@eling väldigt bra inställning, så skönt att slippa fyllan och kunna åka hem och lägga sig tidigt och nykter.

Passa på och njut av stunden, alla samtal och god mat. Jag dansade tom sist jag var nykter på en fest, sen åkte jag hem (först av alla) och kände mig så nöjd med kvällen.

Ha en riktigt fin dag nu, bra jobbat…du kommer känna dig såååå bra när du vaknar pigg imorgon.

Kram

Tack alla snälla fina människor här för pepp, uppmuntran, reflektioner, igenkänning, tips, stöd, omtanke ❤️

Det gick bra igår och jag känner mig nöjd med mig själv 😀 Idag ska jag köra bil och träna för att jag kan 🙂 Ha en fin dag!

@vår2022 vill bara meddela att jag pratade med maken för ett tag sedan nu och det kändes bara bra. Han hade märkt av lite mer än jag trodde, att det försvann vin och att det stod glas undangömda. Men nu när jag berättat allt så är han min broms när jag får för mig att jag ska åka till systemet eller att jag "bara ska dricka ett glas". Det känns så skönt. Förut på väg till jobbet lite bakis har jag ofta varit orolig för att bli stoppad och behöva blåsa. Samtidigt fanns det en liten önskan om att bli stoppad och blåsa, så att jag skulle få hjälp. Nu har jag detta hemifrån och det är så skönt! Och jag vill aldrig köra bil bakis igen! Tack för att du visat vägen 🥰

@eling Det är nog ofta så att omgivningen sett mer än man tror. Men visst är det skönt att få det sagt och slippa låtsas längre.
Livet blir enklare och sannare, tycker jag.
Min sambo vet också allt och det känns skönt…
Förr drack även han mer och oftare, (utan att missbruka) men nu händer det väldigt sällan. Så även han har haft glädje av min alkoholfrihet. 👍❤️☺️

Mitt sug som kändes hela vägen i magen och som gjorde mig sjukt irriterad är borta sedan en tid tillbaka. Men jag hatar hatar konflikten i huvudet som handlar om huruvida jag ska skita i det här och börja dricka igen. Jag börjar fundera på hur jag ska lura maken så han ska tycka det är okej att jag dricker igen, trots att det inte gått tre månader som jag sagt att jag ska hålla upp till att börja med. Samtidigt vet jag ju inte hur det kommer kännas om tre månader då kanske det är annorlunda. Jag läser en massa bra saker här på forumet som jag vill minnas men det verkar vara som bortblåst/omöjligt att få in när jag hamnar i en dip. Mitt liv känns stressigt och övermäktigt ofta och jag har hanterat det med berusning och att se fram emot berusning. Jag blir så arg att jag kom in på den vägen för nu står jag här och vet inte vad jag ska ta mig till utan det. Samtidigt tänker jag att det är väl inte så hemskt att dricka 4 flaskor vin fördelat på 4 dagar i veckan (förutom då jag är ledig längre då det blir varje dag). Jag blir ju inte odräglig eller gör bort mig på nåt sätt. Jag ska försöka prata med mannen för att komma på andra tankar.

Det är då och då skitjobbigt att sluta dricka eller hålla upp en längre tid.
Det får man bara hacka i sig, och det är skitjibbigt att tänka på hur det kan vara så svårt och värst (för mig) var att tänka ”tänk om mitt drickande eskalerar så jag en vacker dag måste sluta helt”. Det var min värsta mardröm. Som jag nu lever i varje dag med stor tacksamhet men jag tror inte att just det biter på din irritation just nu.
Ibland är det bara: bit ihop och gör. När man är mindre irriterad kan man ju fundera en hel del över sin höga konsumtion, sitt smygande samt känslan av att vilja hälla i sig bedövningen vin. Jag brukade tänka att jag gärna skulle ta det intravenöst. Och jag var en sån där som nästan aldrig blev för full.
Alkoholism kan se ut på många sätt, en del får rätsida även på en kantrande båt, andra inte.
Inget av det behöver du nödvändigtvis bry dig om just idag. Men en dag i taget, skippa första glaset, hålla i och hålla ut. Det lättar. Kram.

@eling Hej! Såg att du skrev till mig i söndags om att du berättat för din man. Bra, modigt och strakt gjort! Nu när du är i dina konflikt-tankar så är det superbra att ta stöd av honom. Att du får sätta ord på det och bra att du skriver här. Du säger att ”Mitt liv känns stressigt och övermäktigt ofta och jag har hanterat det med berusning och att se fram emot berusning”. Det är bland annat i dessa tillstånd som alkoholdjävulen poppar upp och börjar tjata om att ”Vadå! Du bestämmer väl själv över ditt liv! Klart du ska unna dig vin när det är så stressigt och övermäktigt! Det kommer få dig att slappna av, en flaska är väl inte hela världen och du blir ju inte odräglig heller!” Det är beroendet som pratar från känslohjärnan. Den logiska hjärndelen och det sunda förnuftet är för stunden bortkopplat. Det är en kamp, men det är nu du behöver vara som starkast och ta kommandot över alkoholdjävulen och bestämma i ditt liv. Prata med din man om kampen, dina tankar. Fokusera på att hur stark du är och hur bra du kommer att må när du avstår från att dricka. Det kommer att boosta din självkänsla, du är starkast! Med fokus på detta tar du bort fokus på de negativa tankarna som alkoholdjävulen viskar i ditt öra. Konflikten mynnar ut i ett spår, en väg framåt och ett nej!

