@Andrahalvlek Det är väl det som är tricket. Att hitta balans mellan jobbet och det privata, så att energin räcker till dem båda eller lust till dem båda. För mig har det blivit en så mycket bättre balans när jag uteslöt alkoholen i mitt liv. Du är ju på god väg tillbaka från din ”krasch” och ju mer du kommer tillbaka desto mer balans kommer du säkert att få. Träning är också en sak som fått mig i bättre balans och du är ju på god väg där också att skapa en ny vana😁.

Spännande möte för dig idag, din väg framåt i din återhämtning. Ha det så gott!❤️

@Andrahalvlek Lycka till på mötet idag, håller tummarna för att FK är medvållande din och din läkares linje för din återgång!

Ordning och reda på jobbet, en slarver på hemmaplan - hur är det möjligt att ha dessa två personer i en och samma kropp? Känner igen mig till 100 %… Som ett led i att etablera nya vanor gör jag positiva saker i hemmet 30 minuter per dag på vardagarna, damma, hänga tvätt, sortera en hög osv. Det tar emot men gör stor skillnad. Och ger en obeskrivligt välmående. Tidigare har jag bara plockat undan (kastat in i stor garderob) innan städhjälpen kommit för att sedan in hitta något och lagt ner massor av arg tid på att leta efter allting. Nu som nykter orkar jag tänka, ser att dessa 30 minuter om dagen gör sån skillnad. Kram till dig 🥰

@Ny dag En halvtimme per dag är en rimlig och bra målsättning. Måste hitta en bra tid för det bara. Att stapla en vana ovanpå en annan vana brukar funka. Jag är så trött efter jobbet bara. Får klura på det.

Just nu är det i alla fall dammat (nästan överallt), bilen är städad/tvättad, sopskåpet är rent, badrumssaker utrensade. Återstår att rensa ut i garderober, klädkammaren, tvätta filtret till fläkten… Ja, det finns att göra här hemma 🤣

Skönt att jag inte är ensam om det här 🤗

Kram 🐘

Mötet igår med läkare, min chef och försäkringskassan (FK) gick bra. Alla var med på mitt och läkarens förslag. Jag börjar jobba 25 procent den 1/9. Jag jobbar mån-fre kl 13-15. Jag hade förslag på vad jag skulle arbeta med, och min chef hade ett motförslag, som jag omfamnar.

Under tiden jag jobbar 25 procent går jag utöver ordinarie styrka. Vi har ju ett val i faggorna, och min chef vill göra en extra insats inför det, så jag ska redigera insändarsidor. Passar mig väldigt väl, jag gillar att göra insändarsidorna. Har gjort det många somrar tidigare. Man får göra urval, tvätta texter (massor, folk skriver generellt som kråkor) och göra snygga sidor. Och det är precis lagom för två timmars arbete per dag. Lite i underkant till och med, men det är bara bra. Skynda långsamt.

Den allra första arbetsdagen bad jag om att bara få starta datorn, kolla att inloggningarna funkar, att systemen kopplar upp som de ska, att licenserna lirar osv. Kvinnan på försäkringskassan sa att hela första veckan tycker hon att jag inte ska ha några krav på att leverera alls. Men jag tror att det räcker bra med tor-fre 1-2/9. Från måndag 5/9 är jag nog redo att börja göra sidor.

Min chef (som fanns på plats fysiskt medan kvinnan från FK fanns med på länk) frågade om jag kände mig bekväm och redo att gå tillbaka till samma jobb. Det är jag. Jag tycker att jobbet är väldigt roligt. Vi måste dock diskutera förutsättningarna, och det höll min chef med om. Vi måste diskutera överlämningsrutiner, arbetstider och detaljerat specificera innehållet i tjänsten. Min chef vidhåller att jag har varit för noggrann, vilket känns som en märklig kommentar från ens chef. Kan man vara för noggrann liksom? Tydligen.

När jag ska fortsätta upp till 50 procent vet vi inte än. Jag ska träffa läkaren i mitten av september och då får vi diskutera det. Både min chef och kvinnan från FK verkade få förtroende för min läkare, att hans bedömning är att lita på. Ett möjligt scenario är att jag fortsätter jobba 25 procent halva oktober, och då testar att försöka jobba 4 tim/dag kl 13-17, och sen går jag upp till 50 procent från halva oktober eller 1 november. När jag börjar jobba 50 procent så måste vikarieinsatsen bli mindre, så det krävs en diskussion med min chef om vad jag faktiskt ska göra då. Jag måste göra 50 procent jobb då helt enkelt.

