Är min oro befogad?

Hej!
Har efter ett års berg-och dalbana äntligen blivit tillsammans med min kärlek igen (berg-och dalbanan har inget med alkohol att göra).
Anledningen till att jag skriver här är att jag redan från början reagerat på att han dricker mycket. Med mycket menar jag att han dricker i prinicip dagligen, då kanske en öl och/eller ett glas vin. På semester/helger och dylikt så dricker han ofta mer, och ibland även tidigare på dagen, tex en drink på eftermiddagen om det är sommar eller en öl på altanen.. Om vi äter middag med vin till och jag dricker ett glas så har han under tiden druckit 2 glas. Han tål att dricka och blir sällan/aldrig full. Han älskar att äta god mat och till den ett gott vin etc. Tänk er en klassisk ”livsnjutare” som älskar livet goda...

Tidigt i vår relation berättade han att han för flera år sen, under en mycket tung period i livet, kunde dricka en flaska whisky flera kvällar i veckan. Han insåg själv att detta skulle sluta i katastrof och slutade med det drickandet. Han berättade detta antagligen för att lugna mig men det har snarare fått motsatt effekt, när min oro över hans drickande kommer över mig så tänker jag på den perioden (då vi inte ens kände varandra).

Grejen är att han INTE blir personlighetsförändrad eller något annat negativt när han dricker. Egentligen händer inget dåligt alls - han har ”bra ölsinne”, han gillar inte att bli full (vilket han i princip aldrig blir), han sköter jobb/hem/vänner och allt sånt. Han kan avstå alkohol om det ”krävs” utan problem. Och han är på alla sätt en helt fantastisk man tillika partner!! Det är bara så att han helt enkelt gillar alkohol, och jag upplever att han gillar det lite för mycket. Konfronterar jag honom om han verkligen måste dricka (tex om han frågar om jag vill ha ett glas vin och jag tackar nej) blir han arg och menar att denna oro jag har är mitt problem. Att han helt enkelt tycker alkohol är gott, och han kan jämföra med att jag gillar godis (vilket han inte gör...). Denna jämförelse gör han alltså när han blir arg över att jag insinuerar att han skulle ha alkoholproblem. Senast vi (jag...) försökte prata om alkohol på ett neuralt och bra sätt slutade det i ett stort gräl då han kände sig anklagad och blev kränkt och ledsen, och jag blev helt förtvivlad och kände att allt jag sa blev helt fel...

Han är mån om att välja ett gott vin till maten han lagar osv- dvs jag upplever inte att han bara dricker för drickandets skull.
Men å andra sidan tänker jag att många alkoholister antagligen ursäktar sitt drickande med att vara livsnjutare...

Jag är uppväxt i ett hem där det dracks väldigt lite och måttfullt, att dricka dagligen skulle vara helt otänkbart. Jag själv uppskattar alkohol och dricker enligt mig själv och olika tester ”normalt” eller mindre än normalt. Jag försöker vara öppensinnad för att det faktiskt finns olika sätt att dricka, och att man inte behöver ha problem bara för att man dricker mer än vad jag gör.
Men min gnagande oro försvinner inte - att dricka i princip dagligen (om än i små mängder), dessutom när man under en period i sitt liv använt alkohol som självmedicinering (hans egna ord), för mig ringer varningsklockorna då. Samtidigt undrar jag alltså om jag faktiskt överreagerar och kan stundtals förstå att han blir så upprörd när jag försöker prata om denna oro (eftersom han känner sig påhoppad). Samtidigt så säger min magkänsla återigen att det faktum att han blir så arg (hans föräldrar har påtalat samma oro) är ett symptom på att han faktiskt har problem.

Kanske blev detta väldigt långt och luddigt, och det är även så situationen känns, luddig. Ibland tänker jag att jag är knäpp som ens tror att han skulle ha problem bara för att han dricker en öl till maten och en liten whisky nån gång i veckan, ibland tänker jag att jag är knäpp att jag inte inser att det ÄR problematiskt att man dricker nästan varje dag...

Jag känner mig rätt vilsen i allt detta. Vill fokusera på vår relation och allt det underbara istället för att oroa mig. Men när oron kommer över mig så är svår att bortse ifrån.

Tar tacksamt emot tankar och tips från er som kan relatera till mitt inlägg! //E

Profile picture for user KL

... vad jag känner igen mig! Gå in och läs min tråd "Är jag en moraltant?", det skulle kunna ha varit jag som skrivit din text! Skulle nästan kunna tro att det är samma man vi skriver om!
För mig blev det en helt ohållbar situation då jag har en 10-årig dotter och jag ville inte att detta skulle vara en normal tillvaro för henne, en uppväxt med en bonuspappa som alltid, alltid, alltid gick omkring med ett glas vin eller öl i handen. För mig blev det även en varningsklocka med reaktionen när man tog upp frågan. Jag tänker att om man inte har problem med alkohol så kan man diskutera det i lugn och ro utan att det blir drama och ilska. Jag hade gärna sett att oron togs emot utan att den kastades tillbaka i ansiktet på en. I mitt fall fick jag rådet att gå på antidepressiva för det var mig det var fel på...

