Ny på detta forum. Träffade världens finaste man för 2,5 år sen. Han var mycket på krogen, det visste jag, men han har ett bra jobb, välordnat på nåt sätt. Fanns ett hopp på nåt vis. Han var underbar jämt ändå. Drickandet var inte att han var packad, jo ibland, utan det var bara det att det var sittandes på krogen i timmar. Helst flera kvällar i veckan. Alla aktiviteter han gör är förknippat med alkohol.
Han reser mycket i jobbet och Varje kväll måste han äta. Såklart. Äta på restaurang i flera timmar. Med "en öl".
Hemma sitter jag med diverse vardagsgöra och problem. Han kanske ringer mig kl 23. Jag kan inte prata om ett läkarbesök kl 23 på kvällen efter att han varit ute. Han är inte packad. Nä, men ändå, alkoholen är ändå sårande.
När han kommer hem efter sin vecka på jobbet är han helt slut. enligt honom själv pga mycket jobb. Jag vet ju att jobbet slutar 17 och att sen är det "mat" till minst 22. Väl hemma måste han antingen sova hela lördagen, eller träffa sina vänner. Golf tex. Men det slutar alltid med öl. Straffet till den som förlorar i golfen är att köra. Sen måste han kanske på en grabbhelg nånstans. Alkohol finns alltid med vad han än gör. Han tycker inte han har problem med alkohol alls. Men jag har 1000 berättelser om att vad han än gör så är alkohol med.
Idag onsdag, helg imorrn. Trodde vi skulle koppla av tillsammans. Kanske med ett glas vin på balkongen i kvällssolen. Istället åkte han på stan efter jobbet som han sa för att "koppla av" på stora torget med sina vänner. Koppla av i stimmet på torget...(!) Han är 46 år gammal...! Och Vänner ja... det är några han har arbetat med hela veckan + någon mer. Mig träffar han betydligt mindre än sina arbetskamrater. Han tycker jag förhindrar honom att träffa sina vänner ist för att se vad det är som egentligen är problemet. Det heter en öl, men det vet alla på detta forum vad det betyder. Det listiga i det hela är ju att han byter folk att dricka med, så jag tror inte de andra ser helheten, utan tycker förmodligen allihop att jag är en sur tjej bara. Vilket jag vet att jag inte är.
Han slängde på luren i mitt öra vid lunch med kommentar att jag inte förstår och att jag bråkar. Här sitter jag. Igen. Jag kan inte konkurrera med alkohol. Jag håller på att förlora honom. Jag vill leva med honom för utan alkoholen är han allt jag drömt om men jag kan inte leva med detta heller. Vad kan jag göra? Jag är så sårad och förtvivlad. Ensam. Någon här som känner igen sig? Som varit i samma som jag, eller som varit/är som den jag lever med? Jag vill inte förlora honom.