlek, förhoppningsvis. Jag har också så svårt att acceptera att jag ska behöva lämna mitt hem jag har skapat mestadels själv, där barnen har växt upp och här där jag älskar att bo (jag har inte råd att ta över själv). Alla dessa tankar och känslor, förvirrade och jobbiga och illusioner jag har haft svårt att släppa. Illusionen om hur det hade kunnat vara om den där nedrans älskarinnan Fru Alkohol, inte hade funnits och tagit så stor plats.

Nu har han varit (vad han säger) nykter i 3-4 dagar, och det stämmer nog eftersom han blir odräglig (ännu mer) när han har abstinens, vilket sätter in redan andra dagen utan den dagliga dosen. Men jag bara går och väntar på fallet. Han påstår att han ska ringa vården imorgon, men samtidigt står han och säger att han förstår inte hur de ska kunna hjälpa honom, vad det ska göra för nytta att "prata sönder barndomen med en psykolog".... Det blev långt det här. Men kände att det var dags att jag skriver min historia. Vilka kämpar det finns på detta forum har jag ju sett och förstått. Går omkring med en ångestklump i magen hela tiden och jag vill inte det längre. Men varför känner jag mig som att det är jag som gör fel? Och hur gör man för att försöka släppa den känslomässiga anknytningen som finns både till personen ifråga såväl som till hus och hem och materiella ting?

Åsa M
sön, 2023-11-12 - 15:29

Det är mycket skuld och skam kring alkohol, både för missbrukaren och för anhöriga. Jag kände samma skuld som du när jag ringde mitt ex chef och berättade att han var alkoholist. Samtidigt så såg jag ingen annan utväg för jag orkade inte bära bördan själv. Såg hur han föll och kaosade och orkade inte. Kärleken dog snabbt i och med hans oförmåga att söka, och ta emot, hjälp.
Mitt råd till dig är att se skuldkänslorna som en del av processen att frigöra dig. Det du beskriver är en djupt ohälsosam relation. Du är inte ansvarig för hans hälsa även om du har älskat honom. Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk och det är det som har gjort att jag numera är befriad från mina skuldkänslor. Jag älskade honom tills jag insåg att en relation med honom skadade oss båda. Han lämnade mig av skuldkänslor för att han var sjuk och jag bearbetade mina egna skuldkänslor genom att ordna hjälp åt honom och gå vidare.
Mer hade jag inte kunnat göra och jag undrar vad du känner, kan du göra mer eller är det dags att släppa?

ChangedMe
sön, 2023-11-12 - 18:07

@Åsa M Tack för ditt svar <3 Ja, det är ju så mycket skuld och skam. Har skämts för någon annans beteende i så många år, men känner att han måste ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Kärleken hackas ju sönder bit för bit också. Så bra du skriver om att se skuldkänslorna som en process i min frigörelse, det ska jag ta åt mig och tänka på, tack :) Jag känner ju också att jag kan inte göra mer nu, har bönat och bett och försökt i så många år och nu fokuserar jag på mig själv, ta hand om mig själv och kan inte (vill inte heller) ta hand om honom också. Det är dags för mig att släppa, det vet jag, men efter 30 år känns det som att kapa av sig en kroppsdel. Men du har helt rätt, som så många av mina vänner och familj sagt i flera år; dags att kapa nu.

Kevlarsjäl62
lör, 2023-11-18 - 09:46

@ChangedMe Åh så ledsen jag blir när jag läser det du skriver och du beskriver egentligen lika mycket mina känslor som dina egna, våra liv har varit lika på många sätt. Jag har kommit lite längre, åtminstone praktiskt, eftersom jag skaffat den där lägenheten du talar om och flyttat ut.
Jag har skapat mig ett eget hem och trivs väldigt bra, än så länge. Jag känner just ingenting för mitt "gamla" hem, det är hans nu. Några månader efter att jag flyttat bestämde sig min man för att söka hjälp och försöka bli nykter. För sin egen skull. I och med detta vändes allt upp och ner, igen. Hur förhåller man dig till en nynykter man, som man inte på länge, länge haft några såna kärlekskänslor för som behövs för att vara ett par, med allt vad det innebär? Det får bli vänner då, för jag älskar ju honom som en vän, vi har ju delat livet i så många år (40). Träffats unga, blivit vuxna tillsammans och bildat familj. Jag känner att han vill ha mer kontakt och ibland stressar det mig, men jag måste lära mig att släppa ansvaret för hans mående och hans nykterhet. Ibland hjälper det faktiskt att tillåta mig själv att bli lite bitter, hur mycket energi har han lagt ner på att familjen ska må bra genom åren? Säkert inte helt rättvist eftersom alkoholism ju klassas som en sjukdom, men jag måste också få vara bitter ibland. Medberoende är också en sjukdom som jag försöker tillfriskna från och då behöver jag göra det som krävs, precis som han.
Om du vill utbyta erfarenheter så vill jag gärna fortsätta "prata" här på AH. När jag har mått som sämst har jag haft ett helt otroligt stöd från så många här. Det har betytt allt, faktiskt. Tänker på dig.

