av Jean

Min sambo är alkoholist, jag är medberoende.
Riskbruket har funnits där sedan vi träffades för snart 13 år sedan men eskalerade när vi fick vårt första barn tillsammans. Det gick inte direkt långsamt men eftersom han drack mycket redan i början av förhållandet märkte jag nog inte när det gick över styr för 5-6 år sedan.

Min sambo är cool, snygg och rolig, han har ett bra jobb och är eftertraktad på arbetsmarknaden, han blev headhuntad till sitt nuvarande jobb och har två kontor och lyxig tjänstebil, han flyger business class och bor på dyra hotell.
Och han dricker.
Nästan varje dag dricker han, det har hänt att han har slocknat i soffan på söndagseftermiddag medan barnen försöker få kontakt med honom, han har tagit med våra småbarn i sin stora snabba båt med en bra bit över 2 i promille, jag har tappat räkningen på hur många gånger han har blivit alldeles för full på julaftnar och ute på krogen.

Efter incidenten med båten ställde jag ultimatum och sa att han måste sluta dricka helt under ett år och gå i alkoholrådgivning, det funkade i nästan tre månader innan han tog ett återfall "det var bara två öl, och jag var ju långt hemifrån så barnen tar inte skada, jag trodde att du skulle tycka att det var okej"

Så.. nu ska jag alltså lämna honom, jag ska köpa ett hus i närheten och han ska bo kvar i vårt gemensamma hus, han verkar ha förstått att jag menar allvar och hjälper mig att hitta ett lämpligt hus, han verkar glad på nästan samma sätt som han blir när han vet att han snart ska få dricka och ser fram emot det.
Är det verkligen möjligt att han som älskade oss och inte kunde föreställa sig att hans barn skulle bli skilsmässobarn faktiskt längtar tills vi flyttar så att han kan börja dricka hemma igen??
Tanken krossar mitt hjärta.

Jag är ledsen men mest är jag orolig för framtiden, vad kommer hända nu?
Kommer han dricka ihjäl sig?
Kommer våra barn bli skadade av allt han (och indirekt även jag) har utsatt dom för?
Hur pratar jag med barnen om att pappa är sjuk när han själv inte har sjukdomsinsikt?

Jag har så många frågor, fast jag har varit medberoende så länge känns det som att vi har fått helt nya roller nu, min man "alkoholisten" och jag... ja vem är jag nu?
Är jag den som ska rädda våra barn och kompensera för att deras pappa inte kan göra sitt pappajobb?
Jag är ju inte stark, jag vet inte hur jag ska klara mig själv nu!?
Vi skulle ju ta hand om varandra men nu känner jag mig sviken och övergiven (och han känner nog likadant)

AliceAlice
fre, 2016-12-09 - 08:28

Jo, du kommer att kunna ta makten och bestämma över mer i ditt liv! Jag kunde likväl som du, skrivit raderna ovan...för fem år sedan var jag där du är idag. Din beskrivning av din man kunde lika gärna varit min...

Jag skulle kunna skriva en bok om detta men ska försöka hålla mig kort och du får gärna mejla mig om du känner att det kan vara till något stöd, eller titta in på min blogg http XXXXredigerat av admin då kontaktuppgifter inte tillåts på forumetXXXX , där hittar du också min mejladress!

Hur det blir för dig vet ingen och även vad som händer med din man, vilka val han gör, det vet vi inte. Vad som absolut kommer att hända är att du kan styra mycket mer i ditt liv, du kommer med stor sannolikhet att må dåligt i början men det blir bättre. Det kan vara lite otäckt att stå själv. Mitt bästa tips är nog att aldrig svara på hans frågor med en gång, utan be om ett dygns betänketid. Den "regeln" har räddat mig många gånger.

Kommer han att dricka ihjäl sig? Kanske, men då hade han gjort det även om ni var en hel familj och då även dragit med er i förfallet. Kanske kommer han till insikt...

Kommer barnen att bli skadade? JA! men det kan repareras så det inte blir traumatiskt. Hur gamla är barnen? Om de är i förskoleåldern och uppåt så prata öppet, inga lögner men prata med dem på deras nivå. Socialtjänsten erbjuder ofta grupper för barn i olika åldrar, det dåliga m dessa grupper, tycker jag, är att man som förälder inte vet vad de pratar om och det är lätt att saker missuppfattas. Jag hade önskat ett upplägg där olika familjer (nykter förälder och barn) samlas för en gemensam information, sen kan man dela upp barn och vuxna i olika grupper för vidare diskussion, då kan man även fortsätta diskussionen hemma sedan. Förklara för barnen, visa bilder då han var full, det blir lättare när ni inte bor ihop. Berätta att alkoholism är en sjukdom, att pappa inte vill dem illa men hans hjärna är skadad och prioriterar spriten, det är inte hans mening att skada barnen men att de blir lidande och att du är ledsen för det.