Jag känner så igen mig i oron, vilsenheten, känslan att man överdriver och att man börjar ifrågasätta sig själv. Man hamnar i en bergochdalbana med bra dagar då man dras med i allt som fungerar men så kommer en dal då man känner att det här inte är normalt. Inte sunt, Inte OK. Inte önskvärt. Inget man vill fastna i själv. Besvikelsen då jag insåg att han värderade alkoholen högre än mig. Det faktum att han inte ville/kunde/hade någon önskan att dra ner på sitt drickande vare sig för min eller framför allt sin egen skull knäckte vår kärlek. Som att stå bredvid någon som spelar rysk roulette med sin hälsa och undra när kulan ska komma.

Jag pratade aldrig med min 10-åring om den verkliga anledningen till varför det tog slut. Jag svarade lite svävande att ibland tar kärleken slut osv. Men så häromdagen vid middagen så frågar hon plötsligt "mamma, varför drack X så mycket?"... Hon hade också registrerat att han alltid hade ett glas vin i närheten.

Jag kan inte råda dig till vare sig det ena eller andra. Det hela handlar om vad DU kan tänka dig att stå ut med, helt krasst. Det jag lärde mig var dock att tro inte för en sekund att du kan "rädda" den här mannen. Tro inte att du kan älska bort hans alkoholproblem. Om inte han ser något problem med hur han dricker så kommer han aldrig att ändra på det. Du kan bara styra hur du förhåller dig till det.

Jag bollar gärna mer tankar om du vill. Som sagt var, jag känner så väl igen detta men det tog mig ett år att inse vidden av problemet. Kärlek gör en blind.

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Tusen tack för ditt svar!! Kloka tankar.

Känner igen mig i mycket av vad du skriver också... det både tröstar och ger ännu mer ångest, om du är med på hur jag menar?

Blir kanske ett lite kort svar här då jag känner att jag måste låta min hjärna vila lite. Vi har nämligen pratat mer sansat idag. Och till saken är att vi inte delat ett vardagsliv ihop än så jag vet faktiskt inte vidden av problemet. Eller om det ens är ett så stort problem (säger inte det för att bortförklara något eller för att lura mig själv, utan för att jag de facto inte vet..). Det jag vet är att jag varit tydlig med honom om att jag helt enkelt inte vill ha så mycket alkohol i mitt liv, och han förstår min oro. Sen hur det artar sig, ja det får jag se. Har varit så mycket annat (han har bl.a. två barn som det är väldigt jobbigt med)..
med det sagt - detta är inget jag kommer vifta bort! Tvärtom. Och det känns såklart tungt. Eller snarare konstigt, eftersom jag aldrig tidigare behövt ens tänka på någons alkoholkonsumtion.

Som du skrev - till syvende och sist är det upp till mig hur jag vill ha det, man kan aldrig förändra en människa, inte på riktigt i alla fall.. Det enda jag kan göra är att vara ärlig mot honom, och det är jag.

Hoppas det blir bra för dig, oavsett. Man är alltid sig själv närmast och i hjärtat finns många svar. Jag måste nog vänta in mitt för än så länge finns inte svaret tydligt för mig.
Kramar!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Jaha, sitter nu här efter ytterligare ett gräl, så pass allvarligt att det kan vara slut, jag vet faktiskt inte.

Det som fick saken att blossa upp igen var att jag ”råkade” notera att en flaska sprit druckits upp på ca en vecka...
Tvivlet, magontet, tvivlet på mig själv, allt går runt runt i mitt huvud. Uppgiven, tom och ledsen.

KL- har du lust att bolla mer tankar?

Profile picture for user Ullabulla

Det jag har svårast att acceptera i situationer som den du beskriver är:
Jag vet att han driker för myckt och ändå stannar jag.
Det gör att jag rättfärdigar min kontroll och mina försök till att hitta bevis som jag liksom kan sätta fram under näsan.
Var leder det?
Ingenstans.

Det är du och bara du som måste titta på situationen och om du vill vara kvar i den.
Se den utifrån vad den är.

Han har samma val att göra och det är mycket möjligt att han väljer flaskan trots att han innerst inne inte vill det.
Det är vad du måste förhålla dig till.

Att räkna flaskor eller lista ut om de dricker är helt meningslöst.

Men det ger någon form av konstig tröst att hitta de där bevisen.
Ha! jag hade rätt.
Det är inte jag som gjort/gör fel i denna situation det är han.
Alltså är det han som måste ändra på sig.
Men troligen kan han inte det pga att han är fast i alkoholen.

