Jag tappade sannerligen kontrollen.
Den var så långt borta från mig som den någonsin har varit. Jag visste inte alls att jag var kapabel till att ta fram en sådan ilska och avsky mot henne. Jag skrek ut allt vad jag tyckte rakt i hennes ansikte. I ilskans våld höll jag ett hårt och fast grepp runt hennes armar och bara skrek och skrek. Jag skrek som ett monster och matade på allt vad jag hade. Hon tog emot, utan att göra motstånd. Av ren ilska höll jag henne så hårt så hon bad mig lugnt flera gånger att släppa, för att det gjorde ont. Jag lyssnade inte jag bara fortsatte att skrika. När jag väl släppte började jag slå på henne. Ja, jag slog henne om och om igen och matade ut sanningens ord.
Hon håller på utveckla droppfot, sådär som grova alkolister får när dom supit alldeles för länge. Bena blir förtvinade och balansfömågan blir sämre och sämre.
Jag satt och pluggade och eftersom jag och min mamma bor grannar så såg jag hur hon fokuserat gick ut från gården med sin handväska, med ett mål i sikte -systembolaget. Jag tänkte direkt att om 15-20 minuter är hon tillbaka med en påse i påsen och det betyder att hon gömmer systempåsen i en annan påse. Mycket riktigt, men denna gång var det annorlunda. Hon satt i baksätet på en främmande bil. Herregud tänkte jag. Jag såg hur den okända kvinnan hjälpte mamma ut från bilen och hjälpte henne att gå till ytterdörr och dessutom bar den okända kvinnan hennes påse som var full med alkohol. Herregud säger jag igen.OERHÖRT PINSAMT och samtidigt så tragiskt sanning.
Jag blev fly förbannad. När jag frågade vad hon höll på med, ljög hon och sa att hon hade fått skjuts av några bekanta. Hon ljög så det rök om det. Jag blev så arg så jag tog upp systempåsen från påsen och där började jag skrika ut allt mellan himmel och jord, eller egentligen bara sanningen. När jag tog påsen, sa mamma "du rör inte" och då släppte jag den och hon hann ta emot den innan den föll på golvet.
Herregud. Vad jag tappade kontrollen. Det kanske är såhär det blir efter flera års medlidande, empati, försösk efter försök att få henne att bli fri från denna mardröm. Den försvinner automatiskt. Det finns ingen no mercy längre. Sanningen är den enda jag kan relatera till just nu.
Sanningen är:
Hon är grov alkoholmissbrukare i ett grovt beroende. Hon är en alkolist!
Kanske missbrukat i 10 år, eller mer.
Har alltid varit en shoppoholic under min barndom. ( trots det har jag haft en bra och fin uppväxt!!)
Har alkoholism- sjukdomen i släkten. Mormors båda bröder dog i det och mormors syster har tillfällen när det blir för mkt. (Mormor är tack och lov "bara" medberoende..)
Spriten är det viktigaste i hennes liv. Det är viktigare än jag och alla andra närstående.
Hade hon jobbat kommunalt eller via landstinget hade hon varit utan jobb för länge sen, dvs utan inkomst, utan sin nya snygga bil, hennes flådiga hus osv
Spriten har tagit över hennes liv. Hon är så beroende så att hur mkt hon än vill bli frisk från detta elände, kan hon inte för hon är BEROENDE
Hon behöver medicinsk vård, behandlingshem så att hon kan bli nykter och få kontroll över sitt liv igen.
Hon behöver bli helt nykterist om hon ska överleva detta.
Fortsätter hon såhär kommer hon hamna i rullstol och vara död om några år.
DET ÄR PÅ LIV ELLER DÖD!!!
Min fråga till henne, vad krävs det för att du ska vakna upp innan det är för sent?