NU har jag efter många år tagit steget efter att ha levt med en alkoholist alldeles för länge..... Långa stökiga nätter,anklagelser och tjat raderade min kärlek. Kvar blev bara ilska och frustration. För att inte nämna de anmälningar hos soc som vi fick pga att barnen inte mådde bra som JAG fick lov att hantera med möten och samtal där han vägrade följa med.
Sitter nu i mitt egna boende och trodde att jag skulle känna frid och ro och vara glad, istället har jag svepts omkull av en känslostorm som jag inte trodde fanns,tårarna rinner hela tiden och jag saknar honom så det värker i hjärtat. Fast vi hade det rent ut sagt skit sista året så kan jag inte släppa taget nu. Vi har varit med om så mycket innan jag plötsligt inte hade en chans längre mot konkurrenten alkohol.
Hur överlever man det här, mitt hjärta har gått sönder......

men här har du en till som gjort samma sak, lämnat en alkoholist och känner likadant, enorm saknad och tårar! Fast det även här var skit, särkilt den sista tiden när han helt hade tappat respekten för mig! Det är nu dryga sju månader sedan jag lämnade och det känns bättre och bättre, tiden läker! En sak som jag lärt mig är att bara för att jag saknar honom innebär det inte att jag har fattat fel beslut! Lämnade honom en gång tidigare men gick tillbaka! Just för att jag saknade honom och grät hela tiden! Sen har jag också insett att mycket av den sorg jag känt beror faktiskt på sorg över hur jag har låtit mig behandlas! Man vill ha upprättelse och vill att han skall inse vilken förlust han har gjort och hur illa han gjort mig! Nu ger jag mig själv upprättelse istället och är extra snäll mot mig själv! Tycker du ska kärleksbomba dig själv! Var lika snäll och omtänksam mot dig själv som man är mot en nära vän eller ett barn som är ledset och har sorg! Kram

Rymmaren

Förstår inte hur min hjärna fungerar just nu mer än att den inte alls beter som jag trodde. Mannen jag lämnade kände jag inget för längre när pysandet av ölburkar pågick och den respektlöshet som fanns mellan oss ska vi inte ens nämna. Jag tyckte att han ”skulle få igen” så jag straffade honom genom att köpa riktigt mycket öl när han bad mig åka och fixa. Allt det dåliga glömmer jag bort och nu sitter jag här och tänker på hur han är när han faktiskt fungerar och är nykter. Nu känns livet väldigt lugnt och kvällarna tråkiga när jag är själv med barnen. Vår hund är kvar med husse så jag behöver plötsligt inte längre ta ansvar där heller. Inga tidiga mornar eller sena kvällar för att hinna ut och rasta.
Men när jag läser här på forumet så skriver många om sina liv och situationer som liknar just hur jag hade det.... och jag inser att det var ju inte så jag orkade leva längre. Jag kommer nog att vara här ett tag och läsa och skriva en del. Jag tar till mig dina kloka ord Nordäng67 och kämpar på vidare även om det just nu känns förtvivlat tungt! Kram

Rymmaren

Så många som lever i den situation jag haft..... min fd sambo har nog alltid haft en tendens att dricka för mycket när det var fest så länge som jag känt honom. Men jag förstod inte varningstecknen.... är uppväxt i en familj där det nästan aldrig förekom alkohol och alla släktträffar bestod mest av att man drack kaffe och bjöd på hembakat.
För drygt 6 år sedan fick han psykiska problem och blev sjukskriven efter att ha gått in i väggen, innan dess hade han nog hunnit öka på sitt alkoholintag rejält på helgerna. Vi skaffade en hund för han skulle gå långa promenader och stärka sig själv. Vad hände, JAG fick en hundvalp att ta hand om och en karl som låg och sov hela dagarna och där emellan drack han rejält och satt nätterna igenom och hojtade och skrek om hur fel cheferna var och hur dålig lön han hade. Alkolås på mail skulle nog var bra, han hade nog mailat en hel del konstiga saker nattetid så arbetsgivaren genomskådade vad det berodde på och såg till att han skulle få vård. Då bestämde han sig för att säga upp sig! Han sökte inga jobb själv, jag ordnade och fixade med alla papper så han fick ut A-kassa och skötte allt runt om. Dvs huset, trädgården,barnen,läxorna, barnens aktiviteter, hunden, skjutsningar,handlade, lagade mat, städade,tvättade osv.... Sen fick han plötsligt en provanställning, det höll i 4 månader. Sen mailades det till höger och vänster och sen sa han bara upp sig och gick på dan. Så senaste året har han haft noll kronor i inkomst så jag fick även på mig att försörja oss. Ja ni hör,hade jag läst det här som någon annans livsöde hade jag bara sagt - Vad pysslar du med, GÅ därifrån!
Ingen kärlek kvar alls, inget sexliv och det tjatades och anklagades det om varje kväll det dracks. Men vem vill umgås intimt med någon som fått en rejäl ölmage, inte sköter sin hygien och stinker öl och ibland är så full så han bara blev ett dräglande monster. Ett ganska elakt monster kom fram också, ett monster som skrek elaka öknamn till mig, som kunde väcka mig flera ggr per natt fast det var jobbdag för att vi skulle prata. Spelade musik på högsta volym mitt i natten så väggarna skakade trots vädjan om att barnen skulle till skolan några timmar sedan. Jag inser att jag var en bra piga till honom, skötte allt. Åkte till och med till systemet åt honom och handlade. Ja det var lite om hur jag haft det och varför jag till sist ”rymde” iväg och nu sitter i en lägenhet. Hotade så många gånger med att flytta, och det kom bara svar som ”Ja gör det du”.
Så nu sitter jag här, så lugnt och så skönt egentligen och ändå en saknad..........