När jag sen ska utöka till 75 respektive 100 procent står skrivet i stjärnorna. För FK verkar ett år vara en magisk gräns, men FK-kvinnan pratade också om ”undantag” som kan göras. Sist jag gick tillbaka till arbete efter sjukskrivning i utmattningsdepression så hade jag svinsvårt att växla upp från 75 till 100 procent. Klockan 15 på eftermiddagen var det som att rycka ut kontakten, min hjärna checkade ut.

Jag valde då själv att gå ner i sysselsättningsgrad ytterligare ett halvår, eftersom ett år var en magisk gräns för FK. ”Kan du jobba 75 procent på ditt högkognitiva arbete så kan du jobba 100 procent på ett enklare arbete, och därför får du inga mer pengar från oss”. Märkligt tänk. Ska jag säga upp mig då? Vem vill anställa mig, med min sjukdomshistoria?

Vilken person med utmattningsdepression är redo för att jobba 100 procent efter ett år egentligen? Jag tror inte att jag känner någon. Finns det ett helt gäng på arbetsförmedlingen med den bakgrunden som sysselsätts med olika åtgärder? För att de inte kunde gå tillbaka till sitt ordinarie jobb tillräckligt snabbt, enligt FK:s strikta regelverk?

Jag förstår inte varför inte FK inser det absurda i det resonemanget. Om folk får tid att komma tillbaka i en för dem lagom takt så blir återgången i arbete mer hållbar. Då slipper de kanske bli sjuka igen! Och nu byter vi kanske regering i höst, och då blir reglerna säkert helt annorlunda. De var lite strängare för några år sedan än det är nu. Något prejudicerande fall har gjort FK lite mer mänskliga i sin profession. Just nu.

Fy fan för att jobba på en myndighet och få sina arbetsvillkor förändrade hit och dit, beroende på vilken politiker som har bestämt vad. Jag skulle aldrig vilja jobba på FK. De måste ju själva ha en hel hög med medarbetare som fått diagnosen utmattningsdepression. Söker man sig till den typen av arbete har man ju hög empati, och det är oftast vi som drabbas av den här typen av diagnoser.

Nog talat för idag. Nu har jag en chill förmiddag och kl 13 ska jag hämta min yngsta dotter på hennes jobb. Vi ska shoppa och äta middag på Max. En toppendag enligt dottern 🥰

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vad skönt att mötet igår gick bra, att FK går på din och din läkares linje och så att du successivt får gå upp i tid. Regelverket kring sjukförsäkring och arbetslöshet är helt bananas håller jag med dig om. Önskar dig en toppendag med dottern 💕

Låter bra @Andrahalvlek ! Svårt det där m 100%, jag var utmattad för 15 år sen o blev nog aldrig riktigt återställd. Känner igen det där att kontakten dras ur på eftermiddagen. Det var då jag började bunkra två vintetror på jobbet för att klara nån timme till. Som sen blev att jag tog en mugg innan jag skulle hålla en föreläsning en morgon. Som ledde till att deltagare efteråt luktade på en utspilld pöl och kände att det luktade vin! Som ledde till att jag skickades på behandling i en månad. Håhå. Kan fortfarande knappt tro att det är sant.

@Geggan Jösses. Vilken mardröm. Tack och lov att det aldrig gick så långt för mig. Jag lyckades nog backa från stupet, i alla fall vad det gäller alkoholen. Den andra resan har jag precis påbörjat, för tredje gången. Kanske lite klokare.

Tack för att du berättar, för att du påminner mig. Så illa kan det gå när alkohol är inblandad.

Kram 🐘

@Geggan Jösses. Vilken mardröm. Tack och lov att det aldrig gick så långt för mig. Jag lyckades nog backa från stupet, i alla fall vad det gäller alkoholen. Den andra resan har jag precis påbörjat, för tredje gången. Kanske lite klokare.

Tack för att du berättar, för att du påminner mig. Så illa kan det gå när alkohol är inblandad.

Kram 🐘

Till helgen ska jag besöka min äldsta dotter, i hennes nya hemstad i de småländska skogarna. Hon brukar ofta komma hem till oss föräldrar, men en gång per höst och vår ska jag bannemej få till att besöka henne. Gör hennes pappa likadant, och sen kommer hon hem några gånger i samband med högtider, så ska vi nog få till att vi träffas en-två gånger varje månad.

Jag har ovanpå allt annat jobbigt det senaste året nog sörjt att hon inte kommer hem igen. När hon var klar med sina studier i Göteborg påbörjade hon sitt praktikår på en ort i Småland. Och nu har den praktiken övergått i en fast tjänst. Och jag är glad och stolt som sjuttton, samtidigt som jag sörjer att hon inte flyttar hem igen. Och det är en skam att ens tänka så, själv flyttade jag ju 30 mil när jag var 20 år.

