Nu har jag tagit steget att skapa ett inlägg här istället för i "dricker jag för mycket"
Japp, ni kommer säkert lista ut vad jag ska skriva men jag gör det ändå. ***** heter jag, och jag ÄR ALKOHOLIST! MEN........ Nu har jag varit ifrån skiten i 10 dagar som säkert många av er läst i mitt andra inlägg här på sidan.
Först vill jag börja med att tacka alla fina, underbara människor här på forumet. Trodde det inte från början men jävlar vad ni hjälpt mig att hitta styrka, tro på mig själv och har ett helt annat perspektiv än andra i min omgivning. Ni fattar ju vad jag går igenom vilket inte vänner, familj och så vidare gör på samma sätt.
Nu är jag inne på min 10:e dag som nykter och helt ärligt kan jag säga att jag redan nu är en bättre människa efter att ha låtit alkoholen ta över hela livet. Det är det enda jag egentligen tänkt på i flera års tid och kan nog räkna på mina 10 fingrar antal dagar nyktra innan dessa 10 dagar, under de senaste 2-3 månaderna. Alltid fokus på skiten, "när kan jag dricka igen....... osv" Hur gick det såhär långt? Hur kan en dryck ha kraften att ta över ens hela liv och göra allt så förjävligt. FÅr en att ljuga för sig själv men framförallt mot andra, människor man värdesätter mest i livet?
Nej nu är det dags för andra bullar, nu är det dags att gå mot nykterheten!
Är jag sugen på alkohol? Skojar du eller? Alltså ögonen blixtrar, ont i huvudet hade jag igår och stundvis känner man sig helt maktlös och vill ta ett glas(eller 8) på kvällen för att dämpa tankarna. Men då går tankarna först till familjen, sen HIT! Alltså till alla er här. Hur ska jag kunna vara en bra förebild för andra i min omgivning om inte jag kan ta tag i mina bekymmer och sluta? Vad händer om jag trillar dit igen..... Ja det vill jag inte ens tänka på för nu är det dags för mig att börja leva lite.
Detta året har två tillfällen som jag dock fasar för, jag ska till Barcelona nästa vecka och i jul ska jag till Florida där vi ska bo hos min frus familj där även hennes bror har GROVA alkoholproblem. Alltid stora dricksglas fulla med renat, och en liten bit citron i. Han och jag har alltid druckit ikapp och det gick till den gräns förra gången att både han och jag blev alldeles för fulla, inför mina barn som var med på resan. Skäms jag för det idag, ööööööh ja....... Att utsätta sina barn för det och låta det ta över mitt föräldraskap är inte ok! De är det viktigaste jag har även om jag inte lyckats fokusera på dem under hela deras uppväxt. Tyvärr..... Men här är jag helt transparant, jag orkar inte längre gömma mig. Skammen, ångesten och så vidare som många här inne pratar om, den ska inte få ta över mitt liv. Nej minsann, nu ska jag finnas där för min fru!
För ett par år sedan blev jag så pass full att jag tog tag hårt i min frus arm, varpå hon sa att händer det igen lämnar hon mig. Jag förstår henne, och det har aldrig hänt igen. Jag blir inte agressiv när jag dricker, mest trött men den gången slog det över. Jag har aldrig slått en kvinna, och skulle inte förmå mig att göra det heller men en diskussion som annars kan vara väldigt intensiv slog över med alkoholen. VAD FAN?!?!?!
10 dagar snart gjorda, AA möte ikväll(första) och med 35 år gångna så har jag förhoppningsvis en liten bit kvar att leva om jag inte faller dit igen. 10 dagar av 20000 drygt om jag ska leva till jag är 80 :D Skrämmande tanke, ja jag skulle ljuga om jag sa att det inte är skrämmande men nu är det dags att ta tag i en första sommar på drygt 20 år utan alkohol!
Ta hand om er alla där ute och VERKLIGEN ALL KÄRLEK TILL ER!