Rymmaren

Är bara tvungen att nämna, det som dracks var öl. Stark öl, på slutet 5,7%. En platta räckte i två dagar ibland knappt det. Så 6-7 liter ganska stark öl dracks det minst 3 ggr per vecka och däremellan kanske 3,5:or (men då blev det en 15 st).Händerna skakade och han var irriterad för minsta lilla de två dagarna per vecka som han lät bli att dricka. Hur ska man få honom att söka hjälp? Han sa själv att han kan sluta när som helst men han vill inte......

Anxiete

en del av din identitet när du rymde så det är ju inte så konstigt att du saknar. Kanske saknar du dej själv och är lite rädd för att ta reda på vem du är ? Låt det ta tid , tillåt dej att sakna och lägg resten av krutet på dina barn tills du orkar upptäcka vem just du är! Jag tror det är bra att prata med någon utomstående , det är ju trots allt en form av sorg du går igenom.
Kram ?

nytta av att ösa ur mig allt från ”skit från uppväxten” till dåliga saker som hände under mitt förhållande med en alkoholist! Skrivit här, tagit långa skogspromenader som jag bara gått och skällt/gapat rakt ut! Allt måste ut på nåt sätt! Tycker det är bra att du skriver här! Då bearbetar du! Att skälla på eller prata med den det gäller (ditt ex) ger dig nog inte mycket! Så skriv här och kanske testa min variant ta en promenad och skäll! Ensligt och folktomt läge rekommenderas :-) Tänk snälla tankar om dig själv, jobba på att berömma dig själv mycket! Var inte arg på dig själv för att du stod ut med saker man inte ska stå ut med! Du gjorde ditt bästa och fattade beslut som du trodde var bra just då! Kram

Rymmaren

Och 4 nätter i egna lägenheten. I morse och under fm kändes livet lite lättare och bättre, sen kom sms från fd sambon med frågan om jag tagit allt som jag skulle ha i huset för nu skulle han påbörja rensning bland all skit. Samtidigt som jag absolut förstår honom att han inte kan gå runt i öde rum med en massa pynt, tavlor och saker som jag satt upp och kanske köpt/fått, ändå kändes det som ett slag i magen och luften gick ur mig. Ringde upp honom och rensningen skulle bli en form av terapi för honom. Jag hade nog gjort detsamma men ännu fortare! Han visar tecken på att han nu kanske tänker ta tag i allt och ändra sig och sitt liv. Jag hoppas ju verkligen på det! Samtidigt som jag börjar inse att jag nog kanske egentligen innerst inne önskade att han skulle böna och be att jag skulle komma tillbaka till honom och att han skulle ändra allt för att det skulle bli bra igen. Men jag rymde verkligen, skaffade lägenhet utan att säga nåt och planerade flytten..... han fick veta det när han frågade dan innan flyttfirman skulle komma. Jag var feg,och orkade inte sitta uppe varje natt med en person som skulle vältra sig i att tycka synd om sig själv och anklaga mig om han visste vad jag planerade och även rädd för den ilska den skulle starta och som jag inte ville vara under samma tak som.......
Känner också en sådan maktlöshet och sorg över att det var det här som kanske krävdes som startskott för att påbörja vandringen mot ett nyktert liv. Självklart gnager det lite att det kanske trots allt var jag som orsakade allt.......... ( nej, jag vet att jag egentligen inte ska anklaga mig själv, men.....) Fortsätter kämpa vidare även om det känns tungt idag!

