Nu har jag anmält mig till ”Hemmapuls”. Fyra veckor för 399 kr. Klassisk gympa med fokus på funktionell styrka. Plus personlig coachning, tror jag. Start 4/9. Jag är en gammal gymmix-tjej, var till och med gympaledare i ett tiotal år. Jag tror det här kan passa mig, det kan lätt anpassas efter om jag jobbar dagtid eller kvällstid. Måste få in en bra rutin bara.

Just nu styrketränar jag 15 min varje morgon innan jag ska jobba. Direkt efter frukost, innan långrundan med lillprinsen. 7 övningar x 30 rep. Det är benövningar som jag fick lära mig på artrosskolan, plus två övningar med gummiband för armarna och svinga kettlebell mellan benen för ryggen. Att ”bara” göra det på jobbdagar ger mig den vila som musklerna behöver också. Ska klura ut vilken dag/dagar i veckan som det passar bäst att gympa med Hemmapuls. Har ju några veckor på mig. Börjar med en dag per vecka, utökar sen kanske till två dagar.

Jag har ju påbörjat en ny hundkurs och i slutet av september drar kören igång på torsdagar, och på onsdagar besöker jag alltid min yngsta dotter och då äter vi middag ihop. Vill ju helst inte att något av det jag gör ska kollidera.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Det låter som att du hittat en struktur som fungerar, där du får in de olika bitarna som är viktiga för dig!
Jag gick på hundkurs med vår hund när han var dryga halvåret. Förstår vad du menar med att det inte finns utrymme för några andra tankar😅. Men så kul det var. Sedan länge är det maken som går på kurser med hunden, han är 2,5 år nu. Mestadels agility. Hunden tycker det är jätteroligt!!
🌸🌸🌸

Hela veckan har det gått bra med mina nya utökade aktivitetsmål: 90 min träning (promenader), förbränna 900 kcal, stå upp minst 12 gg på 12 tim (en gång per timme alltså). Jag har varit omväxlande ledig och jag har jobbat 10 tim i sträck, men jag har ändå uppnått målen. Och styrketränat 15 min innan jobbdag (mån, tis, fre). Det ska kännas i kroppen att den har använts, men när man vaknar nästa morgon ska den kännas okej.

Igår kväll fick jag rejält ont i hela kroppen, i morse likaså. I onsdags hände en olycka med min yngsta dotter, hon ramlade med cykeln och fick ett djupt sår som krävde 9 stygn. Jag såg bilder, såret var jättestort 😱 Jag var bara inblandad på distans, personalen på boendet och hennes pappa skötte det praktiska, men känslomässigt blev jag förstås påverkad. (Hon är okej, jag hälsade på henne i torsdags. Hon var nöjd och glad över att sjuksköterskan ”lagat” henne.)

Samtidigt är jag van vid att saker händer runt henne, vi löser det bara. På ytan är jag cool, för det måste jag vara gentemot henne. Inombords är jag nog inte lugn alls, men jag kan inte fiska upp känslorna. De är nertryckta i en koffert i ett låst utrymme långt ner i källaren.

Jag har tidigare tänkt att jag reagerar med värk i kroppen på känslomässiga saker. Som om min kropp skriker åt mig: Nu tar du det lugnt! Jag tycker ju att jag tar det lugnt. Men ibland kopplar den på värk som en påminnelse. En värk som får mig att vara lite mer självsnäll. Det kan vara så, jag är osäker, men jag ska fundera över det lite mer.

Fysiska krämpor som svar på känslomässigt ont? Har jag något trauma i livet så är det resan med henne, som pågått i 25 år. Just att vara cool och handlingsför inför henne, samtidigt som det är kaos och storm inombords är smärtsamt. Kluvet. Och att inte ens vara medveten om att det är så gör det svårare att ta itu med det på något sätt.