ChangedMe
lör, 2023-11-18 - 19:56

@Kevlarsjäl62 Tack för det du har skrivit här <3 Har varit inne i din tråd nu och läst lite och så mycket likt min situation, och vad du har fått och får kämpa! Men ni är riktiga kämpar här inne har jag sett och jag känner att jag hittat stöd här trots att jag varken skrivit eller svarat, bara genom att se att här finns (tyvärr) fler som har det som jag. Det ger en konstigt nog både tröst och styrka i att finna andra som kämpar mot samma slags monster. Min man kunde inte hålla sig ifrån drickat den här gången heller och inte har han sökt hjälp, för "han kan själv".... Han har inte druckit varje dag och inte lika mycket men druckit har han, erkände det också för en gångs skull. Detta trots att han i samma andetag håller med om att han måste ge upp alkoholen helt om det ska gå att bli frisk och helt nykter. Jag tror inte han vill faktiskt, han vill inte sluta dricka helt. Han tycker att eftersom jag ändå vill lämna så kan det kvitta. Har försökt förmedla att han har tre barn att tänka på som inte vill annat än att deras pappa ska sluta dricka. Jag vill inte leva i detta längre men vill ju precis som du beskriver här ovan kunna ha en vänskapsrelation om det är möjligt, det är ju 30 år som inte bara går att radera ut, vill inte det heller. Vissa dagar mår jag så dåligt, bara gråter och har sån ångest, för att nästa dag känna mig fridfull och stark. Upp och ner hela tiden. Har varit hos psykolog en gång och ska dit igen om en vecka. Kände att jag behöver opartisk hjälp med mitt medberoende, men kanske skulle behöva gå till någon som är inriktad på just det egentligen. Jag har så motstridiga känslor, på ett sätt vill jag att han ska falla dit för att det ger mig legitimitet att lämna typ (konstig tanke jag vet) samtidigt som jag blir så besviken varje gång för att det känns som att jag och barnen inte betyder någonting eftersom han väljer monstret över oss. Alla gånger jag har fått höra att "nu" minsann ska det ske en förändring. Känns som jag lever i limbo, känner ingen större glädje inför jul. Försöker mest ta mig igenom varje dag. Vet inte hur vi ska göra med huset, nu har han fått för sig att han vill plugga till nytt yrke och då kommer han behöva flytta istället på grund av utbildning på annan ort, men ska typ hjälpa mig så jag kan bo kvar tills han antingen tar över eller vi säljer. Känns väldigt snurrigt just nu, vet inte om det bara är ett sätt att hålla mig kvar. Men jag kommer ändå titta på fler lägenheter för lämna detta så kallade äktenskap ska jag. Det måste jag för min egen skull.

Har du tagit någon hjälp med ditt medberoende? Förstår av det du skriver ovan att du nog precis som jag styrs känslomässigt av hur din man beter sig, att det påverkar oss mer än vad vi borde tillåta egentligen. Det är ju inte vårt ansvar, det behövde jag höra från någon annan även fast jag vet det egentligen. Kram till dig och tack igen för att du svarade <3

