Stort grattis till lägenheten! Ni har en bra plan för flytten så det kommer gå jättebra. Håller nu tummarna för att personalen som anställs är lika bra som chefens ambitioner är.
Kram!

Det hoppas jag också! Chefen har tidigare jobbat som personlig assistent i många år innan hon började jobba som platschef på ett annat LSS-boende. Den som blir platschef på dotterns boende har varit dotterns gympalärare i många år. Så som jag känner honom (platschefen) och det jag hört om henne (chefen) så är det människor som verkligen brinner för dessa ungdomars rätt till ett aktivt liv.

Fem av sex personer som flyttar dit är unga vuxna som flyttar direkt dit hemifrån föräldrarna, den sjätte flyttar dit från ett annat boende. Alla sex är kontaktsökande och sociala, vill att det händer grejer hela tiden helst. Det känns bra både på pappret och i magen ?

Kram ?

Om det du lyssnar på med Annie Grace..Då förstår man ännu mer varför vardagen blev så grå utan alkoholen som glädje-ämne, och varför det är så svårt att sluta dricka..Jättekul med din dotters boende också..Har ju själv jobbat på liknande boenden..Personalen är ju jätteviktigt, så det är rätt personer som jobbar där..Skönt att du fått bukt på fotbesvären också..Jag köper alltid bra arbetsskor, säger som Zlatan..Det är dessa fötter som tjänar alla pengar..?..

"Som om inte detta vore nog kan hjärnan efter en längre tids drickande sätta igång endorfinerna redan INNAN man börjar dricka. Av förväntan. Då krävs ännu mer alkohol inledningsvis för att ”må bra” - och det är så tolerans uppstår."

Jag kommer att tänka på ett otal gånger när det vankades alkohol, men man av olika anledningar fick vänta en stund till. Det kunde vara att man var på jobbet och skulle ut efteråt kanske, eller att man var mitt uppe i en aktivitet med någon där man efteråt bestämt sig för öl. Alltså vilken slags situation som helst där hjärnan visste att vi kommer få berusa oss snart, men inte riktigt ännu. Den där känslan man fick. Det slutade ju allt som oftast i att konsumtionstakten, när man väl då började, låg på en inte så hälsosam nivå. Man kände lyckan, men det räckte inte.

Annars har jag ju svårt att rationellt förstå det. Jag är ju en av dem som fullkomligt älskar det där milda ruset. Om du frågar mig nu, så skulle jag kunna säga att jag saknar känslan av salongsberusningen. Jag saknar definitivt inte att dricka mig så onykter att jag inte minns saker. Ändå fyllde jag ju på med alkohol, långt förbi den grad av berusning jag i efterhand skulle skattat som den optimala berusningsnivån. Men det här är ju en förklaring.

I övrigt så missade jag att svara tidigare på något du skrev då jag var upptagen då. Ville kommentera på det nu men hittade det inte. Jag vill minnas att du skrev något i stil med att du inte var rädd för "aldrig" längre. Det tolkar jag som ett mycket positivt tecken! Du kändes ju redan väldigt stabil innan, men det är klart att tankarna förändras och utvecklas över tiden och det känns som att du blir mer och mer hemmastad med ditt nya liv!

Tyvärr är det en tidsfråga innan man inte ens får uppleva det där behagliga ruset, ens en kort stund. Sista gångerna jag drack minns jag att det inte kändes skönt ens en kort stund.

När hjärnans kemi ändras krävs mer och mer för att uppnå det sköna ruset. Man måste dricka snabbare också - hälla i sig. Och då blir man skitfull. I bästa fall hann man uppnå det härliga ruset en kort stund. I bästa fall.

När missbruket accelererar och toleransen ökar blir man till slut helt besatt i jakten på det perfekta ruset. Få uppleva den känslan igen. Och helst igen, och igen. Men det är svårfångat, snudd på omöjligt att uppnå.

Så funkar det med knark också. Jag har sett dokumentärer med heroinmissbrukare. Total misär. De lever endast för att få pengar till heroin och sen spruta sig höga. Just då ser man ett småleende på deras läppar. Äntligen. När ruset lagt sig börjar de leta pengar efter mer. De gör inget annat. All deras vakna tid går till det.

Så funkar missbruket. Så påverkar alkohol och andra droger våra hjärnor. Fy fan. Med den vetskapen är det inte svårt att tänka aldrig mer. Faktiskt.

Kram ?

