Jag vill få lite svar på några funderingar jag tänker på nu när mitt liv är som det är. Eller så är det nog en slags förståelse jag söker få svar på från det som varit?!

Spolar tillbaks i tiden.

När jag tog upp med min kille från början av denna resa att jag tyckte han drack ofta och mycket, så ville han inte hålla med!
Sen gick det ett tag och jag tog upp det igen för det blev alldeles för mycket och ofta.
Den gången svarade han ja det har blivit ofta och mycket, skall tänka och jobba på det. För just då var det mycket nära jag gick ifrån han, så han tog det lite allvarligt (tro jag) . Samma gång så frågade jag han är det därför du och ditt ex skildes för det var mycket drickande? Han svarade ja det var en orsak till det. Den meningen har följt mig sen december förra året och tänkt på den då och då.
Då blir min fråga: Om det var en orsak till att de skildes och det var en tuff skilsmässa, och sen träffades vi Och blev kära. Varför riskera ett nytt förhållande med drickandet?, eftersom han visste väl vad det förstörde.
Min andra fundering är om vänner frågar mig varför tog det slut för er, så kommer jag svara att killen drack för mycket och det förstörde. För så är min sanning i detta.
Men han skulle svara sina vänner allt annat än så som det var.
Jag menar han vet lika mycket som jag varför vi bryter upp. Varför säger inte han då sanningen?

Han säger till mig att synd att det varit så mycket bråk att vi nu går skilda håll. Jag har då bara lust att skrika nästan i telefon att om du hade fattat att det har med alkoholen att göra med att det är slut så hade det varit en lättnad för mig.
Han kommer aldrig erkänna det, så vårat förhållande enligt han tar slut för att vi allmänt har bråkat, och jag har den riktiga sanningen till varför.
Det känns helt sjukt att han lyckas ge mig till att det skall känna så, för så är det inte. Varför gör man så?
Men jag vet ändå till mig själv varför jag gick.
Det är mycket jag vill få ut, och vill försöka få en förståelse till drickandet till någon som man ändå tycker/tyckt om?!

Hur skall jag tänka?

är en stor bov i varför ni kanske kommer att gå isär.
Troligen också till varför hans gamla förhållande tog slut.
Men som anhörig till en som dricker,eller rättare sagt i en relation med en som dricker.
Så tappar man gärna fokus på precis allt annat.
Om han vore nykter så skulle precis allt falla på plats och fungera och vi skulle ha det såååå bra.
Det som ofta är fallet med oss anhöriga är att vi tjatar,gnatar skäller och gnäller.
Varför slutar du inte,förstår du inte att du gör mig illa.
Ser du inte osv osv.
Pga att han har ett alkoholberoende så är det såpass enkelt så han kan helt enkelt inte låta bli.Ditt skällande och gnällande har ingen som helst effekt på er situation.Annat än att du tröttar ut dig själv och din kille.Han kommer inte att dricka en droppe mindre pga att du tjatar.

Han försöker med all sannolikhet dra ned.Han vet att du har rätt.
Men det hjälper inte pga att suget är för stort,han är för törstig.
Det finns ingen rimlig förklaring,han sätter drickandet före allt annat som också är viktigt i hans liv.
Han kan bli frisk om han söker hjälp eller lyckas avstå drickandet för egen maskin.
Det du kan göra är att titta runt här och se vad du kan göra för att förändra din egen situation till det bättre.
En del kan tom beskriva att det är möjligt att fortfarande leva med en aktiv drickare och ändå må förhållandevis bra,just för att de lyckas få fokus på sig själv istället för den som dricker.'

I mitt eget fall blev det omöjligt.Jag klarade till slut inte hans lögner och löften och vi har sen ett år brutit,mest pga hans initiativ men i grunden så beror det på hans drickande och de skador det orsakat vårt förhållande.Men också min oförmåga att se min egen roll i det hela.Min kontroll,min bitterhet och besvikelse som hela tiden ytterligare spädde på hans dåliga samvete och skuld.

panda123

Är precis så jag känner mig att vara till han Ulla Bulla.Det var skönt att läsa det du skrev, för det är ungefär så jag har tänkt i de banor, men lättare att läsa ibland än att skriva.
Just nu vågar jag inte ta upp något om alkoholen till han, för han hade svarat kan du vara snäll och sluta tjata, jag vet!!
Det märks att vi bägge är liksom tomma på varandra, och nästan så jag känner mig lite likgiltig på hur det slutar med oss.
Ena stunden saknar jag han, den goda sidan hos han. Sen nästa stund så skiter jag i vilket Om det tar slut eller inte mellan oss.
Snacka om förvirring???
Vi märker att mycket har förstört hos oss, tiliten, kärleken, tryggheten, m.m.
Kommer vi lyckas bygga upp detta? Eller är de sista broarna brända?
Kan man vara vänner bara?
Oj, vad många frågetecken det är.
Men en sak kommer jag nog alltid få ha med som du nämnde Ulla Bulla och alkohol kommer nog på ett eller annat sätt vara med han, och mitt val är nog kanske enkelt, vara med i bilden eller inte??!