Är vi bra för varandra?

Hej!
Jag är ny här och skulle behöva råd och stöd.
För ett år sen träffade jag en alkoholist igen... Jag fattar inte att jag inte förstod och nu är jag fast, jag älskar honom över allt annat. Jag har i en annan relation varit den typiske medhjälparen, jag har dolt, täckt upp och ljugit. Dit vill jag inte komma igen, men märker att det är lätt hänt.

Vi har nyligen flyttat samman och både han och jag känner oss ganska låsta nu. Dåliga kontaktnät gör inte saken bättre... Det värsta är att vi båda är psykiskt instabila med depressioner i bagaget. De senaste månaderna har min sambo fått panikångestattacker som har lett till att han druckit på natten eller morgonen. När han druckit får han mer panik om han inte dricker får han abstinens. Allt blir som en ond cirkel. Tidigare har han "druckit socialt" och tyckt att han haft kontroll. Nu har det gått så långt att han blivit uppmanad att lägga in sig. Han är livrädd för detta och bortförklaringarna blir fler och fler. Han ska sluta själv, trappa ner etc.

Vad säger ni, går det att sluta när man druckit hela sitt vuxna liv? Vita veckor har inte existerat, verkar det som.
Jag vet inte hur länge jag ska orka, vet att jag måste sätta gränser, men hur?

Profile picture for user höst trollet

Hej Miss K!
Välkommen till MEDBEROENDE-delen..
För det är just det vi är?!
Egentligen, så vet du likväl som de flesta av oss, att vi måste sätta gränser, men det vi har svårt att klara/klura ut(?) är hur.
Mitt råd, är att DU tar kontakt (som anhörig) med en beroendemottagning, för DIN skull!
Gå på AA:s möten, de har sådana för oss medberoende. eller Al-anon om de finns där du bor, så kan du kanske få lite mer handfasta råd.. Och naturligtvis stöd och hjälp för egen del!
Din man/sambo verkar befinna sig i ett ständigt förnekande och så länge han är det, så finns det väldigt liten chans att han söker hjälp självmant..
Som du redan kostaterat, befinner han sig i ett ekorrhjul, där alkoholen avlöser ångest och vice versa..
Jag vet inte om du vågar vänta på "den totala kollapsen" för den verkar inte vara långt borta..
Det enda du kan göra i det läget, är att inte göra någonting för att "rädda" din alkoholist, som du gjort förut.. Dvs dölja, släta över, bortförklara och försöka "gömma undan" bevisen..

Det låter nämligen som om han behöver vård, och för att han ska komma så långt, så måste han nå botten! (Utan att du "dämpar" fallet, för då tar det bara längre tid.. Han hamnar där ändå)
Har han ett jobb? En idé, är att för det första, inte "backa upp" hans sjukskrivningar som beror på fylla.. en annan, att ringa arbetsplatsen och be dem koppla in företagshälsovården..

Hur mycket han än bedyrar, kommer han inte att klara av att trappa ner, om han inte tagit tag i sina problem.. (du skriver att det pågått en tid, och eskalerar..)

Det du kan göra, är egentligen bara att ta hand om dig själv!
Bestämma dig för VAR dina gränser går och hur de ser ut!
DU kan inte få honom att bli nykter, såvida han inte själv kommer till insikt..

Om du tänkt ställa ultimatum, var säker på att du tänker genomföra det du hotar med.. annars blir det bara ett tomt hot..

Ha gärna en plan B, ifall du känner att du inte står ut längre.. (ibland måste vi överge den vi tror oss älska..) Ibland fungerar det, men vägen är inte lätt.. Ibland inte..
Vi måste fråga oss, om VÅRA liv är värda att förstöras, eller om vi kan ta ansvar för oss själva..

kram / trollis, en tillfrisknande medberoende

Profile picture for user Harry den Trötte

Jag känner igen din sambos symptom, en ond cirkel är precis vad det blir och den är svår att ta sig ur.

Min egna erfarenhet är att det inte går att dricka alkohol alls när man väl passerat gränsen. Det går givetvis under korta perioder - men förr eller senare åker man dit igen (jag tog själv ett återfall i helgen). Det är som att balansera på en knivsegg.

Det är dock svårt att sluta helt, vårt samhälle är oerhört fokuserat på alkohol och sinnebilden av en trevlig kväll med vänner inbegriper nästan alltid alkohol av något slag. Det är svårt för oss problemdrickare att acceptera att andra kan hantera alkoholen men inte vi.

Din sambo måste själv inse att han har problem, annars kommer det inte bli någon förändring, tyvärr. Du måste också se till att skydda dig själv, i synnerhet eftersom du har haft problem själv tidigare i livet.

Vill du hjälpa din sambo är det bara "tough love" som gäller, precis som Hösttrollet påpekat.

Profile picture for user Miss K

Som svar på av höst trollet

Tack, tack Trollis
Det går fort utför nu. Han har "missat" en läkartid och funderar nu på att fly härifrån.

Tyvärr har han inget jobb, det är en del av problemet. Måste nog ta tag i och berätta för mina anhöriga nu. Har alltid haft svårt för det. Mina tankar cirklar bara kring allt detta nu, vet inte hur jag ska orka jobba. Kanske AA skulle vara bra, långa väntetider?

Profile picture for user Miss K

Som svar på av Harry den Trötte

Tough love, var ett bra uttryck. Håller med om att mycket kretsar kring alkohol i samhället.

Hur gör du när du när du försöker sluta?

Profile picture for user höst trollet

En snabbtitt bara..
AA, eller anonyma alkoholister (även Al-Anon) brukar ha regelbundna möten.. Goggla, så hittar du säkert något i din närhet..
De har möten både för oss medberoende (eller anhöriga, som en del väljer att kalla sig)
Ring alkohol linjen, så tror jag att du kan få fler tips om ännu fler ställen/grupper för anhöriga..
Vad jag vet, finns inga direkta "väntetider", utan det brukar bara vara att gå dit..

Kanske ska du föröka med någon beroendemottagning,där du bor..?
Och tack Harry, utrycket tough love sitter som en smäck ;-D
Håller tummarna!/ kram trollis

Profile picture for user Miss K

Jag tror att det kan vända nu, han har varit nykter nästan 2 dagar. Han verkar bestämd med att han vill kämpa, men jag vågar inte hoppas för mycket.

Saken är den att vi tidigare planerat gå ut och äta i helgen i samband med födelsedag. Det har alltid varit självklart att ta en flaska vin då. Jag tar gärna ett glas vin till maten. Tror ni det blir för stor utmaning för honom? Kanske jag ska sätta en gräns i förväg, t.ex. max 1 karaff?

Miss K

Profile picture for user Lelas

Hej Miss K!

Vad bra att det har vänt lite uppåt! Skönt att höra. Små steg framåt är bättre än stora steg bakåt. :)

Men två dagar är jättelite. De är naturligtvis väldigt viktiga, för utan de första dagarnas nykterhet blir det ju aldrig någon nykterhet alls. Men, det tar tid för både kroppen och själen att bli nyktra, lång tid.

Alltså, tänker jag så här (se det som att det är från min horisont, du gör naturligtvis som du själv vill):

Jag tycker att ni skall gå ut och äta som planerat.
Jag tycker att du skall låta bli att dricka, för hans skull. Hans nykterhet är oerhört skör.
Jag tycker att du INTE skall sätta upp några gränser, annat än att du helt enkelt förväntar dig en total nykterhet.

Det där med att vi sätter upp gränser för vårt eget och våra alkoholisters drickande, det är en medberoende-fälla. Det är dömt att misslyckas, och det enda vi åstadkommer i längden är att skuldbelägga alkoholisten och dessutom ge honom/henne argument för att skälla på oss (för att vi har kontrollbehov, för att h*n minsann visst har kontroll över sitt eget drickande, för att vi inte skall lägga oss i det, för att vi själva också minsann dricker).

En gräns på en karaff - men hur mycket är en karaff? Om man tar in den största blomvasen som stället äger, fylld med vin - är det ändå bara en karaff? Och är det skillnad om man fyller den med fint, dyrt vin? Gör alkoholhalten någon skillnad? Räknas det inte om det inte är så starkt vin? Den typen av gränser är som gjorda för konflikter... tror jag.

Utmaningen för oss ligger i att sluta sätta upp gränser, eller försöka hitta lösningar. Vi är ju otroligt uppfinningsrika när det kommer till att hitta lösningar, eller hur? Men, tyvärr leder det ingenstans.

Så, den enda gränsen som är framgångsrik är NOLL. Dricker du NOLL alkohol, ja då stannar jag kvar i relationen, då går vi ut och äter, då lever vi. Men noll är noll, och noll är inte kompromissbart. Det ger inget utrymme för diskussioner om vad som räknas och inte...