Ikväll har jag suttit alldeles för länge och arbetat med tjejjourens nya hemsida som ska lanseras i början av februari. Vi tillhör ju en paraplyorganisation som bestämt att detta ska ske för alla jourer - och då är det bara att göra jobbet. Vet inte exakt vad programvaran heter, men det påminner om Wordpress till sitt upplägg.

Jag deltog på en första genomgång på video under en timme i måndags, sen fick jag en tjock manual och ikväll har jag byggt upp större delen av strukturen. Nu får jag fylla på med mer text efterhand, men det viktigaste finns med nu i alla fall. Jag har ju hela julen på mig ?

Trots min relativt höga ålder jämfört med de andra jourtjejerna så kan jag lugnt säga att jag har de bästa förutsättningarna att göra det här jobbet. Utan mig hade de varit helt lost. De andra är lärare, elevassistenter, sjuksköterskor och förskolelärare typ. Bygga hemsidor har de INTE gjort tidigare, det är en sak som är säker.

Jag däremot gjorde min första hemsida för 23 år sedan, då knackade jag HTML-kod till den lokala naturskyddsföreningen i kommunen. Äldsta dottern sov som en gris hela dagarna när hon var nyfödd och jag blev uttråkad och lärde mig då att HTML-koda medan hon sov.

Ett år efter att yngsta dottern föddes gjorde jag en hemsida om henne och hennes två olika medfödda handikapp. Med mina dagboksanteckningar från sjukhuset och hennes första år, massa info om de två handikappen, en massa bilder på henne och en gästbok förstås, det hade man då. Sidan fick sedan uppdateras efterhand som åren gick i nyare system, senast Wordpress. Den ligger fortfarande ute faktiskt. Sen har jag byggt diverse bloggar också, det har varit en hobby under många år.

Sen flyttade nästan hela mitt digitala liv in på fejjan istället. Jag är jätteaktiv där, både privat, genom jobbet och olika typer av föreningsliv. Bland annat är jag admin för en grupp med nästan 1000 medlemmar som har samma typ av handikapp som min dotter, det som kräver att hon tar mediciner dagligen. (De har inte exakt samma handikapp allihop förstås, men åt det hållet.) En trevlig och skötsam grupp, hyfsat aktiv men helt utan hårda ord mot varandra så den är lättskött att administrera.

Egentligen är det sådant här jag ska jobba med, för jag blir helt bergtagen så fort jag sätter igång. Inte sunt alls att gå och lägga sig kl 01.00 när klockan ringer kl 6.00 ?

Kram ?

Så du är en riktig datanörd som kan HTML koda och sånt, häftigt! Jag har en blogg också, som jag uppdaterade flitigt i många år. Men det gjorde jag via ett program som hett Frontpage. Så HTML kan jag inte. Tyvärr har ju Facebook mm tagit över nu, tyckte det var roligare med bloggarna. Japp, min blogg handlar om fiske.? Jag har märkt att du verkar lägga dig tämligen sent numera, klarar du verkligen hela dagarna utan höneblundar?

Kram

Nä, jag fixar inte att vara uppe till kl 01 utan höneblund ? De är de supersköna höneblundarna som är räddningen liksom. Det är ju nära till sängen när man jobbar hemifrån. Och lagar man bara mat varannan-var tredje dag och äter rester, så kan man sova istället för att resa hem, handla och laga mat. Toppenlösning!

HTML-kodning var ingen barnlek, men det var fruktansvärt roligt att lära sig. Det jag byggde då var väldigt enkla informationssidor med bilder och blålänkar typ. Men det kan vara bra att kunna lite HTML för att veta vad som döljer sig ”bakom” liksom. Frontpage har jag aldrig testat, på senare år har det bara varit Wordpress som jag använt. Och nu det här nya systemet då, som jag inte ens kan namnet på. Men förstår man bara strukturen är det same-same.

Klart att din blogg handlade om fiske ? Mina gamla bloggar har handlat mest om vikt och träning, och min dotter då. Ett av hennes handikapp är ovanligt, det föds 1 på 45.000 med det handikappet. Tack vare hennes hemsida och på senare år gruppen på fejjan så har jag kontakt med föräldrar till barn med samma handikapp i hela landet. Totalt ett 60-tal har jag kontakt med, vars barn är i olika åldrar. Vi som gått före kan råda nykomlingarna. Känns det igen?

Många påstår att sociala medier är ytligt, men allt är vad man gör det till. Jag har digitala vänner som jag lärt känna via olika intressen som är mer vänner på djupet än mina vänner IRL. Och vart jag än åker i landet så känner jag typ någon om jag skulle vilja våldgästa ? Men det blir ju sällan av, det vet vi ju.