Idag blir det umgänge med yngsta dottern, hon ska sova hos mig en natt, och jag ska hämta henne strax. Vi ska gå på allsångsuppträdande ikväll och sen äta på hennes favvopizzeria. Titta på film och cocoona. (Visst var det uttryck som hette så?) Lillprinsen får korta kisspromenader, inte mer än så. Min aktivitetsklocka får ticka bäst den vill några dagar. Ipren ska jag köpa också.

Kram 🐘

@Sattva Ja, det ska bli spännande att prova på lite olika saker. Få se vad han brinner för. Jag hoppas att det inte blir agility, för det pallar nog inte mina ben. Men vi får se vad det blir. Än så länge är det sök som han har svarat med bäst intresse på. Värsta talangen på det.

Med min förra hund började jag träna agility. Han var 7 år och hade aldrig provat något liknande innan. Han bara glodde på mig först, men lärde sig snabbt ändå. Han var långsammast av alla men gjorde hindren felfritt. Också en bra taktik! Men vi höll bara på två-tre terminer.

Kram 🐘

Skönt med lite cocooning @andrahalvlek, du har ju en enastående förmåga att vända ansiktet efter solen, vara där det är ljust, men såklart hör koffertar sig påminda, det är trots allt inte gratis med storage och förråd, det är min erfarenhet, förr eller senare behöver man gå igenom de gamla koffertarna men det är inte säkert det är så ”farligt” som man tror. Utan att riktigt begripa hur, har man bearbetat och hanterat en massa saker under tidens gång.
Låter som en mysig helg nu har framför er, njut av den. Kram 🤗

@Se klart Ja, de där koffertarna stör mig sällan. Det som finns i dem finns i dem liksom. De tillhör livets bagage. Och innehållet i dem har lärt mig att snabbt göra en walkaround om det krävs. Det finns nya vägar, andra vägar.

Samtidigt är det tröttsamt att bli påverkad av känslor som jag inte ens upplever att jag känner. Jag är inte medveten om dem, jag blir bara fysiskt påverkad och först då blir jag lite medveten. När hon var yngre liknade jag det med att efter anspänning, när allt gått bra, så kändes det som att bli klubbad i bakhuvudet med ett vedträ. Platt fall. Allt som hänt henne tidigare kom som en spann vatten över skallen vid varje ny incident. Och enorm trötthet brukade bli reaktionen. Nu har kroppen kompletterat med värk i kroppen också, eftersom jag tydligen är lite trög.

Har precis tagit en höneblund. Jag har ett gammalt säg: Varje bra ledig dag innehåller en höneblund. Jag behöver inte ens somna, det är att jag tar mig tiden att ligga i sängen ostörd i en timme som är viktigast. Rast och vila.

Kram 🐘

Poddtips: ”Nyfiken på” #201 med Cajsa Tengblad: ”Stärka sin självomsorg”. Tänkte på dig @seklart när de pratade om att ”provtänka” och på dig @kirskål apropå att göra saker för sig själv - inte för andra hela tiden.

Kram 🐘

BTW har jag fyllt alla mina cirklar idag också, utan allt för mycket ansträngning. Har tagit några Alvedon idag, vilket minskar smärtan.

Dottern är okej, men fy fan vilken vurpa. Utöver såret med 9 stygn har hon ett stort skrubbsår på knät och blåmärken som inte heller är att leka med. Hon kunde krossat armbågen, slagit i huvudet rejält (hon hade hjälm dock). Brutit benen.

Hon hade änglavakt. Som så ofta tidigare. Marginalerna på sin sida, ända sen den dag hon föddes. Hon föddes med läpp-käk-gomspalt, fraktur på ett revben och sex revben, och en fosterskada på sin hypofys som gör att hon substituerar en massa olika kroppskemiska ämnen, bland annat stresshormonet kortisol. Och läkning kräver mycket extra, så vi måste hålla koll på läkning och allmäntillstånd.