Så tänker jag. Hoppas att mina tankar kan vara lite vägledande för dig. Och till sist: försök nu att ha trevligt ikväll oavsett mannens promillehalt! (Jag vet, det är jättesvårt...)
Kram!
/H, tillfrisknande medberoende

Profile picture for user Miss K

Som svar på av Lelas

Tack för dina kloka ord! Det låter så logiskt allt du säger, men det känns ändå svårt. Han har börjat få ångest nu och vill ha öl, eftersom systemet är stängt får det bli folköl. Det känns så löjligt att säga nej till att dricka folköl tillsammans, han vill inte dricka själv. Har sagt att han själv får köpa vad han vill, men att det inte är säkert att jag tar något.

Att gå ut och äta är nog ingen bra idé...
Vi ska ha gäster imorgon.
Kram, Miss K

Profile picture for user Lelas

Hej! Ja, det är ju så.... det är svårt att få rätsida på sina tankar.

Jag skulle säga att även det där med att inte vilja dricka själv är en medberoende-fälla. När din man säger "jag vill inte dricka själv" och du säger "då dricker jag med dig" så hör han dig säga "det är ok att du dricker".

Och där har du ju egentligen en öppning för att påverka honom. Om han inte vill dricka själv, och du låter bli - låter han också bli då?

Fortsätt stå på dig och markera dina gränser, det är det enda vi kan göra. Kram!
/H.

Profile picture for user vill.sluta

Som svar på av Lelas

Bara folköl, men dricker du 12 3,5 så kommer du känna av dem. det går, det är nemas problemas.
Noll är noll, pröva en dag i taget. Idag skalkl jag inte dricka. Jag kan behöva hjälp med morgondagen. Och då skall du inte hjälpa genom att okeja att BARA dricka folköl. Till och med lättöl går att pimpla massor av. Hör med trollis?
Lycka till, jag tror på gubben din!!!!!
Hjälp honom med det här!
//A

Profile picture for user Miss K

Som svar på av Lelas

Jag sa nej till öl (han frågade 5 ggr), men det hjälpte inte). Det blev 10 st folköl igår och ingen sömn.

Känner mig så bitter nu för att det inte blev någon middag, som jag hade sett fram emot. Min instinkt var först att inställa bjudnigen idag, eftersom jag ju inte mår något vidare. Kanske det ändå är bra med en konfrontation. Han får själv välja, vara med och visa upp sig eller fly. Är ändå lite nervös.

Tack för ditt råd och tack "vill sluta" det stämde precis det du sa och det visste jag ju egentligen redan. "Tyvärr" har han bra blodprovsresultat att skylla på, levervärdena är bra. Han dricker nästan aldrig starksprit. Hur kan jag övertyga om att även öl och vin skadar kroppen?

Miss K

Profile picture for user Lelas

Hej igen Miss K!
Vad jobbigt du har det. Jag lider med dig. Det är så smärtsamt att få sin tillit krossad gång på gång.

Det du skriver nu påminner mig om en situation jag befann mig i för ganska exakt två år sedan. Makens drickande gjorde att vi avstod från att gå på en fest för en tjej som skulle flytta iväg. Jag skrev om det här på forumet och fick ett kort och kärnfullt svar. Det var Märta (eller var det Mie?) som skrev ungefär så här:

"Nu har du kommit till punkten där du skär ner på ditt eget livsutrymme för att din man skall kunna fortsätta dricka."

Så jag skickar den meningen vidare till dig nu.

Och du... du kan inte övertyga honom om att öl och vin skadar kroppen. Alla alkoholister vet om att alkohol är skadligt (även öl och vin), det vet vi alla. Samma sak med rökning. Hur många som röker vet inte om att det är skadligt? Ingen. Vi anhöriga behöver inte tala om för alkoholisterna att de inte borde dricka, de är redan smärtsamt medvetna om det (även om de naturligtvis inte erkänner det, ens för sig själva).

Däremot kan du visa honom att DU inte mår bra av det här. Du kan visa var dina gränser går, att han får ta ansvar för sitt eget liv och att hans nykterhet är upp till honom.

Kram, var rädd om dig!
/H.

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Miss K

Hej Miss K!
Det finns många alkoholister, som konstigt nog har väldigt bra levervärden.. Hörde av min bekant som är fd missbrukare, att det inte alls är svårt att luras vid provtagningar (om man vet när..)
Många som åkt dit för grov rattfylla och får ta prov flera år efteråt, har nämligen lärt sig att dricka lättöl (eller max folkisar) några dagar innan, samt äta ordentligt.. Sprit avstår de oftast helt ifrån.
Och simsalabim, har du en inte alltför nedgången kropp, så har du bra värden..

Och NEJ och åter NEJ, du ska INTE sällskapsdricka med honom!
Min egen gubbe blev väldigt konfunderad, när jag inte längre ville ha ett glas vin eller en öl, när vi skulle sätta oss och "koppla av"..
DET slutade med att han muttrande gick och la sig tidigt, då jag sa att jag kunde ta en kopp te istället ;-D

Jodå, alkoholisten, VET någonstans innerst inne att h*n HAR problem, även om de försöker förneka det/förminska det t.o.m för sig själva..
Ibland, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt gubbens försök att "dricka sparsamt"..

Ett vet jag, han gillar INTE att jag kan tala om hur mycket han druckit, bara genom att titta på honom..
Och då behöver han inte ens vara berusad (nej många skulle inte ens märka att han druckit)
Gränsen för när hans kroppshållning, kroppsspråk och tonläge förändras, går vid EN 7,2:a (öl) eller vid halva andra glaset vin...
Så länge det inte blir större mängder och han själv är inne på att "minska ner" (pga sin "osociala fru") så hoppas jag att han en dag inser, att han inte behöver dricka alls..

När vi är på diverse "sammankomster", har han börjat erbjuda sig att köra och håller sig nykter.. Tyvärr, kompenserar/belönar han det ofta med att ta ett par glas när han kommer hem istället..

Hoppas det löser sig för dig! kram /trollis

Profile picture for user Miss K

Som svar på av höst trollet

Hej Hösttrollet!
När jag läste din mening Nej och åter nej hade jag precis gått med på att gå ut och äta (den uppskjutna middagen)inklusive en flaska vin. Jag tänkte att taktiken att vägra sällskapsdricka inte fungerade i förrgår, så varför nu. Ett sista avsked tänkte jag mig, hoppas att det inte blir till vårt förhållande. Jag är faktiskt också lite sugen, har väl en slumrande alkoholist inom mig.

Vi har börjat diskutera förhållandet lite. Jag har sagt att om han fortsätter dricka efter idag så får han se sig om efter ny lägenhet,(hur jag nu ska kunna kolla det), förslaget med avgiftning och behandlingshem har jag lagt fram flera ggr. Hoppas nu jag orkar vara stark, kan vara svårt när vi lever så nära varandra.

Tyvärr är mina förhoppningar inte så stora. Han säger att han har stora problem med alkoholen, men kopplar inte det till att avhålla sig helt. Han har få kompisar, och de han har träffar han alltid på puben. Det handlar också en hel del om kultur, han har växt upp med att alltid gå på puben och dricka vin till maten.

Igår kom mina släktingar hit. Han försvann ut ett par timmar innan och dök upp strax efter de hade kommit. Bakfyllan märktes nog inte så mycket, jag har bara gett lite antydningar om hur läget är. Till en nära person har jag berättat allt.

Hoppas det går bra för dig också. Har din man "minskat ner" länge?
Miss K

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Miss K

Ett knivigt val Miss K..
Jag kan bara tala för mig själv.. Jag skulle inte under några omständigheter sällskapsdricka, för det skulle bara få till följd att mitt "löfte" urholkades..
Dvs, mannen skulle ta det som en intäkt för att min ståndpunkt inte var bergfast. (vilket med säkerhet skulle leda till att han kunde "strunta i" alla våra samtal och fortsätta som förut)
Däremot skulle jag gärna gå ut och äta middag, men förklara att jag inte skulle dricka alkohol till maten! (och givetvis stå för det!)
Det finns INGENTING som säger att man MÅSTE dricka vin till maten.. Gnäller han över att "en flaska är för mycket", be honom ta in en halv åt sig, om han nu vill ha vin till maten..
Han kan inte bestämma över vad du ska dricka, lika lite som du kan bestämma att han ska låta bli, om han inte är beredd att göra det!
Min gubbe, har varit storkonsument i den bemärkelsen att han kunde dricka 1 flaska vin + ett par öl om dan..
I och för sig, kunde jag med lätthet hälla i mig en flaska själv i somras.. Men ett lite bryskt uppvaknande fick mig att inse att jag var på väg åt totalt fel håll, så numera är det mineralvatten, kaffe, te och alkoholfritt som gäller..
Gubben har svårt att låta bli helt.. Han ÄR medveten om att det gärna blir "lite för mycket", eftersom han inte kan sluta innan sista droppen är urdrucken..
Numera håller han sig till antingen en liten flaska vin eller ett par öl ungefär 2 dagar i veckan..
Däremellan blir det en hel del lättöl, eftersom han inte räknar det som "riktig öl"..hmm.
Han blir inte aspackad eller otrevlig, som han kunde bli på fyllan, men jag märker att humöret svajjar eftersom han inte får i sig den mängd han brukade..
Själv har han fortfarande l i t e svårt att se att det skulle bero på "sug" eller någon sorts "abstinens", utan föredrar att skylla på stress osv..
Såhär har vi hållit på sedan ungefär början på september.. Jag har inte satt någon definitiv tidsgräns, utan försöker gå på magkänslan..
lycka till / trollis

Profile picture for user Miss K

Hej igen!
Nu har jag äntligen tagit mod till mig, jag har lämnat ett brev till min sambo. Jag vill att han ska ha det svart på vitt hur jag känner mig nu. Det verkar som att det inte fastnar annars.