Kevlarsjäl62
lör, 2023-11-18 - 21:52

@ChangedMe Jag går i samtal hos kommunens beroendeenhet och jag tycker att det är bra att tala med någon som inte känner oss och som har stor erfarenhet av både missbrukare och medberoende.
Än så länge har det fungerat att träffa min man ett par gånger i veckan. Vi brukar äta tillsammans och titta på någon serie. Ibland gör vi någon utflykt. Min man råkade ut för en olycka när han varit nykter nån månad, vilket innebar att jag bodde hos honom i några veckor. DET var inte lätt, men gjorde mig ännu mer säker på att vi gör oss bäst på varsitt håll. Vi har kommit allt för långt ifrån varandra.
Visst är det som du säjer att vårt liv styrts och styrs väldigt mycket av vårt medberoende och våra partners känslor. Jag har slutat att se tillbaka och fundera över alla "förlorade" år, det slukar bara energi och allt har inte varit dåligt, mycket har varit fint också.
Jag har precis passerat sextiostrecket, till min glädje ser jag att du är betydligt yngre. Du har mycket kvar av ditt liv. Jag önskar att jag lämnat tidigare, men de tankarna är det heller ingen idé att ägna någon tid.
Jag tror att du har väldigt mycket fint framför dig, men kanske inte i tvåsamhet med din man. Och det är ok. Det är helt ok.

ChangedMe
sön, 2023-11-19 - 19:03

@Kevlarsjäl62 Åh så rätt du har, detta med att det bara slukar energi att se tillbaka på det man anser sig ha förlorat. Försöker tänka så, att de åren har trots allt innehållit bra och fina stunder också. Jag har ju gått och funderat på att lämna i tio år redan och som min syster sa, "vill du verkligen vara på samma plats om ytterligare tio år", nej jag vill ju inte det. Vet inte om det är medberoendet som styr mest eller om det är de där illusionerna om hur det "hade kunnat vara", trots att mina känslor för honom som äkta man inte finns kvar. Nu har han varit trevlig och skött sig bra i över en vecka, men jag går bara och väntar på att det fallerar. Klumpen i magen kommer som ett brev på posten så fort firmabilen rullar nerför infarten varje kväll i veckan. Har han varit och köpt öl? Hur länge sitter han kvar i bilen? Går han in i ladugården/garaget/vedboden innan han kommer in? Avskyr att jag inte kan hejda mitt kontrollerande som driver på en vidrig ångest. Jag tar till mig allt du skriver, tack för dina kloka tankar <3 Jag är snart 48 år och det är som du säger helt okej att inte spendera resten av mitt liv i detta. Vill också säga att heja dig för att du tagit dig ur och står fast i det samt kommit till insikt att ni är bättre på varsitt håll, men ändå kan umgås en del med din man. Kramar till dig!

ChangedMe
sön, 2023-11-19 - 19:16

@sliten61 Tack för svar <3 Jag känner också så, sådan igenkänning i så många trådar här! Men så jobbigt med ditt hem! Bråkar han om det för att göra dig upprörd tror du, eller vill han verkligen ha det? Förstår verkligen att du inte vill lämna ditt hus! Det är ju som sagt inte lätt att behöva lämna sitt hem, i mitt fall beror det mycket på att detta är en gård där min pappa drev lantbruk när jag var liten/tonåring, mina föräldrar och vi syskon bodde aldrig här utan i ett hus lite längre bort i byn, men jag hade häst och spenderade all fritid här. Jag och min man tog över gården i början av 2000, har bott här sen 1998 och det är mest jag som fixat i huset och alla tre barnen är födda här. Så jag känner det som att jag ska kapa av en del av min historia under 40 år om jag ska lämna mitt hem.

Precis som din man kan svänga från morgon till kväll i attityd så kan min detsamma. Varje gång jag återigen säger att jag är klar med detta nu, jag tänker ta hand om mig själv, hitta mig själv igen, så kör han hela visan med att han ska söka hjälp. Men nej, han kommer inte göra det, för han tror inte på att prata sönder barndomen som han säger. Ibland undrar jag vad det är för fel på mig som tillåter mig själv att bli behandlad så här år efter år, att till och med ibland bli beskylld för att vara själva problemet eftersom jag inte kan "acceptera" att han dricker. Nu finns ju dessutom inte någon större kärlek kvar och vara rumskamrat med en som tillber alkohol, nja inte riktigt den lyckliga framtid jag vill ha. Ta hand om dig du också, kramar till dig!