Hon bor åtminstone närmare nu, det tar bara 2,5 timme att köra till henne. Hon och sambon har pratat om att köpa hus, och då vill hon ha ett fint gästrum så att vi känner oss välkomna dit. Fina dottern ❤️ Nu får vi sova på hennes soffa, men det funkar. Det får funka.

Kommande helg är dotterns sambo inte hemma och då blir det lite mer hanterbart. Fyra vuxna, om yngsta dottern följer med också, på 50 kvm är lite tufft annars. Men nu till helgen reser jag ensam. Det är lite skönt att slippa ta hänsyn till yngsta dotterns behov ibland. Att bara få umgås med äldsta dottern på tu man hand hela helgen känns oerhört lyxigt.

När min dotter första gången frågade om jag ville hälsa på henne den sista helgen i augusti så var jag fortfarande jättedålig. Det ska vara stadsfest och många artister ska uppträda. Flera av artisterna gillar vi båda två. Men jag mådde ju då så dåligt att jag knappt förmådde mig att gå och handla på Willys. Att ens köra bil i 2,5 timme kändes övermäktigt. Jag sa åt henne att gå på stadsfesten med en kompis istället. Hon svarade lugnt: ”Vi håller det öppet ett tag till, jag vill verkligen att du följer med.”

Och nu är det dags. På fredag reser jag upp och sen kör jag hem igen på söndag. Jag känner mig taggad, om än lite osäker på hur jag ska orka med själva ”festandet”. Mycket folk, hög musik, okänd miljö, stimmigt och stojigt, ingen chans att dra sig undan. Hmm, verkligen ingen optimal miljö för någon som håller på att rehabilitera sig från utmattningsdepression.

Men samtidigt är jag redo. Jag vilar hela fredag förmiddag, kör kl 13. Sen chillar jag hela lördagen, det blir inga skogsvandringar och dyl, för att orka med kvällen. En artist som vi gärna vill se uppträder först kring midnatt på lördag, så det blir hårfint. ”Känner du att du inte orkar med det så går vi hem innan” säger fina dottern ❤️ Jag hoppas kunna hitta någon lite avskild vrå på området, ett ställe att sitta på och samla lite kraft en stund. Det löser sig, det måste lösa sig. För jag vill det här.

På söndagen tänker jag ta det lugnt hela förmiddagen och sedan köra hem vid 13-tiden. Då hinner jag med att handla och laga mat också, vilket har blivit en viktig söndagssyssla för mig. Att laga mat till kommande veckas matlådor. När jag börjar jobba igen tänker jag laga mat även på onsdagar för variationens skull.

Köpa färdigmat på lunchen vill jag inte, mer än i nödfall. Jag vill se matlagningen som en kreativ syssla, så att laga mat två gånger per vecka blir nog lagom. Det är ju laga-mat-varje-dag-när-man-är-trött-och-stressad som är det värsta.

En annan sak som min äldsta dotter sa för flera veckor sedan var att boka tid för bilen på verkstaden. ”Om ditt mående tillåter att du kommer till mig sista helgen i augusti så vill jag inte att det är bilen som sätter käppar i hjulet.” Hennes ord fick mig att beställa tid på verkstaden och de lagade bilen och bytte vindruta förra veckan. Så min bil är redo för resan, och det är jag också 🥰

Kram 🐘

Idag kl 15 ska jag fika med mina kollegor. På jobbet. Första gången jag åker dit på evigheter. Hur det känns? Helt okej faktiskt. Jag vet att jag blir mottagen med öppna famnen och jag har verkligen inga problem att prata om mitt dåliga mående. Nu när jag har det värsta bakom mig.

Jag är gladeligen en ambassadör för psykisk ohälsa. Vi som har tillfrisknat måste föra de sjukas talan. För när man mår som sämst pallar man inte att prata om det. Jag har några olika korta versioner att delge andra, på temat ”jag mår bättre nu, men det har varit väldigt tufft.”

Få vill höra mer än det faktiskt. Och vill de höra mer kan vi fördjupa diskussionen vid ett annat lämpligt tillfälle. Förvånansvärt många brukar då delge sina egna historier om dåligt mående, för egen del eller någon släktings eller väns del. Vi måste prata om det mer. Bryta stigmat kring psykisk ohälsa. Det smittar inte.

Kram 🐘

Vad fint det låter med din dotter @Andrahalvlek. Och att du får en helg med henne.
Stor igenkänning på att längta ( stundtals enormt mkt) efter vuxna barn som bor på annan ort. Jag längtar ständigt efter mina samtidigt som jag är så glad över hur fint de flyger …på lite olika vis.
Hoppas fikat med kollegorna gick bra - det låter som ett bra gäng!