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av Ullabulla

Tack för dina tankar!!
Så mycket klokhet här.

Jag och denna man har inte delat vardagen, så en del av mitt problem med min egen magkänsla är att jag inte kan lita på att den stämmer. Dvs - jag vet inte om han dricker för mycket enligt konstens alla regler, eller om det ”bara” är jag som TYCKER att han dricker för mycket... Därav att jag liksom måste ha ”bevis”, samtidigt som ju min magkänsla säger mig att han har problem.

Att ens skriva här - gör det saken värre eller bättre? Vet att indirekt skriver jag för att hitta bevis, bevis som jag inte ens vill hitta..

Känner mig så vilsen i detta. Men oavsett om han dricker för mycket eller ej- i en relation måste man ha utrymme att få ta upp en oro utan att få den kastad i ansiktet. Men i detta fall undrar jag om hans ilska över min oro är befogad, dvs om han nu faktiskt inte har problem med alkohol, då är det klart han blir arg och ledsen över min oro. Eller?

Hör själv hur jag försöker hitta förklaringar. Och precis som du skriver - det är bara jag som kan veta hur jag vill ha det. Och hur mycket det än smärtar mig- så här vill jag inte ha det.

Kram till dig!

Profile picture for user KL

Jag satt av någon anledning och scrollade runt bland mina gamla inlägg på FB. Hittade en text som jag delat för länge sedan. Den var på engelska men översättningen blir något sådant här. "Det finns tre lösningar till varje problem: acceptera det, förändra det eller lämna det. Om du inte kan acceptera det, förändra det. Om du inte kan förändra det, lämna det." För min del kunde jag vare sig acceptera eller förändra situationen så då fanns bara alternativet att lämna kvar. Det var dock inget lätt beslut, jag älskade ju mannen ifråga. Hade det bara varit jag och han så kanske situationen varit annorlunda men nu kände jag ett akut behov att skydda min dotter från ett destruktivt beteende.

Jag känner igen känslan av att tvivla och ifrågasätta sin egen magkänsla. Det blir en konflikt mellan känslorna och förnuftet. Å ena sidan vill man inte förstora något och göra en höna av en fjäder men å andra sidan kan man inte förtränga det man känner heller. Om det är ett problem för dig att han dricker som han gör så tycker jag att du ska respektera den känslan! Jag fick också min oro kastad tillbaka på mig. Som att en ren oro grundad i kärlek och omtanke bara blev tolkad som kritik. Ofta blev det hela vänt så att diskussionen om hans drickande slutade i att han anklagade mig för att må dåligt och överdriva. En skyddsmekanism från hans sida antar jag. Om jag påpekar att han dricker så är jag inne och petar i varför han dricker, vilket ju kan vara oerhört plågsamt att bli påmind om.

Jag tycker att du ska ta tid på dig, tänk igenom vilket slags liv du vill leva, låt dina tankar och känslor få ta tid. Skriv gärna ner i lugn och ro, du behöver inte dela allt här om du känner att du blir påverkad av vad andra tycker och tänker. Ta en timeout i förhållandet om du känner att du behöver tid. Det finns inget facit här, inget rätt eller fel. Du kan inte leva ditt liv utifrån vad andra sätter upp för mallar. Var dock ärlig mot dig själv. Kostar det mer energi och självrespekt än det ger så är det nog inte värt det. Det låter kanske som en klyscha men jag lever hellre ensam i ett liv som är sant än att dela en livslögn med någon annan. Förväxla inte medlidande med kärlek heller. Det är en stor skillnad att vara ihop med någon för att man tycker om personen eller för att man tycker synd om personen.

Hoppas att det blir en bra lösning för dig! Kram!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Tack KL! Suger åt mig av varje ord ska ni veta!

Har en nära vän som jag pratar mycket med, och min familj, så känner ändå att jag har stöd.

Med tanke på att vi verkligen kämpat igenom några tuffa år, och att vi älskar varandra på det där sättet man inte får uppleva så många gånger, så känns det så oerhört orättvist och nästan chockerande att det är på detta vi ska falla... oron har ju gått i perioder, men ju mer jag landar så inser jag att det är ett problem, och problemet blir såklart betydligt större av att han inte kan/vill prata med mig om det. Och precis som du skriver - oavsett så kommer jag inte ifrån magontet, även om det tillfälligt kan försvinna och hålla sig borta i långa perioder.

Som läget är nu så vet jag inte ens om vi är ett par längre, han förklarar bara att han inte kan hantera konflikter. Även om han bett om ursäkt efter det senaste grälet så förändrar det ju inget alls om man istället för att kämpa tar på sig offerkoftan och bara förklarar att man inte kan hantera ett bråk.

