och nästan dog. Som tur var så var han hemma liksom jag. Hade han fått anfallet ute i snön, på cykeln eller på tunnelbanan så hade han nog inte överlevt. Jag ringde 112 direkt och det var mina värsta minuter i livet. Först låg han i kramp i ca 6 minuter och sen i liknande dödsryckningar ända tills ambulansen kom vilket tog 30-40 minuter. MARDRÖM!! Det här blev ett uppvaknande för honom kan jag säga. Nu har han ju dessutom vattentätt alibi för att kunna säga till folk att han inte kan/vill dricka mer. Idag var han på sitt första AA-möte på ett och ett halvt år. Berättade där hur nära döden han varit. Hur rädd han är nu.
Läste på om vad alkohol egentligen gör med kroppen och cellerna så nu vill jag själv inte ens ha. Usch och fy. Läs själva får ni se.
www.rikslankarna.se/alkoholism-en-sjukdom
Är så tacksam att han fortfarande lever. Älskar honom över allt på jorden.