Efter många år drickande och många år nykter försökte jag också med att dricka måttligt i en period, det gick skapligt. Däremot dyk det upp ett annat intressant aspekt. Jag kan inte dricka just nu även måttliga mängder för att min kropp reagerar annorlunda.
Läste någonstans att sänkt nivå av östrogen gör att kroppen hämmar inte en inflammatorisk reaktion efter alkohol. Detta leder till nya, lagom roande erfarenheter. Exempel:
Jag dricker 3 glas vin på kvällen. Är på bra stämning, känner mig påverkat, men inte direkt full, har full kontroll över det vad jag gör och att jag avslutar vid 3 glas.
Jag somnar bra, men sedan vaknar vid 4 tiden och det är hemskt! Hjärtat slår mycket fort, pulsen är hög, jag har diarré och måste stiga upp flera gånger för att gå på toa, huvudet dunkar, ångesten tar livet av mig. Jag somnar aldrig om och hela dagen är förstörd.
Känner att det är ännu en till anledning att sluta helt.
Är det någon som relaterar?

Hej! Här kommer en förklaring som kanske stämmer för dig? Förmodligen har din kropp och hjärna blivit känsligare för alkohol. Den har avslappnande effekter i början men hjärnan kontrar snabbt med att slå på stress (Källa; Alcohol Explained av William Porter). Så när alkoholen går ur kroppen dröjer sig stressen fortfarande kvar; hjärtklappning, ångest, toalett.
Hur du ska göra med vinet vill jag inte råda om. Du känner dig själv bäst.

@rabbitgirl ja jag känner igen mig men har inga diarréer. Ångest och hjärtklappning och rusning i kroppen som gör det helt omöjligt att somna om. När du varit alkoholfri har du tagit hjälp eller fixade du det själv?

Hej @snö_flinga :)
Jag är i princip alkoholfri nu (eller väldigt måttlig) för att det går inte att dricka oftare än en gång per månad med de symtomen som jag har :) Kanske är det min räddning, kanske är det bara att lyssna på min egen kropp?
Ja, när jag drack i princip varje dag och slutade dricka (2017) fixade jag det själv. Jag hade inga fysiska abstinens symtom, däremot tog det sin tid att börja må bättre psykisk och det var så klart kämpigt. I ett år försökte jag dricka måttligt, men jag inser att det inte går alls att dricka. Inte för att jag överdriver med mängden, men för att även små mängder gör att jag mår dåligt. Det är nog kanske tid att ge upp denna tanke med måttligt drickande.

@rabbitgirl slutade du tvärt eller nertrappning? Jag har ångestproblematik som inte är behandlad och även sömnproblem. Sömnproblemen kom i tidig ålder och jag märkte ganska tidigt att jag sov som en stock med hjälp av alkoholen. Fast det är först nu under och efter pandemin som det har eskalerat i mängd och jag har höjt tolerans nivån med alkoholen. Dricker jag mindre än 4 glas så får jag den effekten du skrev om. Starkt jobbat av dig att bli måttlig. Jag vill oxå bli det men just nu vet jag inte hur jag ska gå tillväga.

Jag slutade tvärt, exakt 2 december 2016. Ja, hela december har jag fokuserat bara på mig själv då. Minimerat alla "plikter". Vilat. Tänkt. Och arbetat med mitt mående. Ärligt talat: jag mådde skit dåligt psykiskt. Problemen eskalerade under 2017 (utan alkohol) och blev mycket tydligare. Jag var inte den som helt plötsligt började vara pigg, sov bättre, var gladare och orkade mer utan alkohol. Det var precis tvärtom. Jag var deprimerat, blev sjuk på alla möjliga sätt (först utdragen lunginflammation, sen diabetes, och något som kallas Cushing, sen allvarlig operation 2018). Jag mådde dåligt, mycket sämre än under drickandets perioden, men nykter kunde jag börja så småningom ta tag i mitt dåliga mående, skaffa mer konstruktiva strategier att hantera verkligheten. Så min väg till nykterheten/måttligheten var inte så rolig. Men nu kan jag säga att jag mår definitivt bättre. Efter ganska många år :)

@rabbitgirl Oj, vad jag känner igen detta! Sedan ett halvår tillbaka. Har inte tänkt på sammanhanget. Jag ska absolut googla mer och även passa på att ta upp det när jag ska till gyn.