Nu ska jag inte sväva iväg alltför långt, tack för stöd och pepp! Stor kram

Profile picture for user KL

Jag känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver om! Som att det skulle vara just alkohol som gjorde att vi gick isär?! Och som bara jag ansåg vara ett problem?! Hade varit så mycket enklare om det hade varit ett mer uppenbart "fel" i förhållandet av typen otrohet eller misshandel. Nu blev det väldigt snöpligt, som en osynlig älskarinna man aldrig hade kunnat "vinna" över.

Det är bara de allra närmaste vännerna som vet vad som egentligen hände. Till folk på jobbet säger jag väldigt svävande att det blev för komplicerat med att han var så nyskild, att det gick för fort osv. När jag springer på honom känner jag mig väldigt kluven. Ena halvan av mig vill ge honom en stor kram och säga att allt är bra, att han är så fin och värd att älskas precis som han är, medan andra halvan bara vill golva honom med en rak höger. Jag vill få honom att förstå hur j-la fel han prioriterar i sitt liv, att han väljer bort en relation som skulle kunna ha varit fantastisk, och det för öl och vin?! Jag vill få honom att förstå hur ratad jag känner mig, hur sårad jag blev, hur oerhört obetydlig jag upplever att jag var om min kärlek inte kunde mäta sig med den från alkoholen. Jag känner så väl igen flyktbeteendet från allt som kunde tolkas som konflikt, offerkoftan som kom fram och attityden "ja men du då?!" när man ville prata allvar.

Jag skickar dig många styrkekramar!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Och jag känner igen mig i varje ord!!

Frustrationen är total. I mitt fall så är det så att jag ”tjatar” och det klarar han inte av (har haft två ”allvarliga” försök till samtal) och han vrider fokus till att det är tjatet som gör att han inte kan ha en relation. När vi träffades var han också hyfsat nyskild och under helt äktenskapet hade det ”tjatats”. Jag börjar undra vad det var det tjatades om... :/

Känner mig mest helt tom. Förstår genuint inte hur det kunnat bli så här. Men när man läser runt här blir ju en sak extremt tydlig - det är många som har problem med spriten och oftast påverkar det relationerna negativt, milt sagt.

Har verkligen försökt acceptera hans konsumtion, just med tanke på att han aldrig blir otrevligt eller att något negativt händer. Men har kommit fram till att något negativt visst händer, jag får magont.
Och då jag ändå själv gillar alkohol och är öppen för att vissa kan dricka mer än andra utan att det är problematiskt, om jag ändå då får magont av den där tömda flaskan... ja då är det befogat.

När var det ni bröt? Har du ångrat ditt beslut nån gång? Och har ni kunnat prata om anledningen till att det tog slut, dvs har han förstått?
Tack för kramen, stor kram tillbaka!

Profile picture for user Solengickner

Det ör precis så jag känner med. Det är som om du beskriver mitt liv. Förutom att han inte sköter allt perfekt. Han blir trött och är alltid sen till sitt jobb. Han rättfärdigar det med att ingen på jobbet bryr sig .

Profile picture for user KL

... hmm... det var en bra fråga! Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Det som snurrade till det var att allt gick så väldigt fort. Vi kände redan till varandra sedan tidigare när vi sprang på varandra på stan i slutet av juli förra året. Jag visste att han var nyskild och hade flyttat till den orten jag bor på. Jag hade dock ingen koll alls på att han drack som han gjorde. Vi började dejta och leva varannanveckasliv då jag har min dotter varannan vecka. Eftersom vi träffades oregelbundet och var i dejtingfasen så reagerade jag kanske inte så starkt i början på att det skulle drickas vin varenda gång vi träffades, oavsett veckodag. Jag var dock ovan vid att dricka på det sättet så jag blev ganska påverkad av det. Trött, hängig på jobbet, började gå upp i vikt, humörsvängningar osv. I mitten av juni i år hittade vi en gemensam lägenhet med inflytt i början av augusti. Vi skrev på kontraktet och reste iväg på en liten weekend med min dotter och hans yngste son. Det var då jag tvingades öppna ögonen. Jag insåg att han inte drack för att vi dejtade utan för att det är hans livsstil. Han tar sig inte igenom sin vardag utan öl och vin. För mig är kombinationen barn och alkohol helt förkastlig så jag konfronterade honom men han gled undan och försökte få det till att jag överreagerade.

I och med att jag blev så jäkla sårad och var tvungen att dra tillbaka min lägenhet från försäljning snabbt som tusan så blev uppbrottet väldigt abrupt. Jag tror seriöst inte att han fattade alls vad som hände. En öl plus en öl plus en till blev till slut en för mycket. Det var som att jag sakta men säkert arbetade upp en ilska och en sorg som till slut bara exploderade. Jag handlade på impuls, jag var tvungen att skydda mig själv och framför allt min dotter så det blev ett hastigt avslut. Jag bad honom vid ett flertal tillfällen efteråt att vi skulle sätta oss ner och prata om vad som hade hänt men han vägrade. Till slut gick jag bara hem till honom för att prata ut. Han kan fortfarande inte förstå varför jag agerade som jag gjorde. Han tycker att jag överdriver och att det är jag som har problem. Han kan inte förstå varför det berör mig att han dricker. "Jag håller ju inte på att supa ihjäl mig!" menade han. Han kan erkänna att han dricker för mycket men att han inte skulle vara alkoholist och att det inte är utom kontroll.