Han läste brevet i morse. Jag säger att jag inte orkar leva med oro, svikna löften m.m. Han får ta en vit vecka eller sätta sig i aktiv kö för ny lägenhet. Han tyckte jag var elak, det finns inga lägenheter... etc. Han sa också att det skulle var mitt fel om han tog livet av sig. Låter som ett försök att ge mig skuldkänslor, men man vet aldrig. DET KÄNNS HEMSKT ATT TÄNKA PÅ.
Nu går han en runda... det tar lång tid, nu kommer tankarna igen.

Om han nu väljer alkoholen, vad gör jag då? Även om han sätter sig i kö kan det dröja länge. Vi kommer antagligen att sitta tysta i lägenheten och sura. Tycker också det är tråkigt att hans kontakt med sina barn glesas ut. De får väl välja när de vill träffa pappa, eller?... Det har hänt att barnen har kommit hit och han har legat i sängen hela tiden bakfull. Vad gör jag då? Sticker ut och låter dem sköta sig själva? (De är i tonåren) Kan nog inte det.

Miss K

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Miss K

Hej Miss K..
Har lite brådis, men vill i alla fall ge dig pep!
Nej, Det är INTE ditt fel.. Många alkoholister försöker ge omgivningen "dåligt samvete" och skulden för allt som händer i deras liv..
Jag tror att du redan har genomskådat den här delen av den känslomässiga utpressningen!
Visst, det KOMMER att bli TUFFT! Men det blir det ju för honom också.. Hur det än blir, för jag tycker mig se att du är trött på hans alkoholistfasoner!
Tala du om, att det finns billiga boenden i form av vandrarhem (jodå, man kan göra upp ett pris, per vecka/månad som är avsevärt billigare än för dygn och under högsäsong. Vet det, då jag gjort det på jobb) lägenhetshotell eller härbärgen..
Det är helt enkelt hans problem! (många kraschar ju på soffan hos vänner under kortare perioder)
Vad du gör, så BACKA INTE! Inte från ditt ultimatum i alla fall, för då fortsätter han bara som förut..
Tyvärr, tror jag att du kommer att få se pjäsen " Det är så himla synd om mig" spelas upp närmaste dagarna, försök att bara lugnt påminna om er överenskommelse!
HANS "fria viljas" yttersta gräns, går nämligen vid DIN fria vilja!
I värsta fall, får du själv ordna ett tillfälligt boende och sedan se till att få honom avhyst om bostaden står på dig!
Stå på dig, (annars gör han det) Ta gärna hjälp av familjerådgivningen (de brukar ha lite hum vid tvister..)
Och Nej, jag tror inte att han tänker göra allvar av sitt hot om att ta livet av sig. Du får helt enkelt tala om, att om han hotar med det, så ringer du Polis, psykiatrin och myndigheter, som i så fall kommer att "ta hand" om honom.. ( det tror jag inte att han vill, men om så är fallet, så finns det ändå inget DU kan göra)

Vad gäller barnen, så ring socialen! Om det inte är dina barn, kan du försöka kontakta mamman..
DE ska INTE befinna sig i detta "kaos" just nu..
Styrkekramar / trollis

Profile picture for user Lelas

Hej igen Miss K!

Jag fastnar för en sak du skriver: "Om han nu väljer alkoholen, vad gör jag då?"

Det är precis det du måste bestämma dig för. Du behöver ha en konkret plan, detaljerad. Jag förstår det som att det är din sambo som får flytta om det blir nödvändigt och inte du. Eller? Hur skall du göra för att verkställa det? Byta lås (hur? När? Vem?), sortera ut hans saker (var gör du av dem?).... Sånt behöver du tänka igenom, väldigt noga. Annars är risken stor att du backat från ditt ultimatum när det blir dags att göra allvar av det.

Dessutom behöver du tänka igenom exakt vad det är som du räknar som att han bryter mot villkoren i ditt ultimatum. Handlar det om en enda droppe alkohol? Är det för evigt, eller hur länge i tiden gäller ditt ultimatum? När kommer du till punkten då du "aktiverar" din plan?

Kort sagt, du behöver vara konkret i dina tankar kring det här.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Tack för dina kommentarer Lelas! Har inte kunnat skriva förrän nu.
Han har redan hunnit dricka i två omgångar sen sist jag skrev. Nu borde vara rätt tidpunkt att aktivera min plan... Han pratar i och för sig om avgiftning lite då och då, men han har inte kommit längre än att ringa dit.

Jag är så förvirrad och rädd. Vi lever nu våra parallella liv i en ganska liten lägenhet. Vet inte hur länge det funkar, han kommer hela tiden och vill ha tröst och hålla om mig. Jag försöker hålla mig kall och vara härifrån när jag kan. Tyvärr kan jag inte komma på någon vän som han eller jag kan bo hos. Kanske han kan hitta lägenhet på Blocket.

Du pratar om att sortera ut grejor.... Jag orkar inte tänka på det nu. Hans grejor har precis kommit på plats efter det att min f.d. grejor hade rensats ut.

Jag tänker att en vecka utan alkohol hade gjort att jag fick mer förtroende och att jag känner att han verkligen vill satsa på oss. Denna vita vecka känns ganska långt fram i tiden just nu.

Varma hälsningar till alla snälla "hjälpare"
Miss K

Profile picture for user Miss K

Det har hänt en del sen i går. I morse fick han abstinens och ångest och beslutade till sist att han ville bli körd till akuten. Jag trodde verkligen att han skulle ångra sig under vägen, men han har nu varit inlagd i snart 12 timmar och verkar må utmärkt.

Vi får väl se hur det går om en dag eller två...Ibland inbillar jag mig att han inte är så sjuk. Jag jämför med andra som dricker större mängder eller hamnar i bråk o.s.v.
Andra stunder tänker jag att han kanske kommer att hålla på som innan i ett år eller så innan han blir mer stabil. Att avgiftningen inte har någon som helst betydelse.

Ni som har erfarenhet av den här "fasen" får gärna berätta. Är det t.ex. vanligt att man kan få komma på behandlingshem direkt efter. Vad händer när arbetsförmedlingen får veta?

Ska nu försöka koppla av från alla dessa tankar kring alkohol, läser nog för mycket.

Miss K

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Miss K

Vad skönt att han gick med på att bli körd till akuten.. Kan tyvärr inte sia om vad som händer, men känner att just detta, är ett första steg!
På något sätt, kanske han fått en egen AHA-upplevelse angående missbruket..

DU ska inte ta ansvar för vad som händer härnäst, det ska han göra själv!
Nu ska DU ta hand om DIG, så att du inte fortsätter att "slänga kuddar" under honom när han faller..
För då är ni snart tillbaks på ruta ett!

Skriv gärna hur det går, jag håller tummarna!

Kram /trollis

Profile picture for user Lelas

Vad bra, Miss K! Även om mycket är oklart inför framtiden, så är det här ett första steg. Utan den här fasen kommer ju ingenting förändras.

Mitt svar på hur man klarar av detta är samma som så många gånger: sök hjälp. Jag hade aldrig fixat alla turer med akuten och behandlingshem utan mina olika samtalskontakter.

Kram!
/H

Profile picture for user Miss K

Tack för att ni peppar mig!
Har börjat undersöka möjligheten att få prata med någon. Inte så lätt att hitta. Alkohollinjen hittade bara det jag själv visste, Al-anon. På deras hemsida står det att de inte vill ge råd om behandlare. Tänkte gå på möte, men det kan dröja innan det passar. Vårdcentralens kuratorer tipsade de om också. Jag hade nog helst pratat med någon som är specialist på just alkohol och medberoende.