Kram ?

Det fick jag idag för arbetet jag har gjort med hemsidan hittills. Gött! Då är det ännu mer värt jobbet jag lagt ner. Roligt jobb och beröm = vinn-vinn.

Jag är lite på sluttampen med jobbet nu inför julen. Har gjort det jag kan för att förbereda den första tiden år 2021. I mitt jobb behöver man ju alltid ligga några månader före i planeringen. Samtidigt inväntar jag helt avgörande och viktiga beslut i den fortsatta processen, och det är så tröttsamt. Att behöva vänta på andras beslut. Suck. Något besked innan julledigheten får jag inte, och sen går halva januari innan vi fått hjulen att snurra igen. Men det är som det är.

Så jag tar det lite chill. Igår när jag satt i videomöte, där jag hade typ en punkt på dagordningen, hade jag mikrofonen avstängd och satt och sorterade mappar på datorn. Lyssnade med ett halvt öra. Himla praktiskt. Inte konstigt att folk får mer gjort hemma om de kan fortsätta jobba medan alla dessa möten pågår ?

Min chefs chef, dvs högste chefen i vår del av landet, ägnar lätt 90 procent av sin arbetstid åt möten. Nu på video då, så hon slipper åtminstone resorna. Sen är hon mötesproffs också. Det är en njutning att gå på möten eller förhandlingar med henne som samtalsledare. Hon antecknar hela tiden samtidigt som hon leder mötet, alternativt ger det uppdraget till någon annan. När mötet är klart är protokollet klart. Hon är helt grym på att fördela ordet och leda processen framåt. När man går därifrån känner man att saker blivit gjorda. Check, check, check liksom.

De värsta mötena är när alla sitter och tycker olika, eller så tycker de ingenting, och allt spretar åt alla håll och jag vill bara ställa mig upp och skrika ”kan någon bestämma något”. Så är tyvärr mötena med tjejjouren, men på zoom är det lättare för mig att distansera mig. Jag känner inte den obehagliga stämningen i rummet på samma sätt. Den stämning som gör att jag måste yttra mig eller ta tag i saker för att ingen annan gör det. Trots att det inte är mitt ansvar någonstans, men den som borde ta ansvaret har inte förmågan eller är lat helt enkelt. Feg möjligen.

Jag fortsätter jobba på mitt humör, tillåter mig inte att bli lika provocerad längre, inte alltid i alla fall. Jag djupandas, utan att det märks allt för tydligt, och sen tänker jag ”håll tyst, det där är inte din apa”. Min förrförra chef sa alltid så om problem - att folk kom och kastade sin apa i ens knä och att man då direkt skulle kasta tillbaka apan och säga ”nähä du, det där är inte min apa”. Det säget har jag adopterat. Om inget annat är det avväpnade att säga just så.

Kram ?

Här är det full rulle som vanligt. Du är så härlig!?
Alltså dessa höneblundar! Jag har tidiga mornar, att sova en liten stund gör så stor skillnad. Vips har jag energi och orkar fixa o dona.
Hoppas du har en bra kväll. Kram!??⚘?⚘?

Jag har blivit en mästare på powernaps! Jag ställer klockan på 30 min, slocknar inom 5 min och vaknar efter en halvtimme med ett ryck och undrar var jag är någonstans. Värsta reseten av hjärnan, supereffektivt. Men helst tar jag en timmes höneblund, men då blir nattsömnen lite lidande.

Chill helgkram ?

Fick ikväll veta att en kollega dog ikväll efter tre år med cancerdiagnos. Hon visste redan för tre år sedan att prognosen var usel, men hon har fan kämpat. Som personalansvarig har jag haft mycket kontakt med henne sen hon fick sin diagnos hösten 2017. Två omgångar har hon börjat jobba deltid, nu den senaste perioden jobbade hon 2x6 tim/vecka under nov 2019 till sep 2020.

Hon gillade att jobba, det skingrade hennes tankar. Hon fick jobba utöver ordinarie styrka, hon jobbade mer för sin skull än för vår skull. Jag övertalade henne att vara helt sjukskriven åtta veckor i somras, och det är jag glad för nu. Då fick hon umgås med barn och barnbarn så mycket det nu gick med tanke på Corona.

I mitten av november hade vi mailkontakt senast. Hennes mamma dog hastigt i mitten av oktober och hon var väldigt knäckt förstås. Hon försämrades själv och var inlagd på sjukhus någon vecka. Mager som en speta. Jag frågade om jag kunde göra något för henne, vad som helst. Sen frågade jag om hon hade läst en bok som är väldigt populär just nu som heter ”Där kräftorna sjunger”. Hon hade hört talas om boken och blev genuint glad över att få just den boken skickad med post till sig. Hon blev så glad för en sådan liten sak.