Jag har aldrig ångrat beslutet men jag tycker att hela historien är så jäkla sorglig. En oerhört fin människa med en låg självkänsla som dricker för att känna att han duger. Det paradoxala är ju att det blir ett moment 22. Han dricker för att han inte känner att han duger, att ingen skulle vilja vara med honom om de kände honom på djupet, vilket puttar mig i en annan riktning och hans farhågor besannas. Jag kände mig snuvad på den riktiga människan bakom promillen. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger vi träffades utan att det var alkohol inblandad. Vid ett tillfälle drack vi båda vatten och det var precis som att något var fel... helt galen känsla! Han tycker fortfarande om mig och vill att vi ska träffas men jag kan inte vara tre i en relation. Jag, mannen och alkoholen blir en för mycket. Jag tänker även att han balanserar på en otroligt tunn linje där ett så gott som dagligt intag en dag inte kommer att räcka, att han när som helst skulle kunna trilla dit. Den oron skulle ta kål på mig och förstöra min relation med min dotter. Jag har bara en begränsad mängd energi, den behöver jag lägga på det som är viktigast i mitt liv, nämligen mitt barn.

Hoppas att min erfarenhet kan vara till hjälp även om två liv aldrig är identiska. Kram!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Återigen, tack för ditt svar och tankar!
Så väldigt många likheter... känner igen mig i nästan allt du skriver...
Så bra beskrivet, att liksom inte ta sig igenom en dag utan alkohol... Missbruk/riskbruk/bruk eller ej (och spelar det egentligen nån roll börjar jag känna, jag vill inte ha det så).

Och exakt samma känsla - när vi (han) för en gångs skull inte dricker utan bara tar vatten till maten, ja då känns det annorlunda. Och så får man magont av det istället...

Vi har någon sorts timeout, finns även fler saker än detta som vi måste jobba på, saker som jag är redo för men tydligen inte han. Fastän jag nu, efter 2,5 år, trodde han var det. Så när även alkoholen tornar upp sig som ett problem, ja då blir magontet ännu svårare att försöka bortse ifrån... och kanske är alkoholen grunden till dessa andra saker, jag vet inte. Jag vrider hjärnan ut och in och det är hemskt. Extra hemskt med vetskapen om hur bra vi skulle kunna ha det, men så resonerar väl många...

Känns så jäkla hemskt, detta är min själsfrände och älskar honom oerhört. Men siar jag in i framtiden i vårt förhållande under rådande premisser, ja då ser den faktiskt inte så ljus ut :( hur gärna jag än vill att det inte ska vara så.
Förnuftet och sen tusen miljoner känslor.

Stor kram!

PS. All heder åt ditt beslut, starkt gjort! Kan tänka mig hur svårt det är att lämna någon man älskar och fortfaramde är kär i, bävar... :(

Profile picture for user KL

Ja, det verkar ju onekligen som att både vi och våra män är väldigt lika varandra i sättet och tankarna. Jag bollar gärna vidare med dig om du vill längre fram. Känner själv att det lättar lite för varje dag som går men att det är tungt och tufft. Å ena sidan känner jag en väldigt stor frihet och lättnad. Jag behöver inte oroa mig för hur mycket han dricker, jag behöver inte svepa med ögonen över hans diskbänk för att se hur många flaskor där står så fort jag kliver in i hans lägenhet, jag behöver inte kämpa mot magkänslan och försöka lura mig själv med bortförklaringar. Men å andra sidan känner jag en sorg, ilska och saknad. Tror att det är samma känsla som om man blivit bedragen. Man blir snopen och bitter, men samtidigt fortsätter livet. Jag försöker nog se det som en lärdom, nu vet jag att jag ska lita på varningsklockorna snabbare om jag skulle hamna i samma sits längre fram i livet.

Har du funderat på varifrån magontet kommer? Jag fick också en obehagskänsla i magen så fort vinet åkte fram. Jag kände aldrig att han blev odräglig, gråtmild eller jobbig på något sätt egentligen men ändå reagerade jag så väldigt starkt på att han tyckte att det var så fullkomligt självklart att det skulle drickas. Jag ägnade mycket tid åt att försöka förstå min egen reaktion, vad spelade det för roll egentligen? Vilka konsekvenser fick det? Förutom att det var ett beteende som skulle normaliseras för min dotter så upplevde jag att det blev falskt. Som att sitta och prata med en människa som har en mask på sig. Att aldrig kunna prata djupa tankar utan alkohol i kroppen. Att inte vara ihop utan ett filter emellan. Ja, många tankar blir det som du märker. Känns skönt (men tragiskt!) att veta att det finns fler som upplevt samma sak, att man inte är ensam om att känna som man gör.
Kram!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Känns verkligen skönt, om än att det är under mindre roliga omständigheter, milt sagt.
Så fint att kunna bolla med dig!