Min sambo vill ha massor med bekräftelse nu, jag får nog höra mycket gråt i morgon när jag ska hälsa på. Jag har sagt att jag finns där för honom om han håller sig nykter. Tror att jag ändå ska stödja tankar på varsin lägenhet även om det kan bli en ny flykt för honom.

Kram
Miss K

Profile picture for user vill.sluta

Som svar på av Miss K

Glöm inte bort dig själv i all villervalla.
Du är fantastisk och GÖR ett superjobb tillsammans med din käre sambo,.
Jag hoppas på possetiv utgång av hela spektaklet!
Det gör ont ibland men hellre det..............
//A

Profile picture for user Lelas

Jag fick hjälp av kommunens familjeenhet, och träffade en kurator där som inte var specialist på beroende. Men det var fantastiskt bra ändå. Vi träffades en gång i veckan länge, och sedan lite glesare.

Jag kombinerade det med anhörigstödet som ingick i makens behandlingshem. Det var en samtalsgrupp som sågs en gång i månaden.

Men detta vill jag ha sagt: ge kuratorn en chans, och kombinera det med Al-Anon.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K

Profile picture for user Miss K

Hej igen, fortsätter min lilla dagbok

Min sambo är fortfarande nykter, 1 vecka har snart gått!!
Jag förstår de som pratar om nykterhet "på vita knogar", vi har verkligen kämpat.
Bara idag har han haft 2 ångestattacker då han velat dricka eller ta lugnande. Jag har svårt att se hur det ska funka framöver, jag har tagit lite ledigt, men han måste ju kunna vara själv hemma så småningom.

Lite erfarenheter från vården:
Utskrivning när min sambo var nerdrogad (kommer inte ihåg något)
Vi fick besked från avd att vårdcentralen skulle ordna med läkarkontakt och psykolog. Han skulle också få gå på Antabusmottagning med början fredag.
Inget meddelande om tider, jag fick ringa vårdcentralen som till slut hittar papperna.
Väl på vårdcentralen vet de inte att han börjat behandlingen och att han fått lugnande (som han överdoserat). De kan inte erbjuda varken kurator läkare eller sjukgymnast. Hänvisar till vårdavd.
Jag ringer avdelningen som hänvisar till vårdcentralen. Får förslag om att besöka akutmottagningen så att de kan ge honom läkare. Tror inte det blir så smidigt...
Har nu skrivit till privat mottagning, hoppas det händer något. Han måste ju åtminstone få känna att någon bryr sig.
Man måste vara frisk och påstridig för att vara sjuk!

Är nu på spänn hela tiden här hemma, tur att jag sover någorlunda på natten.

Miss K

Profile picture for user mulletant

skriver du att du inte fattar att du gått från en alkoholist till en annan. Det är väldigt vanligt ska du veta och det handlar om dig. När jag läser vad du skrivit får jag tanken att du är en person som tar mycket ansvar, mer än vad som är rimligt att orka med. Jag hoppas att du har en egen terapeut eller liknande att tala med - om dig! Det är faktiskt så att den enda du kan hjälpa är dig själv. Han måste ta hand om sig och hitta den egna viljan att bli nykter. Det tar tid att förstå, för de allra flesta, att det handlar om att sluta dricka alkohol och det är ett beslut som bara han själv kan fatta och ta ansvar för.

Så klokt att fundera på skilda lägenheter - er relation är "bara" ett år och ingen av er mår bra. Du skriver att du nu är på spänn hela tiden. Gå också på Al-anon-möte så snart du kan. Jag vet inte vilka hinder du ser när du skriver att det kan ta tid innan det passar - men tänk efter en gång till och tänk på att du måste ta hand om dig själv nu!

Kram i morgonmörkret! / mt

Profile picture for user Miss K

Det börjar lösa sig tycker jag. Fortfarande attacker, men han följde med till vårdcentralen ändå.
I morgon ska jag börja jobba igen, lite orolig för detta. Han ligger mest i sängen, så vi får väl se vad som händer. Ja, jag brukar ta för mycket ansvar, men jobbar på det. Känner att jag på något sätt måste motivera honom att fortsätta vara nykter.

I kväll ska jag på möte, jag har föreslagit att han också går på AA-möte samtidigt.
Terapeut har jag på gång, men får vänta 2 veckor till tyvärr.

Kramar
Miss K

Profile picture for user mulletant

du ska på möte! Hoppas du känner att du får stöd där. Fundera lite över av vilken orsak det är du som "måste motivera honom att fortsätta vara nykter".
Fint att du hittat en terapeut också även om du får vänta ett litet tag.
Styrkekramar! / mt

Profile picture for user Lelas

Åh, då är du nog på ditt första möte nu då! Bra jobbat, Miss K!

Skriv gärna och berätta hur du upplevde det.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Ja, mötet var OK. Är väl inte helt med på det här med Guds medverkan, men det kan jag väl bortse från. Det känns bra att få berätta vad man vill, men räcker det, behöver man inte kommentera varandra ibland?

Det går sakta framåt här hemma. Min sambo börjar prata om att jobba och är ute och motionerar lite nu. Han har inte så många intressen, så det är väl därför jag försökt hitta något till honom, och det gäller ibland också jobb. Och ja, Mulletant, jag vet innerst inne att det inte är mitt jobb, men tack för att du påminner mig!

Tack för ert stöd!

Miss K

Profile picture for user mulletant

ger dig tid och rum att ta hand om dig själv också!
Vad är du intresserad av? Vad mår du bra av att göra? Vilka drömmar har du?
Upptäck dig själv och ta hand om dig! Kram / mt

Profile picture for user Miss K

Återfall....
Igår när jag kom hem luktade hela våningen av öl. Jag hade känt det på mig hela dagen. Han var nerstämd och svarade inte på mitt telefonsamtal. På natten satt och hörde på musik på hög volym. Det sätter igång gamla minnen för mig från hur jävligt det var för många år sen.

Jag blir arg, men så är det en röst i mig som säger; det är inte lönt att säga något han lyssnar ändå inte, jag ska bara vara som vanligt, jag behöver inte låta mig påverkas av honom.
Vad ska jag göra av mina känslor??? Som det är nu försöker jag vara i ett annat rum.

Sen kommer också funderingarna. Vad händer nu? Mitt ultimatum gällde bara 1 vecka. Jag hade tänkt att jag skulle tolerera ett återfall,och sa nog det till honom också. Det beror nog på vad som händer nu. Är det troligt att han kan ta bara denna kvällen och sen fortsätta "behandlingen" igen?
Han struntade i Antabusen häromdagen, planerade han att dricka då eller kände han sig så kränkt som han sa?

En trött och besviken
Miss K

Profile picture for user Lelas

Vad tråkigt att läsa, Miss K! Jag vet hur det känns när man ständigt slits mellan hopp och förtvivlan.

Uppdatera mig lite - du skriver att ditt ultimatum gällde en vecka. Har den veckan passerat? Eller drack han under den veckan?

Jag tror att det är oerhört viktigt att du genomför det du har sagt i ditt ultimatum. Att inte göra det innebär att du flyttar din gräns ytterligare lite, sakta sakta sakta. Du måste bryta mönstret.

Var rädd om dig!
/H.

Profile picture for user Miss K

Nu står det klart för mig. Han har valt spriten. Han är som ett barn och vill komma hem till sina föräldrar som är gamla och sjuka. Hur det hela ska gå till praktiskt får vi se.

Lelas, han klarade drygt en vecka helt utan alkohol och det var mitt ultimatum. Får sätta upp ett nytt om han stannar. Funderar på detta nu.... och på hur jag ska hitta vidare i mitt liv.

Miss K

Profile picture for user Miss K

Ensam igen... Han stack igår utan att säga hej. Jag såg i och för sig att han höll på att beställa biljett, men jag orkade inte vara hemma, trodde aldrig han skulle resa så snart. Jag hatar människor som inte kan kommunicera utan bara sticker. Vet inte om jag kan hitta ursäkter för det längre.

Jag försöker nu intala mig själv att vi aldrig älskade varandra, att vi bara ville utnyttja varandra för att slippa vara ensamma/ få hjälp i vardagen. Men jag saknar honom ändå, har knappast känt så starkt för någon innan.

Måste ta tag i många saker nu. Om jag inte söker mig utåt kommer jag antingen börja dricka eller en dag hamna på psyk. Kunde plocka fram den gömda vinflaskan nu, men stannade vid 2 glas (har respekt för alkohol nu). Jag har ingen förutom familjen att umgås och prata med. Kan gå på Al-anon varannan vecka, men resten av tiden??
Jag försöker motionera 2 ggr i veckan, det hjälper mig lite.