Där igen

Hej! Du är inte feg. Att sätta igång en hemlig flytt tycker jag var modigt. Inget vidare faktiskt att ha en utdragen flyttprocess. Jag är också på dag 5. Egentligen är det han som rymt från våra planer, men jag känner mig också som en rymmare då jag sagt att vi behöver pausa.
Och ja, det känns rätt bra i en medberoendes hjärta med allt bönande och "vi hade det så bra". Helst när man är ensam.
Kram

InteMera

Läser alla era inlägg med en klump i halsen. Jag har efter ett drygt års läsande och skrivande här på forumet nu kommit så långt så jag står på tröskeln till mitt nya liv. Jag har inte flyttat än men ska på måndag ge besked om jag tar eller inte en lägenhet jag tittat på i flera omgångar. Jag är livrädd för beslutet, för att tacka ja.

Jag har också planerat flytten i tysthet, packat o sorterat med förevändningen jag ”städar ur skåpen”. Han vet om jag funderar på att ta lägenheten men det är som att han ändå inte fattar. Jag har sagt vid upprepade tillfällen att han måste göra nåt åt sitt drickande för jag inte står ut eller så måste jag flytta.

Nu har drickandet eskalerat, vilket det alltid gör till semestern. Och egentligen är det bra för det gör mitt beslut enklare. Jag måste tacka ja till lägenheten, annars går jag under. Och han kunde inte bry sig mindre misstänker jag, mer än att markservicen försvinner. Undrar hur illa drickandet blir sen?

Jag har likt er andra skött allt hemma, barnen, läxorna, planerandet och fixandet. Stått ut med våld, glåpord och förolämpningar. Bara för att dagen efter mötas av en karl som inte fattar varför man är sur vid frukostbordet. Aldrig ett förlåt, inga diskussioner om nåt av det, inga löften om att sluta dricka. Han har skött sitt jobb men på sistone allt oftare stannat hemma även mitt i veckor för att dricka.

Jag är trött på hur mitt liv ser ut och jag misstänker jag inte kommer sakna honom ens. Så illa har han gjort mig ända in i själen. Hellre är jag ensam än står ut med det jag levt med i många år. Har räknat, planerat och tänkt igenom brytet så många gånger men aldrig riktigt haft orken och modet att fullfölja. Nu tror jag tillfället är kommer där jag sätter ner foten, nog får vara nog.

Jag vill också vara på dag 5 i mitt nya liv utan alkoholisten. Snart...

Modigt och starkt av er alla som lyckats bryta er loss! Och det är klart man känner sig sorg och tankarna vandrar till det som varit bra. Men man ska vara medveten om att det man mest sörjer är livet man inte fick tillsammans, för att han valde annorlunda. Att vi inte står ut med alkoholbeteendet betyder inte att felet är vårt!

Rymmaren

Och det känns så skönt att kunna skriva av sig här!
Jag saknar mitt gamla hem, det blir mer och mer tydligt och jag bävar inför att åka tillbaka imorrn, och hur ska jag snabbt fixa att få med de saker som är mina nu innan de hamnar på soptippen!?! Större delen av mitt vuxna liv har jag bott där och det är så mycket minnen och saker samlade där.
Öldrickandet verkar ha slutat direkt när jag klev ur huset. Hur kan det vara möjligt efter alla dessa år!?! Han har själv sagt att det är en lättnad att jag flyttat. Så knepigt allt är, och vilken trötthet som tagit ett stadigt grepp om mig nu. Så skönt att kunna skriva av sig här!

InteMera

Passa på att vila och njut av lugnet! Det kommer säkert finnas en hel del uppdämd spänning av flytten som ger sig till känna när du saktar ner. Kan du åka till ditt gamla hem och packa ner åtminstone det du helst vill ha? Kan han tänka sig att ge dig tillträde ensam där ens nån timme? Tråkigt om han ska vara barnslig och hämnas med att kasta bort ett helt liv för att du stått upp för dig själv! Hoppas det ordnar sig, kanske han bara hotar med storstädning för att få dig att tänka om?