Jag har funderat en del om mitt magont hade varit lika starkt om han inte hade berättat om den perioden i sitt liv (som jag inte vet hur lång den var...) när han drack stora mängder på kvällen för att kunna sova... ett beteende han slutade med för att han själv insåg att det skulle gå åt h-vete. Kanske hade jag utan denna vetskap inte reagerat så starkt, jag vet inte. Men i mina ögon har han ju inte slutat, för han dricker ju fortfarande mycket. Men å andra sidan har han ju aldrig druckit några uppseendeväckande mängder när jag är med. Samtidigt som jag ser tomma flaskor och burkar (i mitt tycke för många för att vara ok). Så där är mitt tvivel - kanske är han en ”sån” som kan dricka mycket utan att det är någon fara? Eller så dricker han måttligt (och med måttligt så är det ändå betydligt mer än vad jag dricker) med mig för att han vet att jag ser, så att säga. Men när han är ensam så är det whisky som gäller. Men jag VET ju inte. Även om jag anar. Och jag vet att han dricker mer eller mindre varje dag, eller kanske snarare kanske 4-5 dagar i veckan.
Sen är ju steg 2 i problemet att vi inte kan prata normalt om detta. Han blir så oerhört arg och sårad. Jag når inte fram. Och nu är vi på en nivå i vår relation att jag känner att jag liksom måste veta om vi ska kunna gå vidare. För magontet blir ju inte bättre när man känner att det är förbjudet att prata om, om man säger så...
Steg 3 i problemet är att vi ju de facto har väldigt olika syn på alkohol, och jag VILL att han dricker mindre (och som vi alla vet, man kan inte bestämma över någon annan..) Samtidigt har han enligt mig inte så uppenbara alkoholproblem att jag liksom kan säga ”det är spriten eller mig, välj själv”. För det skulle bli helt absurt. Gah man blir ju galen...

Däremot har vi umgåtts helt nyktra ofta, tex dagtid. Och jag upplever att vi är lika nära varandra då och kan prata lika innerligt och djupt som om vi delat en flaska vin. Och han har som sagt aldrig betett sig illa under påverkan, aldrig någonsin.

Men som du säger, oavsett det blir alkoholen som ett filter. Uttröttande, både psykiskt och rent fysiskt. Känner såååå igen mig i det där med att rannsaka sin egen reaktion!! Har aldrig tidigare känt ett sånt magont gällande alkohol, och då har man ju ändå träffat folk som både dricker mycket och lite och allt där emellan.

Och den där så vidriga känslan när man scannar av diskbänken, på pricken samma här.. så kan jag inte ha det. Och visst- släpp det då, skulle man ju kunna säga. Skit i att kolla. Men problemet är att nu går min hjärna och syn per automatik när det gäller det här. Vilket har lett till olustkänslor i att vara i hans lägenhet.
Vilket leder till mer magont. Och så är man där igen.

Kramar!

Profile picture for user KL

... hade också en sån där period i livet där han självmant till slut flyttade ut från ett kollektiv för att han höll på att dricka sig sönder och samman. Det var lördag hela veckan där tydligen. Men jag vet även att hans ex hade haft åsikter om att det var vin varenda helg långt senare än det så jag är inte den enda som reagerat på hans beteende. Just vetskapen om att detta är ett beteende som hållit på under en lång tid och att fler reagerat på det gjorde mig mer motiverad att lämna. Om han hade velat sluta så hade han gjort det på egen hand eller med hjälp för länge sedan, tänker jag. Om jag reagerar för att jag bryr mig, hur kan då det vara det som blir problemet?!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Ja du, samma här...! fler som reagerat (inga som jag talat direkt med dock..). Skrämmande likt på alla sätt!

Exakt, problemet är ju knappast att den som älskar en är orolig..
senast vi pratade öppnade sig en liten lucka, han sa något om hans orimliga reaktion på en oro grundad i omtanke och kärlek...
Men om grundproblemet kvarstår och att det i slutändan ska handla om att han inte är ”redo” att ha ett förhållande (vilket vi alltså redan har...), ja då blir det bara ett limbo-tillstånd... dessutom verkar viljan att dra ner på alkoholen helt obefintlig, även om han till slut kommer kunna förstå och acceptera min oro.