Vem är du? Det kan ta tid att läka såren och att hitta "sig själv" igen, jag är ännu inte där, efter fem år!

Rädda barnen? Ja, du har ju ansvaret för att de har det så bra som möjligt, fundera på enskild vårdnad!!! Ja, du får så gott det går vara både mamma och pappa. Däremot kan du inte ta bort det pappan gjort och kommer att göra, det är den verklighet du och barnen måste lära er att hantera. Pappan har sitt ansvar men om han inte tar det så måste du försöka att ta över det som går, se om ni har andra manliga förebilder för barnen.

Du är stark! Du kommer att upptäcka att du klarar en massa saker som du inte trott. Även om situationen inte är rolig, det var ju inte detta man ville, så går det! Det första året var lite som att rita om livskartan man hade, ok det blev inte som man tänkt men det kanske kan bli bra ändå???!!!

Idag vet jag att jag inte hade levt om jag fortsatt med min man, jag håller fortfarande på att bygga upp det han rasat och han fortsätter att ställa till det för sig och oss. Har massor av tips på hur du kan försöka skydda dig. Var om dig och kring dig, lita inte på honom, för att tala och lova är lätt...

Mycket styrka!!!Alice

Jean
sön, 2016-12-11 - 17:22

Tack för att du svarar!
Jag har berättat för mina närmaste om sambons alkoholism (men jag misstänker att hans problem redan är känt i hela umgängeskretsen även om ingen säger något, inte till oss i alla fall)

I perioder har jag lidit av depressioner (inga djupa men tillräckligt för att jag ska börja isolera mig, missköta mitt jobb och sabba min ekonomi)
Sist det hände var för nästan 10 år sedan, den gången var det min sambo som hjälpte mig på fötter.

Nu är jag orolig för att tappa kontrollen igen och vågar inte känna så mycket utan håller mig kall och pragmatisk inför alkoholismen och separationen, jag förstår att det inte är ett vidare sunt förhållningssätt men jag vågar verkligen inte släppa fram alla känslorna, jag skulle kanske bli ett handelsförlamat vrak och vem ska då ta hand om våra barn??

Jag bävar också inför dagen när han förlorar sitt jobb och kanske ber om pengar och hjälp från mig!!
Hur ska jag kunna säga nej??

AliceAlice
mån, 2016-12-12 - 15:57

Du kommer att lära dig att säga nej, för den dag du inser vad han fördärvat för dig och barnen och vilket ansvar har du för honom? När du väl bestämt dig, se till så han inte kan skada er ekonomiskt, ha inget ihop m honom.

Att stänga av kan fungera en tid men inte på sikt. Jag vet att du kommer att klara detta men se till att du hittar någon bra terapeut att prata med, be om remiss från vårdcentralen så går det under högkostnadsskyddet!

Ibland blir man eller känner sig handlingsförlamad och det är helt ok, det får vara så. För det vi går igenom och gått igenom, det kan ingen annan riktigt sätta sig in i om de inte själv varit där!!! Fick höra av en psykolog en gång att detta livet var värre än att vara med om en naturkatastrof eller att ha flytt från ett krig. Detta eftersom vi utsätts för en stor otrygghet hemma, vi har svårt att finna trygghet någonstans och många utsätts för någon form av misshandel som kan likställas med tortyr.

Jätte bra att du berättat om hans missbruk, hoppas du kan få stöd av dina anhöriga, men det kan vara svårt för dem att sätta sig in i din situation. Har du läst om normaliseringsprocessen? Gör annars det, det kan vara nyttigt att förstå varför man stannar som man gör och varför man tycks acceptera vissa saker.

Hoppas du har ork och stöd att ta dig ur denna situationen, hur jobbigt det än är så är det värt det, för både dig och barnen! Mycket styrka!!! Kram Alice

Jean
mån, 2016-12-12 - 20:35

Jag hoppas verkligen att du har rätt Alice
Just nu känner jag mig så tom, som om världen och livet fortsätter utan mig, jag går mest och väntar på att få flytta härifrån så att mitt liv kan börja istället för att alltid tänka på hur sorgligt det är när han dricker eller hur skönt det är när han någon gång är BÅDE glad och nykter.

Han jobbar i Stockholm idag, det betyder att han dricker.
Vi brukar pratas vid flera gånger per kväll det sista vi gör innan vi går till säng men nu sa han redan vid 17-tiden "om jag inte ringer ikväll hörs vi imorgon, sov gott!"
Vi vet båda att han ska dricka, jag vet inte vem han försöker lura..