Rymmaren

Känner så väl igen mig i det du skriver. Mycket kunde vara mina egna ord....
Hoppas det går bra för dig, och att lägenheten blir din! Och att du vågar lämna boet och flyga.
Jag märker att jag låter vacklande i mitt beslut, hjärnan säger en sak medan hjärtat helt plötsligt fått fnatt och säger nåt annat.... HUR gick det till egentligen!? Men innerst inne vet jag att det var rätt, framför allt för barnens skull, men även för mig själv för att jag till slut ska kunna börja leva på nytt igen❣️ Ett nytt och tråkigt Svensson-liv utan öl.

Rymmaren

Jag ska packa ner och ta de grejer som är mina, resten av grejerna som är mina och jag lämnar kvar ska sambon som egenhändig terapi åka och kasta. Är fortfarande ägare till halva huset, så att neka mig tillträde kan han nog inte göra. Men känner också att många av sakerna är det för mycket minnen förknippade med, jag ska försöka satsa på en NYSTART för mig och inte ta med för mycket heller egentligen.

InteMera

Det låter förnuftigt att inte ta med för mycket av det gamla livet. Klart man vill ha minnessaker och sånt som på nåt sätt är extra kärt, men jag har åtminstone för egen del tänkt att mitt nya hem ska få en helt ny stil. Som ett tecken på att det är nåt nytt som börjar. Blir inte mycket möbler att ta med utan att köpa det man behöver vartefter. Ska egentligen bli spännande att se hur det ser ut när man valt helt själv, så länge sen man på riktigt ens orkat tänka på inredning mitt i allt elände, så är osäker på vad som egentligen ens är ”min” stil.

Rymmaren

Åkte ”hem” idag för att plocka ihop och hämta saker. Fd sambon är plötsligt en helt annan människa, liknar mer den person jag önskar att jag fått möjlighet att leva med. Nykter sen vi åkte, har plockat och sorterat i hela huset. Flyttat möbler och fixat med tavlor och lampor så det ser riktigt fint ut. Tar ansvar för sonen och pratar och frågar saker på ett sätt som jag knappt kommer ihåg är möjligt. Berättar om sina planer för huset och vad som ska flyttas om och ändras. Känns jättemärkligt allting nu, totalt förvirrad! Varför höll drickandet på hela tiden när jag var där? Han påminde mig dessutom om en födelsedagspresent som jag skulle ha. Jag hoppas för hans egen skull att han håller i det här nu!

blir man ledsen på något konstigt sätt! Varför kunde han inte gjort det där för min skull och för vår skull?! Eller hur känner du? Mitt ex var nykter i hela tre månader en gång när hans dåliga spritsinne för en gång skull hade drabbat någon utanför familjen: hans herrgäng! Dom drog näven i bordet rejält och då minsann tog det skruv! Jag var glad över nykterheten men samtidigt kändes det snopet och lite konstigt att mina känslor och reaktioner aldrig gav något resultat! Jag som fick ta skiten jämt! Bra att du ser det positiva i det! Särskilt när barn är inblandade! Kram

Rymmaren

Jag håller med i så mycket som du skriver. Så snopet att nu mötas av en nykter och trevlig person när man kommer till huset. Samtidigt som den ångest som hållit mig som gisslan senaste veckan börjar släppa. Men det gnager lite, varför börjar ett helt nytt liv nu? Varför kunde inte JAG och barnen komma först förut....? När kommer det att återgå till gamla vanor? Ja nu är det mycket nya tankar som rumlar runt i hjärnan.

InteMera

Det var då märkligt! Att han plötsligt blir sitt gamla jag efter du flyttat! Det måste kännas som en enorm besvikelse, varför han inte kunde göra den ansträngningen innan! Jag skulle ändå misstänka att det är en tillfällig uppryckning, han ska nu bevisa för dig att han minsann inte har nåt problem och försöka skuldbelägga dig som flyttade att allt är ditt fel och inte hans. Det kanske tyvärr inte varar så länge med den nyhetens eufori för honom. Men hoppas i alla fall det håller i sig så länge så han fattar vad han förlorat och att ett nyktert liv är betydligt trevligare. Och framför allt slipper du nu vara där och plocka upp bitarna om han faller isär igen.

InteMera

Alla dessa beslut man inte önskat sig. Jag får lägenheten om jag vill ha den, men bad om en dag betänketid. Måste ge svar imorgon. Hur ska man kunna veta att man tar rätt beslut, för sig och barnen?