Du kämpar på bra! Ge dig fan inte! Du bestämmer i ditt liv!💪. Du kommer att känna dig så stolt över dig själv. Ge dig chansen att få känna av en längre tids nykterhet, det är så värt det. Fundera på hur du kan få ditt liv mindre stressigt och övermäktigt utan att ta till alkohol, det är där lösningen finns. Kram❤️

@eling Hej 👋🏼 Jag stämmer in i kören som sjungit före mig. De är dessutom mer ruttade än jag på det här med nykterhet.

Även jag berättade för min make dag 1 att jag tänkte göra slag i saken - min hantering av alkohol. Det bästa jag gjort. Mitt största stöd. Jag är typ aldrig sugen men undrar försiktigt om du gjort självhjälpsprogrammet? Det finns ett avsnitt som behandlar sug.

Jag hoppas verkligen att din man sa bra saker och att du kan hitta en bra väg
🩵

@Se klart @vår2022 @Carisie tack för stödet ❤️❤️❤️
Det är sant att det lättar, det gjorde det även för mig den här gången även fast man där och då tror att vin är enda lösningen. Det är det inte och jag klarade det. Inser att jag behöver vara förberedd på dessa strider i min hjärna. Förstår mer nu att alkoholdjävulen faktiskt finns på riktigt. Den ska fortsätta få gå på pumpen i sina försök!

Jag har läst självhjälpsprogrammet men inte faktiskt skrivit och gått in på djupet i frågorna, vilket jag nu börjat med. Har även lyssnat några timmar på Annie Grace i helgen. Funderat och börjat skriva ner hur jag kan göra förändringar i vardagen och börjat titta efter att börja någon målarkurs.

Nu har jag 37 nyktra dagar bakom mig och det är rekord med två dagar för mig! Mot 90 dagar, sedan nytt beslut. Vet egentligen att jag inte kan dricka måttligt, vet inte om jag någonsin i mitt liv gjort det. Men, inte där än så inget jag behöver besluta nu. En nykter dag i taget 😁

Tänk att man kan göra saker utan att dricka alkohol, som idag har jag jobbat över hemma hela dagen, det har alltid varit ihop med vin. Men fatta att ångesten och stressen går över ändå, utan alkohol!

De här senaste veckorna har varit en berg och dalbana av känslor, gråt i tysthet var och varannan dag av trötthet. Ångest, irritation, humörsvängningar, sagt till maken att vi ska separera, vilket jag inte vill. Kan det bli så av att man slutat dricka? Eller är det snarare undantryckta känslor som kommer fram nu när man inte har nåt gift att dämpa det med? Eller kanske både och. Att jag behöver jobba över kan ju i och för sig också vara en ledtråd Nu har jag inte druckit på 6 veckor. Jag försöker fortfarande ta reda på om jag är beroende eller inte. Som om det egentligen spelar någon roll. Som om jag inte är det skulle jag kunna börja dricka igen. Jag känner mig så himla vilsen och liten, trots att jag är ganska stor ☺️

@eling Bra jobbat med 6 nyktra veckor!🥳. Du beskriver att det är väldigt stressigt i ditt liv och att du gråter av trötthet, känner ångest, irritation och humörsvängningar. Sagt att du vill separera fast du inte vill. Att du jobbat över hemma hela dagen. Och att en anledning till att du druckit är för att dämpa stressen och ångesten. Det du beskriver tänker jag är varningssignaler på överbelastning av stress. Att det är skadligt med för mycket påslag av stress vilket kan leda till utmattningssyndrom. Du skulle behöva återhämtning och vila. Stanna upp och lyssna inåt och reflektera över hur din situation ser ut med stressen. Göra en hållbar plan med balans av arbetet och fritid/vila. Vad du kan göra mindre av eller skippa. En plan för att jobba mindre utan övertid.

Var rädd om dig så att du inte hamnar i en utmattning, det kan bli en lång resa att komma tillbaka ifrån. Gällande om du är beroende eller inte så är det nog alkoholdjävulen som viskar i ditt öra och försöker få dig att återgå till gamla drickvanor. Som stressad är man mer sårbar för detta. Du är dock otroligt stark som inte druckit på 6 veckor!💪

Ta hand om dig!❤️

@vår2022 Jag har tidigare varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Vill inte hamna där igen. Har nu skrivit en lista på förändringar jag kan göra för att minska belastningen på jobbet, med start på måndag.