Kram 🐘

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag tycker att du verkar medveten om att dina känslor uttrycks som fysiska krämpor/smärta och det är bra. Du skriver om din dotter ”Allt som hänt henne tidigare kom som en spann vatten över skallen vid varje ny incident. Och enorm trötthet brukade bli reaktionen. Nu har kroppen kompletterat med värk i kroppen också” och det låter traumatiskt. Att man hamnar tillbaka och återupplever tidigare händelser. Att du tidigare blev enormt trött men nu får du också värk i kroppen. Du berättar också att du utåt sett är cool, men att det kan vara kaos inombords. Jag förstår verkligen att det påverkar både psykiskt och fysiskt med detta påslag emellanåt under så lång tid. Att du inte riktigt får kontakt med dina känslor kanske är just för att du stängt igen den dörren, koffertarna som du gör en walkaround runt som du säger. Kanske för att du känt att du behövt/behöver vara så stark och stadig i alla situationer och inte tillåtit dig känna efter hur det känns inom dig. Att du lagrat det i kofferten, men kroppen minns. Som du berättar, att du blir påverkad av känslor som du inte ens upplever att du känner. Kanske ligger de instängda i kofferten? Och du kopplar ihop fysiska smärtor med känslomässigt ont. Att det kommer till uttryck den vägen.

Jag tror verkligen att känslor sätter sig i kroppen och kan uttrycka sig som smärta på olika ställen eller som olika sorters sjukdomar. När vi är med om traumatiska händelser lagras minnet av det vi upplevde i vår kropp och hjärna. Kroppen regerar med att återuppleva de känslor, förnimmelser, bilder, hörselintryck och muskelspänningar som man upplevde vid de ursprungliga händelserna. Man kan förtränga det, men det verkar ändå som att kroppen minns och att det kan sätta sig som en smärta. Det är verkligen fascinerande hur vår kropp och hjärna är konstruerade och fungerar.

Ha en mysig kväll med din dotter och lillprinsen❤️

@vår2022 Håller med! Tack och lov för att hon inte skadades värre ❤️ Det är fan jag i ett nötskal. Krockar jag med bilen (vilket jag inte har gjort), så var det ju tur att smällen bara tog på ena sidan och inte mitt på. Eller nåt. Alltid hittar jag någon tur i oturen. Jag är bara sådan. Eller har blivit snarare. Men det kunde ju alltid varit värre. Alla våra år på sjukhus har gjort mig ödmjuk. De diagnoser min dotter har är ingenting jämfört med väldigt många andra har. Jag tycker så. Men min omgivning blir ibland provocerad, vilket gör ont i mig för jag menar inte att förringa någons dåliga mående. Inte mitt heller.

Ärligt talat är det inte konstigt att jag har varit sjukskriven fyra gånger för utmattningsdepression. Det är helt logiskt. Jag funderar ibland på att kanske söka terapeuthjälp för trauma, för någon stinkande skit är det som ligger i kofferten och gör sig påmind med jämna mellanrum.

Kram 🐘

PS. Ett nyckelben och sex revben ska det stå längre upp. De bokstavligt talat tryckte ut henne, två personer hängde på min mage, samtidigt som barnmorskan stack in handen och ryckte ut henne. Hade jag varit född på 1800-talet så hade jag och båda mina ungar varit döda i barnsäng. Taskiga gener jag skickar vidare.

@Andrahalvlek Ja, tänker också att det kan hänga ihop med dina utmattningar. Symptomen på trauma och utmattning känns ju verkligen liknande och närliggande. Det kan nog finnas något där i kofferten, kanske dags att öppna😁. Om man intar förhållningssättet att det kan vara rätt spännande att nyfiket undersöka vad som finns där i kofferten, att det är sig själv man möter, så blir det inte så läskigt. Att det är fascinerande med hur vår psykologi funkar och påverkar oss. Det tänker jag att du gör med din positiva personlighet. Jag tänker också att det kan vara dags för dig att få bli omhändertagen, framförallt av dig själv. Att få släppa på lagrade spänningar och värk. Att det inte få gå för långt så du kör slut på dig❤️

