av Casam

Min älskade syster, om jag kunde hjälpa dig av med dina demoner.
När räknas en människa egentligen in som alkolist? Jag är inte där dagligen, jag ser inte hennes vardag. Men titt som tätt så kommer någon ragglandes full på gatan, min syster. Förr dracks det nästan dagligen, sedan kom hon ifrån sin alkoliserade make och skiljde sig. Nu kanske hon super någon gång i veckan "bara" och vissa perioder kan det dröja ett par veckor mellan gångerna vilket nästan är sämre då hon måste "dricka ikapp" de gånger hon ej drack. Men hon har inga problem säger hon, klart man ska få unna sig ibland säger hon. Senast idag, 8.30 på morgonen ringer hon i panik....ytterligare en snefylla. Jag går dit, tröstar och ser till att hon sitter ner, hon kan nämligen inte gå eller prata pga fyllan. Och jag gråter inombords. Hur hjälper man nån som inte ser att de behöver hjälp? Räknas hon som alkolist? Ja....troligen, och mitt hjärta blöder. Hon är snart 50 år, sjukskriven och deprimerad fast hon inte vill erkänna det. När spriten kommer fram så kommer sanningen fram, ibland vill hon dö. Och jag börjar känna mig desperat! Vad gör jag?

Mamma-San
tors, 2018-03-22 - 15:31

Casam, känner med dig, min bror är likadan. Man vill hjälpa men vet inte hur! Min bror har kämpat mot alkoholism och tagit återfall i säkert tjugo år.

Som svar på frågan om din syster är alkoholist så tror jag definitivt att hon är det. Om hon inte vill erkänna det för sig själv kommer det vara väldigt svårt att hjälpa henne att ta till sig någon behandling.

Om ni är flera anhöriga kan ni prova att göra en intervention. Samlas i ett rum som hon inte får lämna förrän alla anhöriga har fått uttrycka hur hennes alkoholvanor har påverkat dem. Då är det bra att ha en plan förberedd för att påbörja behandling. Ring vårdcentralen, sjukhuset eller kommunen för att bli lotsad rätt.

Min bror har provat mängder av olika behandlingar, det som fungerade bäst var en privat rehab klinik i Norge. Kostade över 200 000 kronor för typ sex veckors behandling. Efter den mådde han bra och var nykter i runt ett år innan han började om.

Det är en hårfin balansgång mellan att kärleksfullt hjälpa en anhörig och att bidra till att de kan fortsätta dricka. I min brors fall får han bo hos mig ibland, men då är det nolltolerans, vilket leder till fruktansvärd abstinens såklart.

Jag tror dock inte att det hjälper att skuldbelägga alkoholisten, det gör dom så bra själva och det är säkert därför dom dricker, för att dämpa ångesten från skuldkänslorna.

Men det funkar inte heller att vara för "snäll"... Svårt.

Finns en intressant föreläsning på youtube https://www.youtube.com/watch?v=6EghiY_s2ts som inspirerade mig och som jag nu ska försöka se om jag kan få min bror att använda sig av.

Ja, vet inte om det hjälpte. Men vill att du ska vet att du inte är ensam :)

Casam
tors, 2018-03-22 - 20:31

Mitt i eländet är jag glad att jag inte är ensam så tack för att du svarar. Ja jag tror att man kan klassa min syster som periodare, fast det blir allt glesare med uppehåll. Ska försöka läsa på det jag kan för att se om det finns nått jag kan göra. Just nu är jag bara medmänniska. Hennes vuxna barn har rytit ifrån många gånger, men det har hon i princip ignorerat eller försökt pratat bort. Själv har jag aldrig blivit synligt arg utan försökt att hålla "låg profil" genom att försynt berättat om vad alkohol och hennes medicineringar kan ställa till det för kroppen. Och att hon BÖR skära ned rejält för att vaa snäll med sin kropp.
Upplever det som svårt att vara så pass rak att slänga ut att alkoholen verkar ha tagit över då hon inte ens velat prata om det med sina egna barn. Min mor är nykter alkolist idag och trots att hon drack dagligen under hela min uppväxt så har hon än idag aldrig varken sagt förlåt eller erkänt att hon drack. Och det har jag bara accepterat eftersom det var då, och nu är hon nykter sedan 17 år vilket jag är glad för. Men jag kan inte rådfråga henne längre om hur jag ska bete mig då hon avfärdat det hela med kommentaren "hon är vuxen att ta sina egna beslut" (troligen är det för jobbigt för mamma och tror att hon innerst inne mår dåligt av hela situationen)
Det som blir ännu mer sorgligt är att se min systers förfall. Man märker att hela hennes underbara intellekt bara faller sönder och hon får allt svårare att hitta ord och förstå saker. Hon hamnar allt mer på barnsnivå och det är så sorgligt. Livsglädjen rinner också sakta ifrån henne. Jag saknar min riktiga syster.

Ska kolla länken du skickade.
Och beklagar att din bror också dukat under för detta rävgift.