av vår2022

Himmelellerhelvette
ons, 2025-02-05 - 10:06

Tack för din fina respons i min tråd, nu har jag läst ditt inlägg från den 4/1 och lite efter det. Klippt ut lite ur det du skrivit som jag behöver fundera kring:

”Bedömningen tar ändå fäste inom mig och jag vet att jag behöver tid för att reda ut detta och komma i balans igen.”

Jag tro det handlar om att jag gjort allt, givit allt! Gjort så mycket mer än vad som ingår för att verkligen göra jobbet så bra, vill att alla ska tycka ”Jävlar va bra hon är!”
Och när jag givit så mycket av mig själv att jag känner mig helt dränerad och får kommentarer som inte är positiva var det som att suga ut det sista som fanns inom mig!
Det jag tror jag behöver ta med mig av detta är att inte ge så mycket av mig själv att jag blir dränerad, jag behöver finna balans och jag behöver tro på mig själv att jag duger och att det inte är en tävling, varför har jag behovet att känna att jag vill att folk ska bli chockade över hur bra jag är?

”Kan koppla känslorna till situationer då jag känt att jag inte duger.”

Alltså hur många gånger genom livet har detta inte hänt? Från tonår, fick inte vara med, blev retad, hånad. Sedan som vuxen, ”hur kan du välja det yrket” fick jag höra och tog åt mig så hårt att jag borde göra mer för att duga, så jag pluggade, för att jag lyssnade på andra, att jag inte duger annars, även hur jag bodde, ”så kan man inte bo” varför lyssnade jag? Så dålig självkänsla!

”Idag använder jag inget bedövningsmedel och låter känslorna komma. Tankar om att vilja slippa känna passerar förbi. Jag vet att det enda som kommer att hjälpa mig vidare är att prata om mina känslor, studera, reflektera och analysera det som sker. Gå tillbaka i min erfarenhetsbank om hur jag upplevt och löst situationer tidigare. Studera min projektion.”

Detta kan jag tycka blir jobbigt, jag vet inte om jag överanalyserar? Känner jag efter för mycket? Vad är det normala? Från att inte känna efter alls, bara fly med alkoholen, till att känna efter med allt? Jag vet ju inte? Jag kunde inte ens känna om jag var sjuk eller inte, för jag hade följt det med. Jag kände inte mig själv överhuvudtaget! Vad är vad? Nu 2,5år nykter behöver jag börja förstå hur jag fungerar, läskigt när jag tänker att jag inte känner mig själv? Kanske fortfarande bara är för trött! Ska vila resten av veckan och hitta mig själv ❤️

”Processandet har ändå gett mig mycket och då jag tillåter mig att känna det jag kände, pratar om det, sätta ord på det, bolla, så får skammen inte plats. Skammen bor i de dolda, tysta rummen med unken luft och vill inte bli blotta. Så avståndet till känslan och obehaget har avsevärt ökat i avstånd.”

Skriva, prata, bolla, det kommer bli bra! Jag har ju varit i många svackor tidigare men denna var en ny form som jag inte gått igenom i nykterheten tidigare! Även nya situationer behöver jag öva på, stor övning på varför jag är rädd att inte duga på jobbet? Vill vara lugn och trygg och veta vem jag är❤️

Tack för att du visade mig till dina reflektioner så jag kunde få hitta lite olika perspektiv och synvinklar, vända och vrida. Jag kommer komma ur helskinnad från detta med. En sak till jag är så rädd för att att bli utbränd! Har varit det och vill aldrig mer hamna där! Så jag tror rädslan varit en stor, en enorm del av denna svacka! Sist jag blev utbränd fungerade jag inte på flera år och ännu sämre blev det av att jag drack alkohol som självmedicinering, säkert därför det tog så galet många år innan jag blev bra igen!