Profile picture for user KL

Sprang på honom idag. Genast börjar hjärtat slå lite hårdare. Känslorna rusar iväg medan förnuftet försöker hålla samma takt. När den värsta ilskan lagt sig (fattar han inte vad han gör?! Hur kan han välja så fel?! Var jag inte värd mer?!) så kommer medlidandet ikapp. Var jag för hård? Var det verkligen så illa? Kan man verkligen vara arg på någon som så uppenbart inte mår bra? Hade jag kunnat göra något mer, gav jag upp för fort?

Men så kommer min dotters ansikte upp i huvudet på mig. Om jag inte kan försvara mitt beslut inför mig själv så måste jag iaf kunna göra det inför henne. Ja, det kanske hade kunnat gå bra, kanske han hade dragit ner på alkoholen, men för min dotters skull var jag inte beredd att göra den chansningen. Satans jävla alkohol! Blä, jobbig dag idag. Får ta nya tag imorgon.

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

All styrka till dig! Vet att det inte finns något att säga som gör det lättare, men en sak som jag (försöker) tänka på vid tvivel - det beslut du tog var rätt, just för att det var det du tog. Annars hade du tagit ett annat beslut.

Jag är själv inne i en rent ut sagt vidrig period. Där jag väntar på att han ska ta beslutet att lämna mig, eller att jag måste ta beslutet att lämna honom. En gång för alla.

Hjärnan går på högvarv, klara stunder där jag VET att min magkänsla stämmer blandas i samma stund med tanken ”men, du överdriver ju! Du känner ju denna man, du kan ju lita på honom! Vad håller du på med?!”. Något i den stilen.

Pratade idag med en vän som jobbar på en beroendemottagning (lämpligt nog...). Berättade hur det sett under våra år ihop. Hon har visserligen aldrig träffat honom, men hennes svar var väldigt enkla: han har definitivt alkoholproblem, och du bör lämna honom. Kändes först nästan skönt att få det så, rakt på bara. Sen kommer ångesten, och ”vad vet hon, egentligen? Jag KÄNNER ju honom som ingen annan!”. Är helt slut. Och tom.

Hon berättade en del om hur alkoholen påverkar dopamin-nivåerna i hjärnan.. börjar förstå hur han (alltså i nyktert tillstånd) kunnat agera så märkligt som han gjort mot mig. Världens varmaste man kan plötsligt bli iskall och stänga av alla känslor. Han har indirekt gjort slut flera gånger pga inte redo för en relation. Med indirekt menar jag att lika ofta har jag liksom fått dumpa mig själv. I början trodde jag att ”ja men han var väl inte tillräcklig kär i mig”. Men nu så här ett par år senare så vet jag att han genuint älskar mig. Vi pratade bara för några veckor sen om hur nykära vi fortfarande är. Att sen kunna svänga till att ”detta går inte”, det är helt enkelt inte normalt.
Sen vet jag att det finns annat i honom som är trasigt, eller vad jag ska säga. Men onekligen en intressant tanke att alkoholen har ett finger med här...

Och du! Läste din tråd igen! Varje ord kunde ha varit skrivet av mig, helt galet...

Stor kram!

Profile picture for user KL

Det läskiga är att jag känner igen mig i det där med de hastiga känslomässiga svängningarna. I och med att jag försökte dricka i samma takt som mitt ex så slog min alkoholkonsumtion i taket en period på ett par månader. Det var lördag hela veckan och jag drogs med. Från en konsumtion på kanske 2 glas vin per månad i snitt så var det uppe i 5 glas per vecka. Inte mycket alls enligt många, men för mig som är högkänslig och inte ens kan dricka en kopp kaffe utan att bli helt "hög" så var det förödande. Jag kom på mig själv att sukta efter vin på jobbet. Jag började köpa in dyra viner som vi skulle sitta och bälga i oss oavsett om det var tisdag eller lördag. Den fysiska påverkan var skrämmande, jag gick upp i vikt, pendlade i humöret något enormt och kunde inte känna igen mig själv. Det var som en konstant stress i kroppen och jag var trött, trött, trött. Om jag kunde må så av den trots allt ändå måttliga konsumtionen så vill jag inte tänka på hur jag hade mått om jag druckit mer. Man blir verkligen påverkad som person på mer än ett sätt. Jag har inte druckit sedan i slutet av juni och nu känner jag att jag landat i mig själv mer. Aldrig mer en sådan konsumtion!

Profile picture for user Tallskogen

Som svar på av KL

Hej! Tack för omtanken, fint!

Jag håller väl försöka på att landa på fötterna, för att sammanfatta det.
Efter bråket för en dryg månad sen har vi setts och pratat igenom allt, och även lyckats prata om alkoholen på ett hyfsat vettigt sätt.

