Alkoholen kommer först

Mina föräldrar har druckit så länge jag kan minnas. Det började med helger och onsdagar till de sedan gick över till varje dag.
Jag minns en gång när jag var 7-8 år och jag var fruktansvärt ledsen och jag bara sprang och sprang.Min kompis var efter och undrade va det var.....Jag ville bara inte att de skulle bli kväll....Jag ville inte bli så ensam igen.
Min tonårstid bär jag så mycket ilska men jag kan aldrig prata med mina föräldrar om det även om de kommer ut när man är arg ibland.
Men om jag säger något så är jag bara elak mot dem.
Jag är ett så jobbigt barn det är därför de dricker.
Jag bara ställer till det.

Jag berättar nog bara detta för få nära kompisar i tonåren.Vissa berättat för mig efteråt att de inte trodde på mig för de kunde inte tänka sig min mamma.Inte förrän de hört eller sett de med egna ögon.
Jag var eller är så inmatad med att de är mitt fel, jag skäms och jag vill inte lämna ut mina föräldrar på det sättet.De känns som jag gör de illa.Jag förstör deras liv med att förstöra deras fasad.

Ofta i min ungdom fick jag väcka min däckade mamma isoffan för jag vaknat av att tv:n fortfarande var på högt klockan tre på natten.
Jag försökte väcka henne...Ibland sluddra hon och somna igen,ibland sa hon jaja,snart....Ibland gick de inte alls.
Trots detta klarar båda sköta sina jobb.Pappa blev av med sitt körkort nån gång och mamma blev "utbränd" och kom aldrig tillbaka efter det.

Jag minns väl att de började vad jag minns när jag var i 7 års åldern.Idag är jag 34.

Idag har jag man och barn. Jag har mått allt sämre sen mina barn kom hur man liksom kan göra så här mot sina barn och de saker de sagt till mig...Hur kunde de?
Jag håller de om ryggen än idag.Inte talat om de för nån utan när bekanta till mina föräldrar träffar mig på stan och berättar om nån märklig händelse när de va hemma hos mina föräldrar men ingen öppnade så pratar jag bort det.Jag vet att mina föräldrar alltid sitter hemma och dricker.Jag vet också att de hörde min mamma och pappa i huset när de "viska" öppna för fan inte dörren.

Jag har mått väldigt dåligt i hela mitt liv över detta särskilt att jag inte kunnat prata med någon om det som känner min familj.Ingen vet...Sara din mamma är ju alltid så trevlig.Jo visst.

Nyligen har jag sagt ifrån till mina föräldrar.Jag fick modet från min man.Han har ju alltid sett hur dåligt jag mått över detta och vilken underliggande ilska jag ha mot dem.
Jag bråkar mycket med mina föräldrar om smått men vi pratar aldrig om detta.

Jag frågade min mamma hur hon tror vi barn mått under alla år när de druckit.
Hon säger att hon förstår att vi ha mått dåligt men de ha slutat dricka nu.Samtalet slutar kort därefter och nu tycker hon som vanligt att de är färdig pratat och att vi fortsätter låtsas.
Vi pratar nån mer gång där jag säger att jag inte vill ha kontakt med dem så länge de dricker och att de måste söka hjälp.Min mamma avfärdar detta.
Jag vet att de ha blivit lite bättre och att de försöker göra något nån kväll typ hundkurser eller att de kan svara på ett sms på kvällen.De gjorde de inte förr.
Men är dettabara ett spel för gallerian som vanligt eller kan man bara sluta dricka av sig själv efter över 20 år?Eller jag vet de dricker ibland men bara ett glas som min mamma säger.
Idag hade vi kontakt igen för jag blev så förbannad av ett inlägg på Facebook där hon tycker synd om sig själv igen.Jag vet hon sitter hemma och beklagar sig hur elak jag är som gör så här mot dem.
Hon sa att de gör inget utan de bara är jag som bråkar och är elak mot dem under alla år....
De gör mig såååå arg....att allt är mitt fel men ändå så får hon nån makt över mig som få mig att tro att det är så och jag stänger mig själv inne och säger inget till någon.

Behöver jag säga att min mamma styr hela familjen?

Iaf jag behöver råd.Nu har jag bara skrivit en liten del av mitt liv men hur tycker ni det här låter?
Hur börjar man berätta?De känns som de sitter en spärr hos mig.
Jag vet att jag måste börja berätta för folk undrar ju när man inte träffar dem.
Jag måste göra detta för mina barn som jag inte vill ska vara runt alkolberoende.Jag litar ej på dem.De ha knappt pasat mina barn bara nån kort stund på dagen men även då känns de fel även om de ej är påverkade då.
Jag känner att jag måste få må bättre.De här tynger ner mig som person och gör mig väldigt sluten på nåt sätt.

Tack på förhand!

Profile picture for user Anxiete

Min man är alkoholist , första steget att må lite bättre är att sluta ljuga och skydda. Om folk runt dej undrar så säg som det är : Mina föräldrar har alkoholproblem , du behöver inte förklara om du inte vill. Bara att våga uttala det högt utan att skämmas är ett steg framåt!
Gå på magkänslan med dina barn och låt dem träffas om DU vill , inte annars !
Vi är så många som är medberoende , vi försvinner i våra försök att göra rätt ....
Själv är jag så fruktansvärt trött på offerkoftan som jag lagt på mej själv ! Det är inte jag som har problem, varför skäms jag ?!?
Fan ta alkoholen och vad den gör med oss som lever med / i närheten av en alkoholist !!! Min mans son har ingen kontakt längre och det finns inte någon som klandrar det, ingen som vet orsaken i alla fall. Så sträck på ryggen, håll huvudet högt och älska dej själv och din familj ! Du kan aldrig lösa dina föräldrars problem , hur gärna du än vill , det viktigaste är att du gör ditt bästa för att må så bra du kan , det är din uppgift !!! Stor stor kram ❤️