av vår2022

Himmelellerhelvette
ons, 2025-02-05 - 10:06

Tack för din fina respons i min tråd, nu har jag läst ditt inlägg från den 4/1 och lite efter det. Klippt ut lite ur det du skrivit som jag behöver fundera kring:

”Bedömningen tar ändå fäste inom mig och jag vet att jag behöver tid för att reda ut detta och komma i balans igen.”

Jag tro det handlar om att jag gjort allt, givit allt! Gjort så mycket mer än vad som ingår för att verkligen göra jobbet så bra, vill att alla ska tycka ”Jävlar va bra hon är!”
Och när jag givit så mycket av mig själv att jag känner mig helt dränerad och får kommentarer som inte är positiva var det som att suga ut det sista som fanns inom mig!
Det jag tror jag behöver ta med mig av detta är att inte ge så mycket av mig själv att jag blir dränerad, jag behöver finna balans och jag behöver tro på mig själv att jag duger och att det inte är en tävling, varför har jag behovet att känna att jag vill att folk ska bli chockade över hur bra jag är?

”Kan koppla känslorna till situationer då jag känt att jag inte duger.”

Alltså hur många gånger genom livet har detta inte hänt? Från tonår, fick inte vara med, blev retad, hånad. Sedan som vuxen, ”hur kan du välja det yrket” fick jag höra och tog åt mig så hårt att jag borde göra mer för att duga, så jag pluggade, för att jag lyssnade på andra, att jag inte duger annars, även hur jag bodde, ”så kan man inte bo” varför lyssnade jag? Så dålig självkänsla!

”Idag använder jag inget bedövningsmedel och låter känslorna komma. Tankar om att vilja slippa känna passerar förbi. Jag vet att det enda som kommer att hjälpa mig vidare är att prata om mina känslor, studera, reflektera och analysera det som sker. Gå tillbaka i min erfarenhetsbank om hur jag upplevt och löst situationer tidigare. Studera min projektion.”

Detta kan jag tycka blir jobbigt, jag vet inte om jag överanalyserar? Känner jag efter för mycket? Vad är det normala? Från att inte känna efter alls, bara fly med alkoholen, till att känna efter med allt? Jag vet ju inte? Jag kunde inte ens känna om jag var sjuk eller inte, för jag hade följt det med. Jag kände inte mig själv överhuvudtaget! Vad är vad? Nu 2,5år nykter behöver jag börja förstå hur jag fungerar, läskigt när jag tänker att jag inte känner mig själv? Kanske fortfarande bara är för trött! Ska vila resten av veckan och hitta mig själv ❤️

”Processandet har ändå gett mig mycket och då jag tillåter mig att känna det jag kände, pratar om det, sätta ord på det, bolla, så får skammen inte plats. Skammen bor i de dolda, tysta rummen med unken luft och vill inte bli blotta. Så avståndet till känslan och obehaget har avsevärt ökat i avstånd.”

Skriva, prata, bolla, det kommer bli bra! Jag har ju varit i många svackor tidigare men denna var en ny form som jag inte gått igenom i nykterheten tidigare! Även nya situationer behöver jag öva på, stor övning på varför jag är rädd att inte duga på jobbet? Vill vara lugn och trygg och veta vem jag är❤️

Tack för att du visade mig till dina reflektioner så jag kunde få hitta lite olika perspektiv och synvinklar, vända och vrida. Jag kommer komma ur helskinnad från detta med. En sak till jag är så rädd för att att bli utbränd! Har varit det och vill aldrig mer hamna där! Så jag tror rädslan varit en stor, en enorm del av denna svacka! Sist jag blev utbränd fungerade jag inte på flera år och ännu sämre blev det av att jag drack alkohol som självmedicinering, säkert därför det tog så galet många år innan jag blev bra igen!

vår2022
tors, 2025-02-06 - 17:27

@Himmelellerhelvette Du kämpar verkligen på❤️. Du skriver mycket om att du inte riktigt känner dig själv och dina behov och det kan jag känna igen. Det gör att man känner sig frustrerad. Det finns också så många lager i det och du har många lager på gång samtidigt och när man inte riktigt vet vad som är vad och sina behov tar det massor av energi och dränerar. Sedan påverkar det ena det andra i en kedjereaktion. Någonstans måste man hitta ursprunget till kedjereaktionen och hos oss tänker jag att det är den sköra självkänslan som stökar till det. Den som etablerat sig inom oss sedan barnsben genom de erfarenheter och upplevelser som vi genomgått. När det är lugnt runt omkring så kan man tro att nu är man står stadigt tills något triggar och skörheten slår till som en bomb. Det som hände mig.

Det är svårt att reda ut röran och alla lager själv. Man behöver hitta den röda tråden till ursprunget för att börja bygga och lappa om så det blir en stadig grund och bygge. Man kan ta hjälp av en professionell projektledare som kan se helheten men även detaljerna. Som kan göra en karta över de olika delarna/lagren och hur de samspelar och hur de påverkar varandra. Vad behöver man undersöka mer ingående, var finns rötan och var finns det friska virket? Vad behöver man lägga till, ta bort och skruva på? Sedan göra en plan på hur man ska angripa bygget och gå tillväga för att det ska bli stadigt och robust, så att det håller för tufft och ruskigt väder och ventilerar bra med god inomhusmiljö. Jag tänker på en psykolog, det har hjälpt mig i mitt pussel, min skörhet och i mitt bygge av mig själv. När man fått mer förståelse och kunskap om sig själv och mer verktyg att ta till kan man lättare fortsätta med bygget själv❤️.

Ta hand om dig❤️ Tro på dig själv, du är bra och du kan❤️

Himmelellerhelvette
tors, 2025-02-06 - 19:52

Tack fina @vår2022 ❤️ Jo jag har nog en del olika processer igång samtidigt och hoppar nog en del från ena till andra.

Jag tror jag börjar redan ut vad som hänt mig denna gången nu efter flera dagar ledigt och mycket vila, reflektion och bollande med er underbara på forumet. Jag tror det blev för mycket iver över prestation på jobbet i kombination av stress och en lättare förkylning som sippade på min energi samtidigt som min pappa ville ha en massa uppmärksamhet i sin offerkofta. Han sa så mycket som dränerade mig för jag föll in i medberoende medan min man försökte få mig att förstå att det är min pappa det är fel på inte mig. Det är inte jag som bär ansvaret för det som gjort mig sårad och som gör att jag ingen relation vill ha till honom. Ja du hör hur det låter, när jag lyckats få det bra med mamma då ska pappa komma och dränera mig. Jag vet, det är jag som låter mig dräneras, det är jag som behöver försöka att inte ta in men det är jättesvårt. Nu har det all fall fått rinna ut ur mig. Jag känner inte att jag behöver ta något ansvar för hans känslor. Jag måste inte ha kontakt med honom för jag mår väldigt dåligt av det. Det kanske ses som att fly men nej jag tycker inte det. Jag orkar inte ha honom i mitt liv och det tror jag att han förstod av det jag sa förra veckan. Han tycker det är mitt fel och han får tycka det.

Kram och tack igen för all hjälp du ger och givit mig under dessa 2,5år. Det är så hjälpsamt❤️