Miss K

Profile picture for user mulletant

att bara ge sig av. Egentligen borde du fira ... men jag har respekt för att du saknar och förstår att det är tomt trots allt. Vet du, jag fick en tanke. Du skrev tidigare att du är psyksikt instabil med depressioner i bagaget. Vet du om det finns nåt Fountain House i din närhet? Det kan vara alldeles fantastiska platser för gemenskap och samvaro. Kolla om det finns nåt sånt ställe där du kan fylla ut din tid. Så klokt av dig att ha största respekt för A (alkoholen) som den kallas här på forumet. Den är listig, falsk och stark. Sök dig till tryggare tröst! Hoppas du har en förstående familj där du har gott sällskap.

Kram, kram - fortsätt gärna skriva (fast karlsloken drog...)! / mt

Profile picture for user markatta

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Profile picture for user Miss K

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

Profile picture for user Miss K

Dagarna går och det känns nog lite lättare nu. Trodde att han var på väg hit häromdagen, (fick ett SMS att han skulle hämta sina grejor) men han stannar nog utomlands ett tag till. Märkte då att jag var på helspänn och var okoncentrerad hela dagen.

Idag fick jag nyheter från hans släktingar. Oftast är det lättare att prata via någon annan. Han har tydligen druckit ganska mycket där, så föräldrarna orkar inte mer. Lägenhet har varit på tal, men ett ännu bättre alternativ finns också. Behandlingshem/sjukhus i 2-3 veckor, antagligen gratis. Husdoktorn kom hem och skickade honom till psykiatriker. Så smidigt är det inte här.

Kruxet är att han antagligen inte vill, verkar ha gett upp. Nu känns det som att allt hänger på mig. Släktingarna har bett mig att försöka motivera honom. Jag ska göra ett försök, men tvivlar på att det ska gå. Vill ju att han ska göra det för sin egen skull.

Hoppas...
K

Profile picture for user Lelas

Hej!

Jag känner igen det där med att släktingarna ställer krav. Men, vet du.... de har inte kommit lika långt som du. Du, som har levt längst in i det här trasslet, är den som också har tagit flest steg därifrån. Släktingarna står längre ifrån, och det innebär också att de inte har samma insikter om vad som funkar och vad som inte gör det.

När jag kämpade som mest med att släppa taget och låta min man ta eget ansvar, så fick jag en del förslag från hans pappa om "lösningar". Han hade funderat ut sätt som vi skulle kunna hindra maken från att dricka. Till slut fick jag säga ifrån och påtala att det inte är varken mitt eller någon annans ansvar, att alla de där lösningarna faktiskt inte är lösningar, att allt redan är provat.

Det absolut bästa sättet som du kan motivera din alkoholist att bli nykter är att låta honom falla och ta smällen själv, oavsett vad släkten har för andra förslag. Eller hur?

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

som vilar på dig är ansvaret för ditt eget liv!

Om han har möjlighet att få komma till behandingshem hoppas man att han tar (tvingas ta) den möjligheten. Du ska inte ta över ett ansvar som föräldrarna inte ska ha och inte orkar med. Ansvaret är hans. Så lätt att skriva och så svårt att se när man är mitt uppe i det - det kan jag förstå.

Ta hand om dig nu! Träna, gå till Al-anon, unna dig något du mår bra av - om du inte köper alkohol så kan du njuta för pengarna!

På det FH som jag besöker emellanåt finns många väldigt vanliga och trevliga människor. Och en del personal som har ansvar ifall nån mår dåligt. Det är inte jämförbart med att söka på nätet. Ett tips bara. Du väljer självklart själv!

Fredagskram! / mt

Profile picture for user Miss K

Vad skulle jag göra utan er? jag behöver påminnas om och om igen att inte ta för mycket ansvar.

När jag pratade med honom sa han att han tänkte sluta, men frågade strax därefter om jag verkligen inte tolererade någon sprit hemma, inte ens dela på en flaska vin?!!

Han har nästan alla sina saker kvar här och sociala försäkringar etc. Ingen egen bostad, varken här eller där. Hans syster kan möjligtvis ordna lägenhet där. Antagligen kommer han förr eller senare att vilja komma till Sverige igen. Jag har många ggr varit på väg att själv leta bostäder där jag bor, men inser då att jag håller på att gå över gränsen.

Vad jag tänker göra nu är att ta reda på om det finns behandlingshem här som kan ta emot honom på en gång. Sen är allt upp till honom själv. Nu tycker ni säkert att det kan han själv göra, men var ska han bo under tiden? Jag vill verkligen inte att han bara dyker upp här. Jag är inte tillräckligt stark för att kasta ut honom på gatan. En del av mig vill fortfarande att vi ska vara tillsammans. Jag har sagt att kanske om några månader, men det förutsätter ju att han verkligen gör ett försök.
Ska kanske ta mig till FH när jag är mer ledig från jobbet. Försöker oftast klara mig själv i det längsta.

Profile picture for user Lelas

Det är en bra idé tror jag, att ta reda på vad som finns för behandlingshem. Det blir nog enklare att vara konkret i dina krav om du själv vet vilka alternativen är.

Var rädd om dig, vännen!
/H.

Profile picture for user Miss K

Tiden går, sakta, sakta. Jag har precis fått besked om att han tänker gå igenom en 2veckors behandling utomlands. Jag börjar så smått hoppas igen. Sista tiden har jag känt mig ganska neutral och gjort en massa saker som behövs göras. Tiden måste ju fyllas med något. Kanske varannan dag får jag plötsligt bara lust att gråta, och gör det. Ska unna mig en massage senare i veckan.

Som sagt, jag kan se 2-3 veckor framåt, men sen är det blankt. Vad jag vet har han inte börjat planera för boendet. Han vill komma tillbaks till mig, men har nog förstått att det får vänta lite. Om han nu går igenom de 2 veckorna och tycker han är botad då, vågar jag verkligen låta honom bo här då? Om jag sätter krav på absolut nykterhet kanske han pressas att skaffa lägenhet. Allt hade varit lättare om han hade det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, veligare människa får man leta efter. Känner att jag är feg och borde vara mer rak.
OK, vi är inte där ännu, men måste nog planera.

Var hos psykolog igår, men det gav inte så mycket. Jag är ingen kandidat för KBT, så då är jag inte så intressant, verkar det som. Ska kanske ändå få någon form av samtalsstöd där.
Ska nu ta mig igenom december (min hatmånad) och julen med familjens viljor som ska samsas. Kan ändå glädjas åt att jag inte är alkoholist, verkar vara en svår tid att hålla sig nykter.

Miss K

Profile picture for user Miss K

Länge sen jag skrev nu.. Tittar tillbaka och läser. Jag pratade om månader, men månaderna blev veckor. Han är tillbaka nu. Bra förstadag, men sen kom abstinensen.

Det var inte möjligt att bo kvar hos föräldrarna ända till nästa år, då plats på behandlingshem fanns ledig. Han får bo här, MEN han måste ringa läkare och soc i morgon (med mål att komma till Nämndemansgården). Någon som vet hur en utredning hos socialen går till? Krav på avgiftning/antabus? Känner nu att jag verkligen kan slänga ut honom om han inte försöker. Det är nästan så att jag vill göra det. Klarar inte av de här kasten mellen älska o hata. Det är så svårt att se när han blir som ett barn och börjar gråta. Tycker att män också ska gråta, men det finns gränser.

Miss K

Profile picture for user Miss K

Jag har slängt ut honom nu... Efter att snällt be honom flytta, ringt polisen och försökt leta efter hotell till honom kom han/vi på att jag ju kunde skjutsa honom till puben. Gjorde detta igår. Med sig fick han en väska med grejor.

Känner mig hemsk nu, tänk om han irrar omkring på gatorna i jul. Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre.
Mitt försvar är: 1. Min dotter måste känna sig lugn när hon är hemma hos mig någon enstaka gång om året. 2. Han måste få en iskall dusch så han reagerar. 3.Det finns faktiskt hotell att ta in på alternativt söka sig till avgiftning.

Han var villig till att sluta och ringde själv socialen. Detta varade några timmar, sen dess har han inte visat några tecken till att vilja sluta. Tyvärr fick vi inte tag på rätt person förrän efter 3-4 dagar... Nu gäller det att han blir uppringd och att han svarar att han vill ha hjälp. Kan tyvärr inte tro honom längre när han vill göra ett sista försök =avgiftning hemma och säger att han ska "uppföra sig". Han har också börjat bli aggressiv när han dricker och har uppfört sig konstigt inför sina barn. Det är inte rätt att jag ska vara rädd i mitt eget hem!

Han är hos en kompis nu. Är rädd att nästa steg är att komma hit och bulta på dörren alt. att fly utomlands igen.

Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? Kom gärna med åsikter.

Miss K

Profile picture for user Lelas

Hej Miss K!

Bra jobbat! Vilken styrka jag ser i det du skriver nu! Härligt!

"Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? " undrar du. Mitt svar: Ja.

Men, jag tror att det är viktigt att du ser till att få bra hjälp själv också nu - oavsett vad som händer med "din" alkoholist. Du behöver stöd för att din återhämtning skall bli så bra som möjligt. Glöm inte bort dig själv i allt detta!

Kram!
/H.

Profile picture for user Lelas

Nej, det är inte lätt att veta hur...

Hur ser det ut nu? Har du någon samtalskontakt? Annars är det nog det första steget du behöver ta. Vänd dig till vårdcentralens kurator, till kommunens familje-/beroendeenhet, till kyrkan (till någon diakon, det kan finnas specialiserade sådana) eller någonstans där du känner dig trygg och välkommen.

Börja med att säga: Jag är anhörig till en alkoholist och jag har just sparkat ut honom ur mitt liv. Sedan kommer det att lösa sig. Mer än så behöver du inte förbereda dig, utan lämna resten till den du samtalar med.

Sedan tror jag också på att göra saker som får dig att slappna av. Umgås med vänner som ger dig lugn och trygghet. Boka in dig på en ansiktsbehandling eller en massage någonstans. Köp nya kläder. Tillåt dig själv att må bra och att satsa på dig själv.

Var rädd om dig!
/H.

Profile picture for user vill.sluta

Snällaste och omtänksammaste personer.
Vet inte om du får höra det tillräckligt ofta?
Men du är så genomgod och snäll!
Gillar att läsa dina råd och rön.
Kramar i natten!
/A

Profile picture for user Lelas

Men du, vill.sluta...... *rodnar lite klädsamt*

Tack!

Om andra har glädje av mina lärdomar, så har det inte varit förgäves. Jag börjar faktiskt hamna i att jag tycker att det har varit värt resan, även om jag aldrig någonsin skulle vilja göra om den.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Lelas, Håller med "vill sluta". DU GER VERKLIGEN BRA RÅD.

Försöker ta det lugnt och ta hand om mig själv, men inget känns roligt. Måste nog försöka tvinga mig själv till träningen. Ursäkta jag låter så negativ.

Jag är tyvärr lite besviken på vårdcentralen o soc (det är väl det du menar med beroendeenhet)? Men ska ställa mig i kö, kommer nog behöva det.
I morgon ska jag jobba. Har berättat för några få, kanske bäst att säga saker rent ut, det brukar sladdras en hel del ändå.

En god jul till alla ni beroende och medberoende där ute!!

Profile picture for user Miss K

Tack Adde för din hjälp!

Fortsätter min "dagbok":
Just nu är det kaos. Jag känner skuld för vad jag än gör. För att jag inte öppnade dörren idag när han säger att han inte druckit (verkade inte normal), för att jag kallat på polis, för att jag inte ger klara besked.

Ibland har jag istället skuldkänslor för att jag har gått med på att träffa honom ute på julafton Då sa jag att han kunde ringa mig idag, kanske gav jag honom falska förhoppningar.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Han är absolut inte stabil, planerna kan ändras 3 ggr på en dag. Men jag märkte ändå en vilja igår att prata med soc. (hoppas det inte bara gällde bidrag).
Tänker nu att jag ska avvakta om han avslutar avgiftningen och börjar med Antabus igen. Hur ska jag ställa mig till hans lugnande tabletter? Önskar jag kunde hitta en bra gräns för när han kan komma hem.

Kram
Miss K

Profile picture for user Adde

tabletter jobbar ihop med alkoholen och skjuter bara upp den fas man måste gå igenom för att få en stabil nykterhet. Tyvärr är det många läkare som är snabba med recept för de har inte kunskapen om oss alkisar.

Profile picture for user Miss K

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K

Profile picture for user Miss K

Hade precis skrivit ett långt inlägg, som sen försvann när jag skulle posta det. Orkar inte skriva om det, kanske senare.
Helt kort vill jag bara säga att jag hittat svaret på frågan.
Är vi bra för varandra? NEJ

Det blir till att börja om mitt liv igen....

Miss K

Profile picture for user Miss K

Inte ens tredje gången gillt. Jag och män går inte ihop, eller rättare sagt jag vet inte om jag går ihop med någon människa över huvud taget. Hur ska jag kunna lita på någon?

Det hände i förrgår. Min "särbo" blev aggressiv och försökte ta mina nycklar. Det hela slutade i fyllecell. Jag blev rädd för honom för första gången och förstod att Nu är det slut!

Jag var ensam och rädd den kvällen. Nästa dag var bättre, men jag känner en stor sorg. Jag älskade honom mer än någon annan. Jag har åkt iväg till en släkting nu, klarade inte av att vistas i lägenheten. Hoppas jag inte får "återfall" och går tillbaka till honom.

Måste ta tag i lite praktiska saker. Någon som vet, måste han själv godkänna att han inte ska vara folkbokförd på min adress?

Ska försöka börja på ett oskrivet blad, som du säger "vill sluta". Jag är i övre medelåldern, sitter fast på ett jobb jag inte trivs så bra med och har inga nära vänner. Men det ska gå!

Vill passa på och tacka alla här t.ex. Lelas o Mulletanten för era visdomsord.

Miss K

Profile picture for user Svinmolla

Som svar på av Miss K

Hej miss K, känner igen mig! En man som dricker för mycket inga nära vänner. Jag tycker om att vara själv, men någon att prata med om hur verkligheten ser ut skulle vara skönt. Man lever som i två världar. Vi fixar det, ha en bra kväll/a-k

Profile picture for user mulletant

och Gott Nytt År! Lite bra ändå att det blev uppenbart att den mannen inte var bra för dig - och utan att det kom till (fysiska) skador hoppas jag. Om jag minns rätt hade du flyttat ihop med den här mannen kort efter att ha separerat från en tidigare man som också var missbrukare... i så fall ska du verkligen ta chansen att lära dig vad det är hos dig som gör att du dras till såna män. Vad är det hos dem som tilltalar dig till en början? Du passar säkert ihop med människor som passar för dig!
Fortsätt läsa och skriva här - det är en bra "livets skola"!
Allt gott inför det nya året! / mt

Profile picture for user Miss K

Som svar på av mulletant

Det samma önskar jag dig!
Ja, det var ungefär så, bara det att det var en lång relation emellan med en man som inte var missbrukare (men antagligen på gränsen). Det är nog så att vissa män ser att jag är en kvinna som "tar hand om andra" och att jag också har viss vinning av det hela.

Tänker bryta det mönstret nu. Inga nya män innanför tröskeln förrän jag känner mig själv bättre och har skaffat ett eget liv.
Funderar så smått på att flytta för att lättare kunna börja om. Det sitter för mycket minnen i väggarna.

Miss K

Profile picture for user markatta

Hur har ditt liv sett ut då du inte varit i en relation? Jag tänker då framförallt på det sociala planet.

Många gånger så tappar man ju vänner på vägen när man gräver ner sig i en parrelation, speciellt då man har en destruktiv sådan. När jag ser tillbaka på mig själv kan jag se det tydligt, som jag också tycker mig se hos människor i min omgivning.

Innan jag träffade mitt ex så hade jag flera nära vänner och många bekanta. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig sällan ensam. I början av vår relation så var jag ju i förälskelsefasen. Redan där började jag skapa vår bubbla och tog ett steg längre bort ifrån mina vänner. Redan där höjde många ett varnande finger, de såg att han drack för mycket och att han inte alltid var så trevlig mot mig. Det gjorde bara att jag drog mig ännu längre bort ifrån dem, jag var ju upp över öronen kär. När sedan förälskelsefasen var över och det egentligen borde ha varit uppenbart för mig att det här var en destruktiv relation jag skulle göra bäst i att lämna så körde jag bara på som de där aporna, hör inget, se inget, säg inget. Jag tror att jag omedvetet började undvika vissa personer som stod mig nära, för att slippa obekväma frågor såsom; hur mår du? Jag undvek alltså både mitt egna sociala liv och det som jag hade tillsammans med honom för att slippa jobbiga situationer då nästan allt socialt innehöll alkohol och han kunde bli packad och otrevlig.

Det blev mycket om mig själv här men det jag vill komma till är att om du känner dig ensam nu och saknar nära vänner så ska du se att det kommer bli bättre! När all ens energi inte längre går till en person så har man orken att dels lägga den på sig själv och på andra människor man vill ha i ens liv. Många gånger så har man nog inte ens vetat om att vänner faktiskt finns runtomkring en för man har inte varit tillgänglig för dem, om du fattar vad jag menar?

Kram!