Lia111
tors, 2023-11-23 - 12:18

@ChangedMe Hej! Åh jag känner igen mig exakt. Din beskrivning skulle lika gärna kunna handla om mig. Jag har läst mycket i det här forumet men aldrig skrivit. Det känns skönt att veta att man inte är ensam.
Jag lever med en man sedan 25 år, varit gifta i 13 år (fattar inte varför vi gifte oss, relationen var inte bra då heller). Alkoholen har accelererat successivt under åren. Han är pensionär och jag jobbar. Sitter i en fåtölj hela dagarna och tittar på TV och ölen kommer tidigt fram. Jag är så frustrerad, arg, bitchig (något som jag normalt inte är). Han tar inte till dig något jag säger, förutom för någon månad sedan när jag upptäckte hur mycket pengar han lagt på Systembolaget. Jag blev skogstokig och han sa att han skulle dra ner.
Han förstår inte att han har problem och jag orkar inte längre. Måste bara finna kraft att lämna. Vi har dessutom en del andra gamla problem som jag har inte har kunnat släppa.
Precis som du skriver har vi inte heller någon närhet längre. Vill absolut inte, kärleken är borta. Min plats där jag mår bra är på jobbet med kollegorna.
Jag har via det här forumet förstått att jag är medberoende, vilket jag inte har tänkt på förut. Jobbigt att få den insikten men ändå bra. Han har svårt att köra bil pga krämpor men jag vägrar åka till systemet och handla. Nu åker vi tillsammans ibland och gör vissa ärenden och han vill naturligtvis alltid passera bolaget! Jag vet inte om jag ska vägra eller inte …. han får själv gå in och handla, jag sitter kvar i bilen. Då vid det tillfället känner jag mig verkligen som medberoende,
Kram från mig, va rädd om dig.

ChangedMe
fre, 2023-11-24 - 08:37

@Lia111 Hej! Tack för ditt svar <3 Inte roligt egentligen att känna igen sig men det ger ju en stöd på något sätt och som du skriver, skönt att veta att man inte är ensam. Precis som hos dig så har det ju eskalerat här med alkoholen också, för att gå ner i mängd i perioder och sen upp igen. Jag är ju också så frustrerad, irriterad och bitchig vilket inte jag heller är egentligen! Är egentligen en social, trevlig och glad person men har de senaste 10 åren dragit mig mer och mer undan. Senaste halvåret eller lite mer har jag jobbat ganska hårt med mig själv och min självkänsla och mår bättre än på länge, men mitt medberoende sätter fortfarande käppar i hjulet. Det är ju just det där som du skriver, att finna kraften att lämna! Trots noll närhet eller kärlek mer än som familj/vän så är det svårt, är väl alla minnen (finns ju bra också) och illusioner om hur det hade kunnat vara som gör att man backar emellanåt och blir tveksam.

Egentligen skulle du nog vägra köra förbi systembolaget, men svårt att sätta den gränsen kan jag tänka mig. Vi som medberoende har ju svårt att sätta de gränser vi verkligen skulle behöva göra. Har du funderat på att prata med någon? Jag har varit en gång hos allmän psykolog, men känner att jag behöver nog få tag i en som är mer inriktad på just medberoende. Har vänner och familj att prata med men skulle kännas bättre att prata med någon som är helt opartisk och som dessutom har kompetens inom området. Skickar styrka till dig att ta dig ur! Kram <3

Emilia
fre, 2023-11-24 - 14:00

@Lia111 Välkommen hit till forumet! Vad modigt att du skriver här och berättar om din situation. Din mans drickande har pågått under många år och du märker hur du och eran relation har påverkats och förändrats av det här. Du har kommit till en punkt där du inte orkar ha det så längre och försöker hitta kraften att ta steg därifrån. Vad klokt att du vänder dig utåt och söker stöd! Fortsätt gärna skriva och dela med dig av dina tankar och hur det går för dig. Starta gärna en tråd och berätta mer, om du vill. Då kan andra följa dina tankar och ge stöd och råd längs vägen. Oavsett, välkommen hit och hoppas att forumet kommer vara hjälpsamt för dig!