@Kaveldun Ja, det ska bli otroligt mysigt att hänga med stora dottern hela helgen. Vi trivs verkligen ihop. Pratet flyter obehindrat, och vi är bekväma tysta ihop också. Vi känner varandra så väl, och har ofta djupare samtal om livet och världspolitiken. Och vi har samsyn, vilket underlättar 🤣 Jag tycker om hur hon är ihop med mig, och jag tycker om hur jag blir ihop med henne ❤️

Kram 🐘

Fikat med kollegorna blev som jag trodde jättebra. När jag mår bra oroar jag sällan för någonting. Allt blir som det blir och går som det går. Jag utgår från att allt går bra - och gör det inte det får jag hantera det då. Det är mitt normalläge.

När jag blir deprimerad tänker jag totalt motsatt. Jag oroar mig för allt, får ångest för minsta grej som jag ska göra - och ännu mer ångest för sådant jag inte har gjort. Jag får tunnelseende och ser inte skogen för alla träd. Jag blir handlingsförlamad. Svarar inte på telefon eller sms. Isolerar mig. Livrädd för att någon ska prata med mig spontant. Och ångesten kommer och går i vågor oavbrutet 24/7.

Och sen får jag en tablett (Duloxetine) och inom två veckor är det som att vända på en hand. Jag höjer blicken och börjar göra bra saker, som i sin tur ger mig bra energi. Plötsligt har jag förmågan att både tänka ut bra saker, ta initiativ till dem - och faktiskt genomföra dem. Det är fan magiskt. Inget annat omkring mig är förändrat - jag tar bara en tablettjävel. Det handlar om ren jävla hjärnkemi.

Så nej, jag tänker inte sluta med min anti-depp-medicin. Never ever again. Hellre vara tjock och må bra, än att vara smal och må skitdåligt. För viktökning är tyvärr en väldigt trist biverkan. Jag blir hungrigare och mer sötsugen. Men det får jag försöka ta itu med senare. En sak i taget.

Nu kör jag strax till min dotter 🥰

Kram 🐘

Helt fascinerande att det kan vända så snabbt. Det är läskigt också hur det vände åt andra hållet. Hjärnkemi, inte särskilt lätt att göra något åt, så det är en enorm tur att du svarade så bra på medicinen. Måste vara så skönt för dina döttrar också när du mår bra igen.
Ha en riktigt fin helg nu tillsammans!

@Andrahalvlek Jag tror att hjärnkemin är lite olika för olika personer och en del som ofta får depressioner behöver tablettbehandling för att s.a.s nå normala nivåer i signalsubstanserna. Jag har som du förlikat mig med att min behandling förmodligen kommer vara livslång. Livet är så mycket lättare när kemin fungerar. Och det kommer ju nya läkemedel i framtiden också.

Nu har jag läst hela din första tråd och är så imponerad och tacksam. Vilken härlig läsning! Framåt och uppåt. Den ger mig stöd för jag tycker vi verkar ha lite samma tänk.
Jag hoppas jag inte tränger mig på här i detta forum men jag tror på att se fördelarna med det nyktra livet och de beskriver ni så fint här. Jag har 74 dagar men om ett år eller så ska jag skapa en tråd här också. Ha en toppenhelg nu!

Jag har landat hos äldsta dottern i småländska skogarna. Resan gick bra, jag körde bara fel en gång. Det tillhör, jag kör helst utan GPS. Och jag har bara kört hit två gånger tidigare, förra sommaren. Då hade jag andra i bilen också, och då får man lite hjälp.

Många rondeller var det, som gjort för att köra fel i en. Men jag anade oråd. ”Hmm, det ortsnamnen känner jag inte igen. Så här fin och bred var inte vägen.” 🤔 Då knappade jag in målet på GPS och ombads göra en u-sväng - och jag upptäckte felkörningen inom en mil. Längre än så har jag kört av misstag.

Min yngsta dotter är van. När vi väl kommer rätt igen och hon känner igen sig så utbrister hon glatt: ”Du hittade!” Helt utan ironi i rösten, lite rörande faktiskt. Jag gillar verkligen inte GPS och undviker det om jag kan. Jag blir stressad av rösten som tjatar om allt jag ska göra.

Och jag lär lära mig den här vägen utantill, för dottern tänker ju bo kvar här. Hennes praktikplats här på BUP omvandlas till fast tjänst, och hennes psykolog-leg är betalat och förhoppningsvis på väg. Hon får betala 2.800 kr för att socialstyrelsen ska godkänna henne och skicka ett leg. Och det tar tre veckor av handläggning dessutom.