Jean
tis, 2016-12-27 - 20:12

Dagen innan julafton frågade jag honom om han planerade att dricka (jag har gjort klart att om han väljer att dricka får han göra det utan mig och barnen) han sa ja och tyckte att jag förstör julen som hotar med att ta med mig barnen från farmor och farfar bara för att han dricker några öl.
Sedan fortsatte han med att anklaga mig för att "alltid" försöka kontrollera honom och aldrig bli nöjd..

Tidigare har han alltid tagit på sig ansvaret när han har druckit för mycket, varit ångerfull och accepterat mitt krav att inte utsätta barnen men nu har han bytt taktik (kanske för att han inser att pudlar och eviga löften om förbättring inte fungerar längre?)

Är det här vanligt?

Odelsten
tis, 2016-12-27 - 22:22

Jag tror dessvärre att det är ganska vanligt, beroende personen vill gärna skylla sitt drickande på någon annan, jag känner igen det från min egen man, antingen så fins det alltid en bra ursäkt för att dricka (fotboll, fint väder, fult väder grill väder etc) och om jag ifrågasätter ursäkten så är det mitt fel att han måste dricka för att jag är en glädjedödare och jag kan minsan inte bestämma om/när han får dricka. Han blir lite som en trotsig unge... Hur gick julen för er, firade ni på varsit håll eller höll han sig nykter?

Amelie
ons, 2016-12-28 - 21:43

JAg förstår din oro - vad händer nu när man har satt ner foten? JAg lämnade min sambo för ngåra dagar sen. Anledningen är framför allt att jag inte mår bra i relationen och orkar inte med att han inte tar situationen på allvar. Men jag har ju gjort det för hans skull också, att han ska få sig en rejäl väckarklocka hur hans problem påverkar honom själv och sin omgivning. Men jag är samtidigt rädd att han tappar all ork och lust. Tänk om det blir värre?

Jag hoppas att du kan känna tröst dock på samma sätt som jag försöker göra, nämligen att beslutet att lämna kommer att göar DIN situation bättre. Att slippa stressen och ångesten av att ha en supandes person i närheten - det tar så otroligt mycket på krafterna och du har ju även barnen att tänka på. Var stark!

Kram

Slumpmässigt A…
tors, 2016-12-29 - 11:59

Det verkar som om vi har en ganska lik situation.. på något plan. Av en väninna har jag lärt mig att det går att kalla min fd. partner för "högpresterande alkoholist".. I mitt fall en person som ingen ytlig bekant skulle misstänka för att ha alkoholproblem, en person som framför allt har bra och eftertraktat jobb -- och i mitt fall en familjesituation som utifrån sett verkar normal och fin. Jag började skriva ett svar här, och upptäckte att det handlade mer om mig än om dig (se nedan). Förlåt. Något som har stärkt mig, som jag skulle vilja ge dig som råd (innan du kanske orkar läsa resten), är att hitta en stödgrupp eller självhjälpsgrupp. Du kan ha sådan tur som vi haft i vår kommun, att barnen går en grupp och du som vuxen får tala med en anhörigstödjare under tiden. Det har varit toppen i vårt fall. Kolla inte bara med kommunen. Kolla med kyrkorna också.

I somras formulerade jag äntligen, efter många år av att vara den enda (nyktra) vuxna hemma, att det fick vara nog, att det fick räcka. Ångesten som uppstod gick att ta på. Under hösten flyttade jag ut ur vårt gemensamma hus. Då min fd. är väldigt resonlig och samlad i nyktert tillstånd (han nog har ett behov av att kontrollera och få allt att verka som om det är hans beslut, har jag upptäckt) och vi kan prata, prata, prata, har vi hittat en lösning där barnen är mer hos mig, utan att jag har egen vårdnad. Men detta är inte en slutgiltig lösning. Och barnen delar också en regelbunden vardag med sin far.

Det här med barnen har jag mest ångest över. Så jag förstår din fråga om barnen. Min fd. tyglar ju sig och dricker inte nu när han är ensam med barnen. Men barnens oro finns ju där (åtminstone de som är så pass stora att de har upplevt pappas fyllor och den osäkerhet som det innebär, den oförutsägbarhet man lever med, den skam som det ger, den rädsla för att ta hem kompisar som det ger)...

Och min fråga här är vems behov som tillfredsställs av vår lösning med barnen. Barnen har rätt till sina föräldrar. Men en förälder som gett så mycket otrygghet? Även om min fd. håller sig nykter nu (peppar, peppar), kanske han mår bättre just idag. Men såren i oss andra finns ju kvar.

Det var mina funderingar, som kanske inte direkt hjälpte dig. Får nog starta egen tråd också. Men en sak är säker -- har du magkänslan att du ska gå -- gå.