ChangedMe
sön, 2023-11-26 - 08:03

Dessa ständiga motstridiga känslor.... Ena stunden fast besluten att lämna för min egen skull, för att i nästa försvinna in i minnen och illusioner som vägrar släppa greppet om mig. Samt en rädsla för det nya, okända. Min man har ju de två senaste månaderna lovat dyrt och heligt ett flertal gånger att söka hjälp, vilket inte har skett. Samtidigt har jag varit tydlig med att jag vill och måste lämna för att rädda mig själv. Barnen är ju också så trötta på detta och igår kväll kom de alla tre hem hit tillsammans med farfar (makens mamma lever inte längre, har heller inga syskon) för en så kallad "intervention". Han hade druckit, nekade han till som vanligt men det både syns och hörs så han fick ju erkänna till slut. Jag orkade inte vara med på det samtalet, haft så många sådana diskussioner och är helt mentalt slutkörd. Men våra fantastiska döttrar konfronterade sin pappa med värme och kärlek, de är ju oroliga för honom och vill heller inte att jag ska behöva ha det så här. De ska inte behöva ta ansvar för en annan vuxen lika lite som jag ska behöva det men de ville göra detta.

En nästan 2,5 timmar lång diskussion med mängder av tårar och försvar och anklagelser mynnade ut i att de ska följa med honom till läkare som ett första steg, för att få komma vidare till någon behandling. Jag är ju dock skeptisk som vanligt, han har brutit mitt förtroende så många gånger så det finns ingen tillit kvar. Jag känner mig helt tom. Är rädd att han ska bryta detta redan idag för jag vet att han köpt öl som han tänkt dricka idag. Samtidigt blir jag ju ändå lite hoppfull, tänk om han faktiskt kan ta sig ur? Vilken person kommer komma fram då, den han var innan eller någon "ny". Har så motstridiga känslor, livrädd att jag ska ångra mig, har svårt att släppa taget om hus och hem och det liv vi ändå haft ihop trots noll ömhet eller närhet på 5-6 år och någon mer kärlek än som vän/familjemedlem finns inte kvar. Medberoende som bara den förstår jag ju att jag är. Varför har vi så svårt att släppa vi som lever i detta?

Samsung50
sön, 2023-11-26 - 09:35

Känner igen mig mycket i dina frågeställningar och känslor. Bor själv sedan en kort tid tillbaka och kan säga att det finns ingen ånger eller tillbakablick i mitt beslut. Det enda jag kan ångra att jag inte avbröt ett dåligt förhållande tidigare men är snäll mot mig själv i detta att man behöver landa i ett sådant beslut, speciellt när man levt länge ihop och har barn ihop. Jag kände också en rädsla över det okända. Detta känns nu bara spännande. Jag styr själv över mitt liv och kan forma det som jag vill. Så många år av mitt liv jag inte levt autentiskt, all min tid och tanke gick åt att anpassa mig efter mitt ex som förmodligen inte ängnade mig många tankar.. Jag hade också svårt att släppa det materiella. Bostad, bil semestrar osv. Men vad är allt det värt när man inte är lycklig i det.
Om ni bryter upp och han klarar av att bli nykter osv så finns ju all möjlighet att ni kan mötas igen..

ChangedMe
sön, 2023-11-26 - 16:50

@Samsung50 Så skönt att höra att du inte känner någon ånger i ditt beslut, det ger mig hopp <3 Ja, det tar ju tid, och ska få ta tid, att komma fram till ett beslut att lämna efter väldigt många år tillsammans. Jag har ju ändå tänkt den tanken i minst 10 år, fram och tillbaka. Det är just den där rädslan som styr mycket hos mig, att lämna det invanda och ens så kallade comfort zone, fast det inte ens är någon comfort zone egentligen med tanke på all ångest, magvärk och annat man går omkring med sen länge. Precis som du skriver om att all tid och tankar gick åt till att anpassa dig efter ditt ex så är det likadant här, framförallt min energi går åt till att fundera över om han köpt öl, hur många och om han ska dricka när han kommer hem från jobbet, samt att räkna tomburkar och leta upp hans nya gömställen. Energi och tid jag kunnat lägga på annat. Tack för dina kloka tankar, är så fantastiskt bra att få andras syn och perspektiv och man tänker till ett extra varv. Kram

Samsung50
sön, 2023-11-26 - 19:51

@ChangedMe Tack Själv. Jag fick en riktigt aha upplevelse när jag hittade detta forum och började läsa och skriva. Jag kände i magen att något var fel i relationen men när jag läste här så förstod jag att alkoholen låg bakom det mesta av alla problemen. Tidigare trodde jag att det var mig det var fel på, om jag var lite trevligare och mindre sur kanske han skulle komma hem efter jobbet och inte sätta sig och dricka. Så bra forum att vi kan stötta varandra. Vi är på samma resa men vissa av oss har kommit längre och kan stötta dem som precis klivit på tåget. Ta hand om dig, kram 🌺