Profile picture for user Miss K

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

Profile picture for user markatta

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Profile picture for user Miss K

Hårt virat nystan av integritet. Det uttrycket bara måste jag låna från dig, det passar exakt på mig. Fast jag försöker att sakta rulla upp det.

Jag går på Al-anon, men tiderna passar inte alltid med mina jobbtider. De har nog missat det här med kontaktperson, ska ta tag i det. Det kändes befriande första gången att prata, ska fortsätta gå dit.
Gympa går jag på, behövs för alla de extra kilon jag lagt på mig. Men min passion är dans, den kan jag inte vara utan. Svårt att bli mer än bekanta där, så här efter flera år. Är så avundsjuk på de där och på jobbet som på bara en vecka blir kompis med alla.

Hade också den erfarenheten att det kändes bra att berätta på jobbet. Vågade i och för sig bara säga A och hoppades sen på frågor. Men på fritiden är det svårare, kanske beror det på åldersskillnad, känns lite konstigt att umgås med 20-30 år yngre personer.

Så, slut på mitt ältande...

Kramar
Miss K

Profile picture for user markatta

är inte mina ord. Det var en bekant som kallade mig det en gång på en fest, poetiskt träffande. Låna på du.

Angående dina bekanta på dansen, varför inte fråga någon där om de vill ta en kaffe efteråt? Ingen blir ju sur över att man frågar, ens efter flera år. I det här landet finns det nog många sådana nystan som bara blir glada om någon börjar lirka lite i de lösa ändarna.

Och du, jag har vänner både uppåt och neråt i åldrarna, det berikar.

Kram!

Profile picture for user Miss K

Bra tips, Markatta. Ska bara ta tag i städning etc här hemma (jag har tusen undanflykter). Alla verkar så upptagna, men jag kan ju fråga ändå.

Jag har fått samtal från mitt ex. I och för sig lugnande att veta att han lever, men han låter likadan som innan, samma svaga tycksyndommig-röst. Har ibland en känsla av att han förföljer och spionerar på mig. Jag är glad att han saknar mig, men måste han ringa 5 ggr i stöten? Har bestämt mig för att bara lyfta luren 1 gång.

Jag brister lätt ut i gråt, som t.ex. om jag hör en alkoholist skrika. Jag är mitt i en sorgereaktion, tror att det är viktigt att jag tillåter mig att vara ledsen. Ser nu fram emot samtalskontakter i veckan.

Kram / K

Profile picture for user markatta

Har läst din tråd från början till slut nu och det är ju inte konstigt att du känner sorg, snarare sunt. Du har gått från att skriva om din alkis som "sambo" till "tillfälligt särbo" och nu senast som "ex". Det är ju en smärtsam process och när man är mitt uppe i helvetet så ger man sig inte alltid lov att känna efter, det kommer först efteråt. Är kropp och huvud inställt på kamp/flykt så ges ju inget utrymme för tårar.

Du skrev tidigare; "Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre".
Nu kan du det och det är bra. Det betyder nog, tror jag, att du har accepterat att det är så här nu och först när du har accepterat det så kan du starta sorgeprocessen. Har man väl startat den processen så betyder det också att det kommer att gå över.

Kramar!

Profile picture for user Miss K

Som svar på av markatta

Tack, du sammanfattar läget nu. Ja, jag börjar acceptera att det måste ta tid och att vi kanske aldrig blir tillsammans igen. Men tänk om vi också kan hitta tillbaka så som ni gjorde, men tvivlar på att jag är så stark så jag kan säga "att vi ibland vandrar tillsammans".

Jag har också läst om din "resa" nu. Det slår mig att vi (och säkert många andra) har gått igenom samma saker. Jag tänker då på svårigheten med att ställa ultimatum, känslan av att knarka någon och beroendet av bekräftelse.

Glad att du har kunnat släppa taget. Lycka till med din samtalskontakt!

Miss K

Profile picture for user Miss K

Ny vändning: Han har stuckit igen, nu till en storstad med gott om pubar.
Jag vet inte riktigt vad jag känner. En hemsk tanke att nu har han bestämt sig för att nå botten, dö? eller en befrielse att sluta vara rädd i mitt hem. Också en vrede för all energi som jag/vi lagt ner för att hjälpa. I vilket fall som kan jag inte låta bli att kolla telefon och dator flera ggr om dagen.

Samtidigt är jag nästan som vanligt, sköter mitt jobb och umgås med min dotter som är på besök. Ska nog försöka leva som om inget har hänt.

Miss K

Profile picture for user Lelas

Hej!
Vad jobbigt du har det mitt i din bergochdalbana av hopp och förtvivlan!

Men, vet du, jag tror att du gör helt rätt som försöker att leva ditt liv på bästa möjliga sätt oavsett mannens drickande och mående. Det kan kännas som att man inte bryr sig, men det är inte sant. Tvärtom så är det den enda lösningen, eftersom din oro inte kan rädda honom. Bättre att en mår bra än att två mår dåligt. Eller hur?

Kram!
/H.

Profile picture for user markatta

Håller med Lelas klokheter här ovan(som för det mesta:))

Jag kollade också telefon, dator, brevlåda, flera gånger om dagen för att se om exet kontaktat mig. Trots att det var jag som hade sagt att jag inte ville ha någon kontakt med honom. Hoppades ändå...

Men vet du, det gick också över. Den kontrollbiten hade heller inte gått över om vi ännu hade kontakt då. Jag gjorde som du, mådde dåligt, men hade ändå bestämt mig för att fortsätta med mitt liv som vanligt och det funkade. Det blev bättre och jag kom på mig själv en kväll med att inte ha kollat mail/brevlåda en endaste gång under dagen och det kändes bra.

Jag tror att det var för att jag gjorde så som du skrev "leva som om inget har hänt" som det blev bättre. Tidigare hade jag ju känt att mitt liv var över då relationen var över och var då inte öppen för förändringar alls.

Med "leva som inget har hänt" så menar jag att inte gräva ner sig helt i detta, alltså inte att man inte måste få känna kring det obehagliga som har hänt. Tänker att det är en skillnad på att ge upp kontrollen och på att ge upp på livet, om du fattar vad jag menar?

Hur mår du nu?

Kramar!

Profile picture for user Miss K

Tack för er omtanke!!
Här har inte hänt så mycket, skönt ibland. Jag försöker att samla ihop alla hans prylar. Borde få undan dem helt, men det går inte nu. Kollar fortfarande mail ganska ofta, men känner att det inte spelar så stor roll. Han skrev några rader (tillbaks hos föräldrarna igen), men vad ska jag göra åt det?

Jag har plötsligt tid och energi att tänka över vad jag vill. Har tagit några små steg, ska t.ex. börja i läsecirkel. Vet inte om jag har sörjt/bearbetat färdigt ännu. Det kanske är så att allt kommer tillbaka om/när han återvänder. Kan inte gråta längre, är det bra?

Kramar i vinterkylan
Miss K

Profile picture for user mulletant

känns det att du har tid och energi och att du funderar över vad du vill och att du dessutom tagit några steg utåt - mot livet. Fortsätt så! Håll kvar din tanke om att flytta som du skrev tidigare. Visst kan sorgen komma över dig igen och tårarna - men ingendera är farligt!
Fortsätt skriva här, det hjälper att reda ut tankar och känslor så ser man klarare.
Ha en fin dag! / mt

Profile picture for user markatta

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

Profile picture for user Miss K

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

Profile picture for user mulletant

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Profile picture for user Miss K

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Profile picture for user Lelas

Även här (som hos Sorgsen, alltså) ser jag sinnesron lysa igenom mellan raderna. Härligt!

Men, vilken upplevelse det där måste ha varit... Jösses.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Jag vet inte hur jag ska berätta vad som hänt.
Jag träffar honom igen, helt enkelt för att jag älskar honom. Han vill sluta nu, men känner att det blir så mycket svårare när han är på härbärget. Just nu är han på soc.möte. Hoppas, hoppas att det händer saker fort. Känner att jag kanske har fastnat i en rävsax nu. Måste verkligen se upp med vad jag gör. Hur ska jag kunna hjälpa honom utan att själv gå under?

Varför ska jag behöva ha denna känsla av skuld, att jag gör fel. Vilken ironi, sinnesro för bara några dagar sen, nu en krypande oro för när han ska börja dricka eller få abstinens. Stämmer det att abstinensen är mest psykisk, kan man slippa skakningar etc. om man tänker positivt?

