Det är något jag funderat över länge. Är alkoholister och missbrukare empatilösa individer? Jag har haft problem med min pappa så långt jag kan minnas pga alkohol och jag ser tecken på att han faktiskt är väldigt empatilös och har likt narcissistiska drag. Alltså att allt kretsar kring honom. Han ska dricka och träffa vänner även fast han vet att det kommer gå ut över hans egen dotter. Jag måste tex sitta hemma och vänta tills han kommer hem helgnätterna ifall jag måste ta hand om hans hund och plocka upp efter honom när han är redslös. få honom i säng och se till att han inte ramlar. Vad jag känner eller tycker är inte viktigt han rycker bara på axlarna när jag säger att jag inte orkar mer och han måste söka hjälp. Detta är inget jag enbart sett hos honom utan även flera andra med alkoholmissbruk att dom lixom inte bryr sig hur dom behandlar andra i sin omgivning.
Han har sagt när han är nykter att jag såklart ska gå ut om jag vill träffa vänner osv och att han måste anpassa sig efter det och ta hand om hunden men om jag gör det rent konkret behandlar han mig med kylig tysnad, sur passivt aggressiv bara för att han då vet att han kommer missa en kväll med sina "partyvänner". Därav får jag ångest och känner att jag inte vill gå ut med kompisar osv för det bara bli tjafs och dålig stämning.

Vad tror ni? Har alkoholister brist på empati?

sessi

Jag upplever att dom som lever i ett alkoholmissbruk kan vara lite egoistiska och sätta sig själv i första hand. Det stämmer in på min särbo. Han sa i början av vårt förhållande att han är en stor egoist när han dricker och att jag måste stå på mig och leva mitt eget liv vid sidan om.
Det lät helt naturligt i början. Men tyvärr så blev det inte så för min egen del. Jag har utvecklat ett med beroende.

Bedrövadsambo

Min pappa var också alkoholist. Minns honom dock inte som empatilös, mer hjälplös. Han älskade mig så mycket men var liksom känslomässigt handikappad. Kunde varken uttrycka eller visa det. Alkoholen drog alltid längsta strået. Min besvikelse växte till ett raseri, och en enorm vanmakt. Han led oerhört, det såg jag i hans ögon. Jag led också. Sakta men säkert var vi som drunknande som inte kunde nå varandras händer. Till slut fick jag släppa taget, både praktiskt och känslomässigt. Annars hade jag också gått under. Men nej, empatilös var han inte. Men han kunde inte visa sin empati i praktiken.

har läst om föräldrar som valt alkoholen före sina barn familj osv. Dom skulle förmodligen aldrig göra det vid sina sinnens fulla bruk. Utan alkoholen har tagit över hjärnan. Beroendet är större än något annat. Kan personen komma ifrån sitt missbruk, så kommer dom normala känslorna fram. Alltså vad som är viktigast i livet. Detta kan även pendla väldigt. Att personen någon gång kan betee sig som den föräldern hen egentligen är, men oftast inte. Jag hade en pappa som var a-beroende. Jag är det själv också. Även flera andra i min närhet. Det är tragiskt. Alkoholmissbruk är genetiskt. Så inte konstigt att många med missbrukande föräldrar/förälder får problem. Det är stort ansvar med hunden och din pappa som du inte ska ha. Du kanske kan prata med någon i din närhet? Skolsköterska, vänner, annan släkting. Din pappas alkoholvanor går ut över dig. Det är absolut inte okej. Försök hitta hjälp åt dig själv. Varm Kram...

Kraxen

Jag lever med en i peroder väldigt alkoholiserad man. Och när han är inne i sitt missbruk så tar alkoholen destruktivt över i allt... främst i ett förändrat beteende.
Då slår stora egot in och alla empatisk förmågor är frånkopplade.
Jag får då höra hur egoistisk jag är, hur total empati lös jag är m.m
Försöker tänka att han är sjuk i sitt beteende och det är en spegling av sig själv som han lägger över på mig.
Jag blir lika ledsen varje gång som han så grymt osant trycker ner mig.
Men svar på din fråga är att dessa personer är så långt ifrån sina känslor.
Drogen tar över och det är inte en frisk eller sund person man har att göra med.
Kämpa på och var rädd om dig själv!