@andrahalvlek jag räcker också upp handen för att pröva tanken med terapi, samtal, möta sig själv igen, de där stunderna man inte haft möjlighet att falla ihop och INGEN har kunnat hjälpa en, men min egen erfarenhet är att det går att hjälpa sig själv, långt efteråt. Det är det jag menar när jag (ibland) tjatar om att ”det värsta har redan hänt”, man går ofta långa vägar runt något som förnimmer om stor smärta och övergivenhet. Men när man till sist vågar gå tillbaka och se efter vad det var som hände. Då gör man det också med sina erfarenheter idag. Och då går det kanske, tror jag, kanhända, att hantera och självläka på nya sätt.
Ibland tror jag man måste gå flera turer till det jag kallar ”olycksplatsen”. Olyckor har hänt oss. De kan ha varit utan inblandning av ett enda fordon men smällen har vi känt. Och hudens ömma punkter, områden vi inte ens vågar känns på för att det kanske börjar blöda.
Jag tänker på dig och tackar universum för att det gick förhållandevis bra med din dotter.
Din forum-squad finns alltid här för dig! Kram 🥰

Tack för denna inspirerande tråd-diskussion, även om grundorsaken förstås var läskig och skrämmande! ”Olycksplatsen ” låter som ett bra begrepp att börja undersöka, det tar jag till mig. Skönt att allt ändå gick relativt bra. Känner igen det där uthärdande positiva läget från min yngsta dotter- diabetes med åtföljande skrämskott, psykiska problem plus massor av olyckor. Ett mode som man liksom kopplar på när det igen är dags. Kram till dig!

@Se klart Vi får fortsätta provtänka lite, om det snart kanske är dags att besöka olycksplatserna. En av dessa är min barndom, det vet jag. En annan all smärta och kamp min yngsta dotter medfört. Jag är uppfostrad som den medberoende jag är - man samlar upp smulorna och går vidare och lägger det som hänt bakom sig. Gång på gång. Rustningen på.

Men det är lite fascinerande att känslorna kan finnas inom en utan att man ens kan identifiera dem. Minns att jag i perioder inte ens kunnat svara på hur jag mår. ”Öhh” 😯 Eller: ”Vad vill jag? Öhh” 🤨 ”Om jag känner mig stressad? Öhh” 🙃 Jag minns inte heller när jag grät senast. Jo, det minns jag faktiskt. Efter min separation för snart 11 år sedan tog det kanske ett år innan jag började spela ”vår låt” på repeat och grät floder. Jag fick medvetet sätta på just den låten för att kunna fiska upp känslorna av sorg och besvikelse över att livet inte blev som vi tänkt. Jag sörjde våra fina år ihop. Låten fick mig att färdas tillbaka till då vi träffades 24 år tidigare. Det är tio år sedan denna gråtorgie. Sen dess har jag inte gråtit, just den typen av ledsenhet är en känsla som knappt funnits i min vokabulär.

De känslor som kom tillbaka efter en tids nykterhet var ilska (fy fan vilka ilskna utbrott jag fick) och även glädje. Plus förnöjsamhet, tacksamhet och lite förundran över storheten i att livet blivit som det blivit, trots allt. Helt okej liksom. Jag kan se framför mig hur jag jobbar på med det jag gör just nu i ytterligare tio år, hittar på roligheter med min hund, umgås med mina barn och övriga familjen, gör roliga saker ihop med vänner, flyttar till ett litet hus inom ett år osv. Jag provtänker för fullt 🥰

Kram 🐘

@Geggan Vi har nog alla olycksplatser i vårt förflutna som vi absolut inte vill återbesöka. Men ibland behövs det nog, för att de känslorna inte ska behöva känna sig jobbiga och tjatiga. Det är som de skriker åt mig: ”Se mig, bekräfta mig!” Och om de får oss att tveka eller anpassa oss in absurdum så blir de nog skadliga för oss. Vi provtänker lite till 🥰

Kram 🐘

Så klokt ni tänker allihopa, jag har grävt i mina koffertar senaste året men det är nog precis så, att man behöver återvända lite ibland för allt har inte knutits upp på de få besöken jag gjort. Kram på er kloka, härliga ni❤️