Men, han återkommer till att han är rädd och att han inte vet vad han vill. Och det kan jag både förstå och relatera till.
Men, det råder liksom inga tvivel om hur mycket vi älskar varandra. Därför så kan jag, trots att jag vill lita på hans ord om han inte är missbrukare men samtidigt förstår min oro och själv vill förändra sitt drickande, inte kan släppa att hans tvivel och rädslor mest handlar om att släppa in mig helt. För då kan han inte längre dölja sina ”demoner”. Varav jag tyvärr tror att alkoholen är en, och att den är en stark demon..
Att han, trots vår historia och oerhört starka förälskelse och kärlek, i ett bråk om alkohol kan säga att det är slut om jag inte kan acceptera honom, det är varken logiskt eller rimligt. Jag har börjat inse att det är egentligen inte mig han säger dessa ord till, utan till sig själv, i sin förnekelse. Han kan inte acceptera sig själv som någon som har problem med sprit. Högkonsument går bra, problem går inte. För då finns det ju risk att problemen förvärras, men - det finns också en chans, en chans att förändra, ta tag i sin skit, göra rent hus... men han orkar/kan inte det, som det verkar. Och jag kan inte göra jobbet åt honom.
Just nu är vi i ett läge där vi inte gjort slut, men heller inte hörs eller ses för tillfället. Plågsamt. Men jag fokuserar på mig själv och mitt eget mående, jobbar på att släppa kontrollen, kontrollen över att liksom ”fixa” allt. Fixa utrymme till att prata, till att ses, ge allt en chans till, sen en chans till, konstant kratta manegen, så att säga.

Men är så dubbla känslor, vill ha ”rätt” i min oro för det förklarar så mycket som annars är helt oförklarligt. Men vill såklart samtidigt inte att han ska ha denna djävulska demon/sjukdom, oavsett om vi inte kommer dela livet så önskar jag honom allt gott. Har aldrig funnits något hat eller ens bestående ilska mot honom, har bara kärlek i hjärtat för denna man. Så, dag för dag, ibland känns smärtan outhärdlig men på något sätt så går det ju. Men måste ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv, och kan inte fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan, utomjordisk glädje och bottenlös sorg.

Men som vi båda skrivit tidigare, allt känns så...snöpligt.

Hur går det för dig?
Stor kram /E

Profile picture for user KL

Läskigt hur lika erfarenheter vi har och hur lika vi tänker! Jag gjorde ju helt slut i juni men hela historien går på repeat i huvudet, särskilt när jag sprungit på honom. Vi var tvungna att hålla kvar kontakten eftersom vi fick en massa krångel med lägenheten som vi skulle ha hyrt. Hyresvärden drog ut på allt så vi åkte på två dubbelhyror och det blev en seg historia. Jag var helt igång på ilska som fick pysa ut över hyresvärden men egentligen var det smärta över förhållandet som läckte ut.

Jag känner mig också väldigt dubbel i mina känslor. Jag vill honom inget illa, jag är inte arg men det känns så snopet allting att man blev ratad för alkoholens skull?! Och det utan att mannen ifråga ens kunde ta på sig det ansvaret?! "Hade du inte haft det här att klaga på så hade det väl varit något annat!" sa han vid ett tillfälle. Samtidigt kan jag ju se i efterhand hur han gång på gång lyckades vända min oro till att det skulle vara jag som mådde dåligt. Vid ett tillfälle då vi träffats i några månader började jag gråta för det började gå upp för mig hur trasig han var. "Jag är orolig för dig och för hur mycket du dricker" fick jag ur mig varpå han drar igång ett långt resonemang om hur dåligt självförtroende JAG skulle ha... borde ha lyssnat på varningsklockorna där och då...

På det hela taget mår jag ok, jag har börjat inse hur mycket energi som jag läckt under det här året. Det går väldigt bra på jobbet (kan ju bero på att jag inte är uppe på kvällarna och pimplar vin längre...), jag har storstädat min lägenhet och slängt/skänkt/sålt en himla massa gamla prylar som var energitjuvar och det bästa av allt är att jag och dottern har fått en otroligt bra relation. Den var inte dålig innan men jag tror att hon känner att jag "valde" henne framför en man som inte var bra för någon utav oss. Jag tänker även att jag fått en otroligt värdefull erfarenhet men att den var väldigt dyrköpt. Jag kommer definitivt att ha känselspröten ute och reagera tidigare om jag skulle träffa en ny man där det finns någon form av missbruksproblem. Känner ett stort medlidande när jag ser mitt ex på stan då han kommer från Systemet med en sprängfull kasse. Men samtidigt är det en lättnad att veta att jag inte behöver lägga ner mer energi på att grubbla och oroa mig. Kanske är det egoistiskt tänkt, kanske hade jag agerat annorlunda om jag inte haft min dotter, kanske hade det löst sig på sikt, vem vet? Men det var nödvändigt med ett snabbt beslut och det här var det enda jag kunde leva med om jag skulle kunna se min dotter (och mig själv!) i ögonen i framtiden.

Stor kram tillbaka! /K