Det tar 2,5-3 tim att köra hit, beroende på hur vilse man kör och hur länge man glasspausar. Överkomligt även över dagen faktiskt. Nästa gång jag kommer hit, en helg i september tror jag det blir, så ska jag ha min mamma med mig. Hon vill se hur dottern med sambo bor. Då kör vi över dagen. Jag tror att de får bli i slutet av september, då jag har piggat på mig ytterligare.

Idag tar vi det bara chill. Ikväll ska vi på stadsfest med en massa olika konserter. Mycket folk, stoj och stim. Regn ska det bli också verkar det som. Lite typiskt. Någonstans ska vi äta också, och jag hoppas hitta en avskild hörna där jag kan sitta och vila fötter/ben och mitt sinne också. Djupandas.

Kram 🐘

@Sisyfos Ja, visst är det fascinerande! Och läskigt som sjutton. Jag är ju så otroligt olika i de två olika faserna att jag inte känner igen mig själv när jag mår skitdåligt. Min äldsta dotter, som såg mig när jag var som sjukast, sa igår: ”Kunde du tänka dig för några månader sedan att du skulle sitta här i mitt kök idag?” Absolut inte. Jag fick råpanik när hon frågade om jag ville komma hit den här helgen. Råpanik. Jag försökte övertala henne att gå med en kompis istället, men hon sa bara: ”Vi avvaktar och ser hur du mår sista helgen i augusti”. Och här sitter jag. Ren magi faktiskt.

Kram 🐘

Tack @Inombords ❤️ Vad glad jag blir att min första tråd ger dig hopp. Stort grattis till 74 nyktra dagar! För varje nykter dag du har i ryggen så blir det bara enklare och enklare. Efter det första nyktra året blev alkohol verkligen en icke-fråga för mig, jag bryr mig inte ett dugg om att andra dricker runt mig, men jag deltar helst inte på rena fylleslag längre, för det ger mig inget.

Min pappa var deprimerad hela sitt vuxna liv. Han åt mediciner i perioder, zoloft bland annat. Han självmedicinerade med alkohol. Han var dessutom urusel på att förmedla vad han tänkte och kände, till skillnad från mig som pratar om det med gud och alla människor. Sannolikt har jag ärvt en sårbarhet från honom, så jag ställer in mig på livslång behandling.

Den senaste medicinen jag fick, Duloxetine, mådde jag inte sämre av vid insättning. I våras försökte jag med min gamla vanliga medicin Venlafaxin (den som jag trappade ut yttepyttesakta och tog sista tabletten av i nov 21). Men jag hade enorma insättningsproblem med den, min ångest blev dubbelt så stor. Det var inte hanterbart. Allra helst inte när yngsta dottern blev sjuk i våras. Jag kunde inte sitta i hennes sjukhussal och klättra på väggarna av ångest.

Läkaren på vårdcentralen gav mig oxyscand för att toppa ångesten lite. Så jävla orutinerat att ge till en ex-alkis 🤬 Till hennes försvar ska sägas att hon inte visste att jag är ex-alkis, men hon ställde å andra sidan inte en enda fråga om just alkohol heller. Jag fick dock ingen effekt alls på oxyscand. Nope. Zip. Nada. Jag testade tre tabletter några olika dagar, men tog sen inga mer.

Min läkare säger att Duloxetine är en modernare medicin jämfört med Venlafaxin. Jag har ju kvar en dos Venlafaxin 37,5 mg som jag tar på morgonen ihop med Duloxetine 60 mg. (Det är insättning/ökning av Venlafaxin som jag reagerar på.) Min läkare säger att vi ska avvakta lite till innan vi tar bort den. Jag behöver bli lite stabilare först. Jag tar även 15 mg mirzatapin på kvällen, den fick jag på psykakuten. Det är också en antidepp, som man även blir sömnig av. Även den ska tas bort, inom sinom tid. Jag litar verkligen på den läkare som jag har nu. Säger han att jag ska avvakta så gör jag det.

Kram 🐘

@Andrahalvlek härligt att läsa om dina magiska framsteg. Tycker du är fantastisk som kör så lite fel UTAN GPS. Jag kör mycket och ofta fel TROTS GPS. Blir också stressad av "tanten" men måste ha den på annars kan det gå hur som helst. Skulle t.ex. köra från Karlstad till Sthlm för många år sedan. En sträcka jag körde varje månad på den tiden. Trots detta lyckades jag en gång köra mot Göteborg i stället och förstod inte det förrän mååånga mil senare...

Kram!