Lena72

Drack aldrig!!!! Förrens för två år sedan då jag och min man skulle "hitta varandra" efter MÅNGA års småbarnstid. Vi gick på restaurang och hade trevligt. Först 1/månad då vi gick ut för att äta. Det var SÅ mysigt.
Jag har sedan förlorat båda mina föräldrar och är "tjockisopererad" så nu "helt plötsligt" sitter jag här o är beroende. Det har gått från "mysigt" till att jag häver 0.5 flaska vin innan jag går till jobbet. Alltså "fuldricker"
Jag vill ur detta men nått håller mej kvar! Som en snuttis?
Börjar känna just det ni beskriver, är inte GLAD, eller LEDSEN längre. Vilket är skönt! Men saknar det "glada"
Har börjat känna mej mer likgiltig och med min sorg är det skönt men saknar de andra känslorna. Världen börjar bli grå....
Jaha är det vår o med syrendoft, jaha är mitt företag på väg utför, va, TAR DET I MORGON!
Eller hur....
Jag älskar min familj! SÅ sorgligt! Vill!!!!!!! Ut men hur? Nu är det Rose' ernas tid med djävulens rop att det är MYSIGT att ta ETT glas på en uteservering!

Idag? Smögdrack ett glas innan jobbet! Till vilken nytta? Vet ej, men varenda cell skrek!
Vill inte! Men gör!
En sjukdom? Nä.... har satt mej själv i denna fälla men det SÅ svårt att ta sig ut, även om man (jag) vill. Svårt att förklara?!

Empatilös? Nä men jag känner hur mina"vanliga" känslor blir "matta" och att alkoholen påverkar och kidnappar mig.
Förlåt....
Istället för livet toppar o dalar blir det som ett streck. Inget blir jätte hemskt (skönt) men tyvärr blir inget jättekul heller.....

Hur du skall göra? Ledsen vet inte då jag själv sitter i skiten..... ett gift!

etanoldrift

Lena -72 Sök hjälp!
Det är tyvärr väldigt vanligt att Magsäcks/tarm opererade får problem med alkohol!
Någonting gör dem mer "sköra" när det gäller alkohol...
Jag tror inte att du får bukt med detta själv och jag har hört många opererade, som sitter fast i ett alkoholberoende..
Kanske ska du fundera över om det är så, att du bytt bort "ätande" av något slag mor drickande? Vi stoppar ju gärna i oss något som tröst..?
När du inte längre kan äta ohejdat, så är det ju desto lättare att dricka.. även om jag förstått att man inte får ner några stora mängder..
Men som gastic bypass-opererad så är man känsligare för alkohol! Det tar kortare tid för alkoholen att verka.. Kanske har det samtididgt en lugnande effekt i början..?
Men som du själv märkt, så blir inte bara "dalarna" mindre djupa.. Det tar bort effekten av "höjdpunkterna" i livet också...
Ja, det är kanske hårt, men om du vill känna höjderna, så måste du också lära dig att stå ut med dalarna..
Men sök hjälp nu! Det blir troligtvis bara svårare ju längre du dröjer..

Dottertilldig

När min mamma är full börjar det med att hon har ett väldigt bra självförtroende, något hon vanligtvis inte har, och hon är kärleksfull. Det övergår sedan till egoism och allt handlar om henne. Min mamma vill prata, prata om allt hon har fått varit med om, om alla som gjort henne illa och hur hela världen har svikit henne och om jag säger att jag inte har tid eller orkar lyssna på henne blir hon skitsur. Hon vet att jag får dålig samvete när jag säger att jag inte vill lyssna och så därför reagerar hon på ett sätt som gör att jag sitter kvar i telefonen och lyssnar. När jag gick på högstadiet (13 år sedan) lyssnade jag på hennes livshistoria och alla svek genom livet fram till 3 på nätterna. Det gick ut över min skolgång då och hänger över mig fortfarande idag. Nu handlar det om mitt dåliga samvete att jag inte hjälpt henne mer. Samtidigt som alla säger att jag inte kan hjälpa henne, hon måste hjälpa sig själv och vill hon inte tillräckligt mycket så kommer hon aldrig komma ur sitt missbruk.

Min mamma dricker i perioder. De perioderna när hon inte dricker är hon världens underbaraste. När hon dricker döljs alla hennes känslor i ett töcken av alkohol. Hon tänker inte på vad hon säger och många saker som hon har sagt eller gjort på fyllan skulle hon aldrig säga eller göra nykter.

Tror att alkoholen förstör både psyke och själ. Grundläggande funktioner som omtanke, respekt, impulskontroll existerar inte hos min särbo. Han beter sig ofta väldigt egoistiskt och barnsligt. Han verkar inte ha förmågan att tänka sig in i "om jag säger/gör så här kan det här hända och då blir det så här"! Och allt kretsar runt honom, hans känslor, hans behov. Den sjuka situationen att JAG skall trösta HONOM för att han har betett sig dåligt under fylla uppstår jämt och ständigt! Tycker du ska sluta ta hand om din pappa och bara ta hand om dig själv i fortsättningen. Vet inte hur gammal du är eller om du bor hemma men försök att skapa ditt eget liv så gott det går. Gör mig ont i hjärtat att läsa din berättelse.