En allt för vanlig historia, men jag drar den ändå. Jag har alltid varit en storkonsument av alkohol, men för ca fem år sedan gick det till en ny nivå. Det var då jag började dricka hemma i friska mängder, även de flesta vardagar. Jag har aldrig haft någon illusion om att jag inte är alkoholist, jag har dock ofta ljugit för mig själv att jag skall sluta snart. Jag har haft lite längre perioder på ett par månader där jag varit helt nykter, och min ambition har då varit att aldrig dricka mer. Det har känts bra under den tid som jag lyckats vara nykter, men förr eller senare hittar jag på någon ursäkt och börjar dricka igen. Jag känner en nästan konstant skam för mitt leverne, i alla hela min nyktra tid. Att vakna upp trött och sliten och gå till jobbet känns så ovärdigt.
Nu har jag återigen kommit till en punkt där jag aldrig mer vill dricka en droppe. Efter mina tidigare misslyckanden har jag dock föga förtroende för mig själv och min förmåga att klara det. Men jag vill verkligen inte dricka igen.