av aldine

Ostrukturerad
tis, 2021-06-22 - 19:18

Jag kan inte sluta med att dricka något i alkoholväg varje dag.. Dricker inga mängder, men dricker varje dag. När jag är Alko-fri en dag blir jag så fruktansvärt nerstämd, melankolisk och ångestfylld att jag inte klarar av det. Går då och köper alkohol för att slippa må på det sättet!
Jag har även gått behandling. För varje nykter vecka mådde jag bara sämre och sämre psykiskt! Jag klarar inte av att må så fruktansvärt psykiskt dåligt, så jag kände att jag inte hade något annat val än att börja igen. Har mått urkasst psykiskt sen jag var liten, och när jag upptäckte att alkohol och droger hjälpte mig må bättre så fortsatte jag. Jag VET att jag är värd bättre! Men det tar min djupa depression ingen hänsyn till!
Och ja, jag har kontakt med psykiatrin..Men det hjälper inte!
Hur fasen ska man kunna, eller ens vilja sluta, när det är DET ENDA som gör att man tar sig upp ur det mörka svarta hålet för en stund???!

Kennie
ons, 2021-06-23 - 08:16

Hej, tuff situation du är i..
När du slutade under behandling, hur länge var du alkoholfri då? Hört att det kan ta tid för hjärnans naturliga belöningssystem att börja fungera. Och du behöver säkert också behandling för depression. Svårt att veta vad man ska börja med, men om du kan ta dig igenom en nykter månad och sedan ta tag i depressionen, så kanske vården kan fokusera på den istället för drickandet?

Ostrukturerad
fre, 2021-07-02 - 21:10

Jag var nykter och drogfri då i 7 veckor. Att det sket sig var pga att jag inte kunde fortsätta med Antabus eftersom jag inte tål det. När jag vet att jag inte kan dricka så tänker jag inte ens på det! Skulle jag vara fast på en öde ö skulle jag inte ha något sug. Men när jag visste att den sista Antabusen jag tagit gått ur kroppen, så tappade jag kontrollen för jag visste att jag kunde dricka (trots att jag inte ville eller borde!)
Hade jättestruligt liv då för övrigt. Har haft otroligt struliga pojkvänner som gjort saker värre för mig. Började dricka igen, med honom, och fick inte fortsätta behandlingen.

Min handläggare på Vuxenenheten på Soc (som utreder folk som vill ha hjälp med missbruk och beviljar behandling) var ju helt koko; jag var tvungen att göra en helt ny utredning efter det, jag behöver behandlingshem hade de på min öopenvårdsbehandling sagt, för öppenvård räcker inte för mig. Gjorde alltså en 3 månader lång utredning för att bli beviljad vård på behandlingshem. Subban på Soc avslog det, och sade att öppenvård räcker, men att jag skulle vara tvungen att göra ännu en utredning (3 månader!) om jag ville få en ny chans till öppenvård!!

Ostrukturerad
fre, 2021-07-02 - 21:19

Det var typ i det skedet jag nånstans gav upp, på människor.. Kände att jag bara blir illa behandlad och att de inte VILLE hjälpa mig få det bättre!
Anmälde öppenvården till IVO, som svarade att de skulle kontrollera hur de i fortsättningen följer upp de som blivit "utslängda" pga återfall. Det var inte mycket tröst, jag har känt mig så sårad, kränkt och sviken av människor och speciellt vård och myndigheter.
Har även en lång historia tillbaka med psykiatrin, där jag förgäves kämpat för rätt hjälp, blivit illa bemött osv.

Ostrukturerad
fre, 2021-07-02 - 21:26

PS: Om jag bara kunde våga berätta för mina (underbara) behandlare i min nya stad, och blev mottagen med öppna armar och fick en chans till... Jag skulle då kunna leva med att gå runt med böld-akne över hela kroppen (vilket jag får när jag äter Antabus!) som värsta böldpestpatienten 🙄, om bara jag fick en chans till att komma tillrätta med allt! Missbruket först, sedan det psykiska.
Jag behöver inte ha "böldpest" för alltid, bara under en period! 🤔