Tack, ha en fin kväll ❤️

Jag har varit i kris senaste tiden och försökt få grepp om allting. Hur hamnade jag HÄR? Jag måste försöka svara på det för att förhoppningsvis komma vidare lite och ha något att gå tillbaka till när jag återigen börjar vackla.

I tonåren var jag, som många andra, rädd att prata framför en grupp. Jag började festa ganska tidigt i tonåren. En gång drack jag sprit på dagen inför en presentation i skolan, jag trodde sen att det gick bra för att jag drack.
Detta gjorde jag även en gång på komvux och en gång på universitetet-den gången gick det dock åt skogen då jag kräktes.

På komvux och på universitetet började mitt beteende av att dricka hemma i ensamhet. Jag hade extrajobb och ibland vågade jag inte ta bilen dit av rädsla att blåsa, så jag kom sent då jag var tvungen att ta annat färdmedel. Förutom sporadiskt ensamdrickande var det såklart även fester.

Jag har sedan tonåren/ung vuxen haft en del social ångest, är självkritisk, tycker ofta jag är dålig, inte tillräcklig, att andra är bättre än mig.

Jag är högutbildad och har ett "fint" jobb. Jag ser mig dock fortfarande som ganska inkompetent, som en bluff. Rädd att avslöjas. Har genom åren kämpat som tusan, varit modig och gjort en massa saker som jag är rädd för. Kämpat för att vara duktig. Tillslut gick jag in i väggen. Blev sjukskriven, fick medicin för depression, rehabilitering. Jag har tänkt att detta också var en bluff, att jag nog inte var utmattad utan bara inkompetent och värdelös. Tid och behandling hjälpte dock och jag kunde börja jobba igen och sedermera "som vanligt" (bl a eftersom det var en "bluff").

En tid inpå mitt nya jobb efter universitetet tog det slut med dåvarande sambo och jag blev helt ensam då jag bodde i ny stad och var för osäker för att orka etablera nya vänrelationer. Jag började dricka ensam hemma igen. På helger och på vardagar. Var rädd för att bli påkommen pga alkoholstank på jobbet. Det hände inte. Här hade jag ingen vidare tanke på att det jag höll på med var problematiskt. Såg det nog mer som en tillfällig tröst och jag mådde ju bra när jag drack.
Sedan träffade jag en ny kille (numera min man) och han gillade också att festa rejält på helger. Sedan flyttade vi ihop och lugnade ner oss och sedan blev jag gravid. Lugnt med alkohol, vid jobbiga känslor kunde jag dock ta till flaskan vilket han inte gillade.

Något år senare var då jag gick in i väggen. Det var nog då mitt drickande på vardagar återupptogs, men inte i ngn stor mängd. Men det började normaliseras och en flaska på helgen när maken var borta påbörjades sen. Skämdes när maken fick reda på det men det blev ingen grej. Själv tyckte jag egentligen inte det var normalt att dricka en flaska själv. Men med tiden har det också normaliserats och utökats. Tillslut som sagt har det oftast blivit en bib/4 flaskor vin per vecka fördelat på 4-5 dagar. Mer än så vid "festliga tillfällen"/middagar vilket varit en del. Jag har samtidigt inte tyckt att det varit normalt så därför har jag smygdruckit och skåpdruckit. Smusslat med vinflaskor/boxar ut och in, gömt i bilen, gömt i papperskorgen, åkt till tippen, åkt och köpt nya öl till maken som jag druckit upp i smyg, så han inte skulle märka, osv.

Jag började tro på mina egna "lögner", jag har inga problem, jag dricker bara så mkt och så ofta som någon annan ser.
När det var fest märkte jag ju att andra kunde sitta på samma glas i evigheter medan mitt försvann i ett nafs. Jag behövde fler strategier - bib med mig på fest så ingen kan se hur mycket jag dricker. Jag började även dricka innan fest.
När jag träffade någon vän som "bara" dricker 1-2 glas fick jag nästan panik. Jag vill ju ha mer!!! Jag var sedan inte så intresserad att träffa en sån vän. Roligare att sitta hemma och dricka så mycket jag vill. Irritationen/oron när någon kommer hem till oss och jag är lite sluddrig eller att dem stör/gör det svårt att smygdricka. Vin i kaffemugg. Jobbigt med åtagande på morgnar "barnen kanske inte behöver gå på just den aktiviteten med tanke på tiden om jag måste skjutsa, för det stör mitt drickande och jag kommer vara bakis och orolig för att köra.

Semestrar har inneburit ungefär en flaska dagligen.
Har tänkt så många gånger att jag måste ta en paus från alkoholen, för att nästa dag dricka igen.
Har trott att jag druckit av egen fri vilja, av normala, förståeliga anledningar. Men jag börjar nu fatta att det inte riktigt är sant. Min hjärna har blivit sjuk. Jag har faktiskt ett alkoholberoende.

Gränser förflyttas med tiden och man förstår det knappt själv.