ChangedMe
sön, 2023-11-26 - 22:24

@Samsung50 Ja men precis, många aha-upplevelser blir det känner jag, och jag känner igen mig i så många trådar! Har också många gånger tänkt att det är mig det är fel på, han har ju också uttryckt det ganska många gånger (onykter) att det är jag som är problemet som inte kan acceptera att han tar 2-3 öl varje dag, han har minsann inga problem... Tänkt många gånger också att det är mitt fel för att jag inte kan förmå mig till att visa någon ömhet eller kärlek längre, men samtidigt är det ju han som har tagit sönder de känslorna hos mig, bit för bit. Ja vi är många på samma resa här inne märker jag och det är både så tragiskt samtidigt som det ger en tröst att man inte är ensam. Tack till dig och flera andra som kommit längre och som stannar här inne och kan stötta andra, så fantastiskt att finna stöd i andra som vet precis vad man går igenom <3

Åsa M
mån, 2023-11-27 - 12:32

Så modigt att konfrontera. Och helt rätt beslut av dig att inte delta. Tänk på att du måste läka också. Det är inte bara han som har ett problem, du behöver också stöd och det tar tid att komma tillbaka även som medberoende. Det är så mycket tillit som är skadad, känslor som är sårade, familjedynamik som är påverkad. Man kan inte utgå från att allt kommer bli "normalt" om behandlingen fungerar. Vissa sker går att reparera, andra inte. Ge det tid och känn efter.

ChangedMe
mån, 2023-11-27 - 22:22

@Åsa M Tack <3 Är så stolt över mina kids som orkade och ville göra detta. Det mynnade ut i att han varit hos läkaren idag och de satte igång stora trumman och han påbörjar behandling med antabus och B1-sprutor redan imorgon samt ytterligare prover som ska tas och kontakt med beroendeenheten sker imorgon. Han verkade ganska nöjd själv kändes det som, är nog dock inte helt införstådd med hur jobbigt det kommer bli. Men vi har pratat om att han kanske inte ska bo hemma de närmaste veckorna, just för att jag ju inte känner att jag varken orkar eller vill ta hand om honom just nu då jag har mitt eget mående att se efter. Och detta ändrar inte mitt beslut att vilja separera, men jag vill ju förstås att han ska kunna bli frisk och må bra, kanske vi i alla fall kan få en bättre relation ändå oavsett vad vi är för varandra i framtiden. Sen är det ju ett stort frågetecken kring om behandlingen kommer gå bra, det kan bara tiden utvisa.

Samsung50
tis, 2023-11-28 - 07:06

@ChangedMe Vad bra för honom att han får professionell hjälp och att han verkar mottaglig att ta emot den. Håller med Åsa att du måste fortsatt ta han om dig själv. Nu när han får hjälp kan du släppa fokuset och stressen åt det hållet och fokusera på ditt eget mående. Ofta har man glömt bort sig själv när man lever nära en beroende person. Klokt av dig att ni inte ska bo ihop, ni båda behöver läka på varsitt håll och kanske inte är de bästa att stötta varandra i detta, med det sagt så kan man såklart ha kontakt osv men inte vara där till 110 % då finns ingen ork kvar till sin egen återhämtning.

ChangedMe
tors, 2023-11-30 - 17:59

@Samsung50 Tack för ditt svar <3 Ja, jag försöker fokusera på mitt eget mående, det är ju precis så som du skriver att man glömt bort sig själv. Fokus har ju så länge varit på hans missbruk, all den energi jag lagt ner både i tankeverksamhet och rent fysiska kontrollåtgärder typ. Har ju byggt upp en så stor bitterhet, besvikelse och ilska också som jag försöker bearbeta. Han har inte jättemycket förståelse för hur jag mår så någon stöttning från honom går inte att få, han förstår att han gjort mig illa och hackat sönder den kärlek som fanns men min bitterhet och ilska och mina bestämda åsikter att vi behöver dela på oss har han svårt att förstå. Han är bara inne på första veckan med behandling och min tillit är ju lika med noll så jag går som på nålar, "ska det gå eller inte". Hans missbruk drev mig in i en utmattning för åtta år sedan och jag känner av samma tecken hos mig själv nu.