En förvirrad och skamsen
Miss K

Profile picture for user mulletant

Inte ska du heller ta på dig ansvaret för hans välbefinnande!
Försök fokusera på att ta hand om dig och låta honom ta hand om sig. Jag känner inte till att positivt tänkande kan hjälpa mot direkta fysiska abstinenssymtom, däremot gåt ju allt lättare och bättre om man orkar tänka positivt - som att abstinensbesvären går över. Suget och risken för återfall måste han själv ta ansvar för och hitta sin väg att hantera - det kommer att finnas länge.
Räta på ryggen, ta hand om dig! Kram / mt

Profile picture for user Sorgsen

..hej, Sorgsen ( numera hoppfull) här. Jag läser och följer dig men tror inte jag skrivit något i din tråd förut.

Nu känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet i det du skriver.

Skammen tycker jag du ska försöka släppa. Jag har känt och känner detsamma i många situationer men,som vanligt, är det lättare att säga det till andra än att leva efter det själv.

Vad känner du skuld inför? Vad tycker du att du gör fel?
Är det som jag tror, att du tycker du borde låta bli träffa mannen?
Där kände jag mig jätteosäker i höstas. Hur hårt ska jag dra åt svångremmen för att markera att jag inte accepterar min makes alkoholism?

Överallt läste jag att man som medberoende ska ställa ultimatum, helst lämna för att markera. Nu har maken just startat sin behandling och jag lämnade aldrig. Det verkar som att du och jag haft det lite likadant i vårt förhållande till alkoholisten, att vi inte levt så länge i förhållandet.
Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger mannen sa att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag vet att han hade druckit på det också om jag hade gått. Han sa det alltid i affekt och bara ett par få gånger visade han ånger. Då sa han att jag inte ska lyssna på honom när han vräker ur sig och att han älskar mig över allt annat och att han ändrat allt annat men klarar inte kampen mot alkoholismen. Vad det där "allt annat" står för vet jag inte helt.

När ni nu träffas igen skulle jag nog se till att vara övertydlig i vad jag accepterar och inte.
Jag skulle inte köpa att han inte kan sluta dricka för att han bor på härberge tex. Det vore ingen orsak för att få mannen att bo med mig igen.
Ordningsföljden för mig hade varit.
1. Tala om var mina gränser går, helst tillsammans med en terapeut som kan alkoholism
2. Mannen ska visa en plan för sitt tillfrisknande, inte bara ord. Den kan man göra tillsammans med terapeuten.
3. Sen flytta ihop, men med ultimatum.

Abstinens
Jag såg många gånger hur han led. Skakningar, svettningar, klåda, smärta, depression, irritation...epilepsi har han tydligen haft tidigare men inte under vår gemensamma tid.
Inget av detta var psykiskt. Psyket tar alkoholismen hårt på och bestående skador i hjärnan kan uppstå.

Min make hade inte överlevt länge om han hade fortsatt dricka, varken kroppen eller psyket kunde ta mer. Han ville dö också så allt sammantaget pekade på max ett år. Inte mina ord utan från läkare och de han träffade på behandlingshemmet.

Jag behöver inte spekulera eller leva i den oron längre, sinnesron finns i mig.

Det finns lösningar men kraften i missbruket är så stark att hjälp från de som kan är nödvändig.

Ta hjälp och släpp skammen är mitt råd!
Lycka till!
Kram

Profile picture for user Sorgsen

Oj, blev många kopior av samma svar och får inte bort dem...

Profile picture for user markatta

Bara för att du träffar honom igen så behöver du inte se det som ett återfall i medberoende eller ett misslyckande. Jag vet att de flesta råder till att lämna men det är inte den enda vägen. Vi kommer att stötta dig oavsett vilken väg du väljer.

Även om du träffar honom igen så var snäll mot dig själv, fortsätt med att hjälpa dig själv. Fortsätt med att formulera för dig själv vart dina gränser går. Är du inte redo/vill inte lämna honom just nu så ställ inga ultimatum som du inte kan fullfölja, som tex "att om du dricker så lämnar jag dig". Fundera på vad som du klarar av just nu, hur du kan skydda dig själv. Du kan ju inte göra något åt att han dricker men du kan ju till exempel sätta upp en gräns för dig själv att han inte får träffa dig just då, då han har druckit.

Kramar!

Profile picture for user Miss K

Tack, tack för alla kommentarer. Jag är djupt rörd.
Ja Sorgsen, du har rätt i vad du gissar. Det är en känsla av att jag egentligen inte borde träffa honom. Mina känslor vände på bara några minuter. Jag ville bli av med honom efter att ha pratat en stund, vilket inte var lätt. Sen bara svängde allt. Jag förstår att du har kämpat mycket tillsammans med din alkoholist. När jag har läst din historia har jag tänkt att så kanske jag också kan göra. Problemet är att alla avråder mig och att han inte har en lägenhet. Jag försökte tänka så i början att det spelar ingen roll att han bor där. Nu har han berättat hur det är där och jag hade nog också druckit i den situationen. Är någonstans medveten om att han lite försöker manipulera mig. Jag vill inte vara sambo, men kan inte se något alternativ. Han har sökt någon enstaka lägenhet, men pengarna börjar ta slut. Tyvärr har ingen av oss hittat någon bra samtalskontakt ännu. Allt känns så trögt.

Just nu brottas jag med mitt förtroende till honom. Hur ska jag göra med nycklar etc. Det verkar som att mötet inte blev av. Kan det verkligen stämma att socialsekreteraren aldrig dök upp?

Anledningen att jag funderar kring abstinens är att han inte druckit på 2 dagar nu, då brukade han få abstinens. Han var lite "speedad" igår, men det var allt.

Miss K

Profile picture for user mulletant

Jag har haft mycket hjälp av att följa Carina Bångs blogg Information och Stöd för Medberoende. Sätter länk till det senaste inlägget här http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/01/hur-gor-man-konkret-for-att…
Ett inlägg jag återvänt till många gånger handlar om att ta makten över sitt eget liv... http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekramar / mt

Profile picture for user Sorgsen

...så ska du ta din misstanke på allvar. Syftar på att du tror han manipulerar...
Sjukdomen/alkoholismen gör missbrukaren till mästare på att manipulera för att dra egna fördelar. Tyvärr!
Tankarna är inte logiska och framför allt är orden och handlingarna sällan bestående. Oavsett hur intelligent eller hur stor välviljan är hos missbrukaren så vinner alkoholen.
Det är inte ditt ansvar att ta hand om honom, du har inte satt honom på härbärget. Det har alkoholen drivit honom till. Om inte missbruket tas omhand så blir det ingen förändring hos honom på längre sikt!
Du kan bara ta hand om dig, det är ditt liv, ditt ansvar.
Hur mycket hjälp du behöver för att skapa din trygghet måste du känna själv.
Men tillåt inte mannen ge dig dåligt samvete för att du säger nej.

Generellt är förhållande det svåraste som finns att underhålla och innehållet ett ständigt givande och tagande, gott och ont i en salig blandning. Sällan är det i total balans men när den infinner sig så är det underbart men inte bestående.

Glöm inte att du har rätt att känna dig trygg i ditt eget hem, rätt att ta plats och rätt till dina känslor, både de goda och onda.

Vad vill jag säga med detta?
Jo, var rädd om dig! Tänk på dig själv i första hand!

Profile picture for user mulletant

när du skriver: Jag vill inte vara sambo, men kan inte se något alternativ.

Visst KAN det vara så att socialsekreteraren inte dök upp... men å andra sidan brukar vi medberoende råda varandra att lita på magkänslan...

Ta det lugnt!
Det viktigaste först - det viktigaste i ditt liv är faktiskt du!

Gå gärna på Al-anon möte!

Profile picture for user Lelas

Hej, Miss K!

Några korta tankar:

Skäms inte! Du har all rätt i världen att välja hur du vill att ditt liv skall se ut, och om det innebär att ge honom en ny chans så är det ju bara bra. Så länge DU väljer.

Precis som andra har skrivit: lita på din magkänsla. Ta kommandot över situationen, så att det är du som sätter villkoren för ert umgänge. Om du inte vill att ni skall bo tillsammans, så skall ni inte det.

Se till att du har gott om stöd runt dig: vänner, samtalskontakter, Al-Anon.

Kram!
/H.

Profile picture for user Miss K

Tack Mulletant för dina bloggtips. Jag har läst lite av Carinas blogg och har haft nytta av självhjälpsmanualerna. Fortsätter också att gå på ALanon så ofta jag kan.

Just nu har jag en bra magkänsla. Vi är så nära varann (vilket i o försig gör mig extra sårbar). Han vill inte att jag ska behöva belasta mig med hans problem och han försöker vara ärlig inför mig. Vi tar en dag i taget. Vet bara att jag aldrig kommer att acceptera om han säger nej till behandlingshem.

Kramar
Miss K

Profile picture for user Lelas

Bra! Du vet var dina gränser går, du tar en dag i taget. Heja dig! :-)

/H.

Profile picture for user markatta

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!