Att mötas

Vi kan välja vilka människor vi väljer att möta.
Länge har jag inte velat mötas alls.

Jag lyfter inte blicken och ser
alla de
människor som kommer i min väg
människor som redan finns i min närhet
människor som skulle kunna få ruska om mig
Hålla i mig
Hålla om mig
En stund
En tid
Ett liv

Här möts vi. Du. Du. Du. Du. Och jag.
Och vi möts.
Vi lyfter blicken.
Öppnar våra ögon.
Öron.
Sinnen.
Hjärtan.

Jag ger en liten bit av mig
och jag får allt av dig.

Dig som jag nu har valt att möta.
Och som möter mig.

Rosa Pantern

?fint...!! Så är det mycket för mig, att jag stänger ute nästan allt, alla, och stänger inne mig själv, i mig själv. Orkar liksom inte, det tar så mkt energi att vara öppen, eller så är det iaf vad jag inbillar mig, är rädd för. Öppna sina ögon se, den blir så mkt mer att se på, visa sina känslor lev, det finns så mkt den kan ge då... Det finns så mkt den kan få, den som vågar vara sann... stå inte bara och se på, man måste göra vad man kan... De meningarna ekar inom mig sedan mycket länge, men har inte jobbat klart med mig ännu!

MCR

Jag har varit så otroligt ensam. Den här jävla sjukdomen har gjort mig så fruktansvärt ensam.

Jag har levt ihop med en beroende man i nästan tio år och jag lämnade honom för nästan två år sedan. Men jag har haft så svårt att möta andra människor eftersom jag har jobbat så hårt med att upprätthålla en livslögn. Jag ljög hela tiden under våra år ihop och jag har varit så full av skuld och skam att jag inte då orkade vara nära andra människor. Jag isolerade mig och fastnade i en ensamhet. Jag har fortsatt haft svårt att lämna ensamheten, trots att jag inte lever ihop med honom mer. Det har känts lättare att inte komma andra nära eller ens prata med andra.

I förra veckan gjorde jag en anhörigbehandling. Det var det bästa jag kunde göra! Det har varit så otroligt skönt att få dela med mig av mina hemligheter, släppa en del skuld och möta andra mäniskor. Människor som ser och förstår. Människor som inte har ifrågasatt mig och mina beslut. Som förstått mig.

Jag önskar er alla att våga sätta er själva först och våga dela med er till andra!

Ellan

Hej,
Jag fick vara med på en anhörigbehandling förra våren men som en beroende. Det var en otroligt viktig vecka för alla inblandade, beroende och medberoende. Mötena som uppstod mellan oss alla var helt fantastiska. Att inse att sjukdomen gör oss lika sjuka var ett stort uppvaknande. Min man ville inte åka iväg på detta men till slut gick han med på det. Jag sa gång på gång att det inte är för min skull du åker utan för din egen. Det hände något med honom under den veckan. Jag är övertygad om att det räddade vår relation. Jag jobbar med mitt tillfrisknande och ansvarar för det och han med sitt. Det kan slå mig nu hur hårt alla anhöriga drabbas. Det ville, kunde och/eller vågade jag inte se när jag var aktiv. Skammen är grym mot alla inblandade men i detta är du den viktigaste personen i ditt liv.
Ta hand om dig,
Styrkekram
Ellan

MCR

Tack fina du!

Ja, det är något häftigt i den kraften som uppstår i de mötena.

Jag ser det som en av de viktigaste veckorna i mitt liv. Det är verkligen något man gör för sin egen skull.

Skam och skuld kan äta upp oss alla. Men nu förändrar vi det vi kan. För det är allt vi kan göra.

Fortsätt i din kamp! Jag hejar på dig och din relation!

Ellan

Tacksamt nog är det inte längre en kamp. Jag har kommit till en acceptans kring mitt beroende. Nu är det "bara" resten kvar... men en sak i taget.
Jag hejar på dig och skickar styrka till förändring.❤️

Kram Ellan