Senast idag mailade jag henne och önskade henne god jul och frågade om hennes barn och barnbarn skulle komma på besök. Jag berättade att det pga Corona är lite tufft på jobbet, men att jag tar en dag i taget och försöker se det positiva i allt jag kan få syn på typ. Och sen skrev jag att det är hon ju så otroligt duktig på - att uppskatta nuet precis som det är här och nu. Att få jobba några timmar per vecka, trots att hon jobbat på distans sen mars, berikade verkligen hennes liv på slutet.

När hon fick cancerbeskedet för tre år sedan började hon ”äta rätt”, hur man nu gör det på ett cancerbra sätt. Hon började yoga och meditera varje dag. Hon sa själv att hon ville göra allt hon kunde för att hjälpa kroppen. Samtidigt var prognosen kass med tanke på var cancern ursprungligen satt. Nya tumörer hittades efterhand, hon gick på cellgiftsbehandling efter cellgiftsbehandling.

Hon tappade sitt hår tre gånger, och varje gång hade hon fina färggranna mössor. När det växt ut lite fjun så gick hon utan mössa, helt utan blygsel. Varje gång någon blev ledsen och upprörd å hennes vägnar, hur orättvist livet kan vara, så var hon den som tröstade. Hon tröstade alla. Det bekymrade henne att så många i omgivningen hade så svårt att prata med henne naturligt om cancern.

När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk hade vi samma problem. Folk undvek oss. Av missriktad hänsyn och ren feghet. Det gjorde mig så oerhört ledsen. Där och då lovade jag mig själv att inte göra likadant, och det har jag försökt leva efter. Vi hördes av på mail och telefon någon gång per månad i alla fall. På tu man hand över lite lunch hade vi riktigt bra samtal vid några tillfällen.

Hon hann nog inte läsa boken och hon hann inte få mitt mail heller. Ikväll dog hon. Så otroligt sorgligt ? De människor jag känner som gått igenom allra mest skit är fan de starkaste jag vet. De är inte bittra eller tycker att livet är orättvist. De har försonats med sitt öde och tar tillvara på varenda minut de har. Varenda minut.

Det är kanske fyra år sedan jag hade liknande samtal med en ex-kollega. Hon gick i pension och två år efter pensionen fick hon leukemi. Så fort jag fick veta ringde jag henne och frågade om jag fick hälsa på henne. Det fick jag och vi träffades tre-fyra gånger innan hon ett halvår senare dog.

Hon hade också samma lugn i sig. Som en stor famn, och med en oerhört mild röst. Som om de helt valt bort att gräma sig och älta, de har försonats med sitt öde men vill ändå kämpa in i det sista förstås. Min pensionerade kollega väntade på stamcellstransplantation, men hann bli för sjuk för att få det. Jag minns att hon sa att cellgiftsbehandling var vedervärdigt, men att hon hade så mycket att leva för så hon valde att göra det. Hon hade precis träffat en ny riktigt fin man på ålderns höst. Hon hade två barn och fem barnbarn.

Vissa dagar känner man sig liten och ynklig, men döden rår ingen på. Är det dags så är det.

Kram ?

Nu inleder vi några veckor med hit och dit för yngsta dotterns del. Hon brukar ju bo hos oss föräldrar jämna respektive ojämna veckor, men vid årsskiftet i år blir det två ojämna veckor i rad, vecka 53 och 1. Jag vill inte byta veckor, det är så injobbat nu och jag vet alltid vilken vecka respektive helg som dottern är hos mig bara genom att utgå från veckonummer. Dessutom är hon hos mig ojämna veckor (mån-fre) men jämna helger (fre-sön) så det skulle bli enormt rörigt för alla inblandade att växla veckor nu. Och det är ju ett övergående system dessutom eftersom dottern flyttar till egen lägenhet i april.

Från och med i fredags 18/12 är yngsta dottern helt ledig från sin dagliga verksamhet och hon börjar jobba igen först tor 7/1. Hennes pappa måste jobba långa dagar mån-ons innan jul. Jag måste jobba långa dagar mån-ons mellan jul och nyår och har tagit julledig först mån-tis 4-5/1. Plus att storasyster kommer hem tis 22/12 och åker hem sön 27/12 och vi vill att systrarna får möjlighet att umgås maximalt, gärna på tu man hand också.

Så yngsta dottern åkte till sin pappa igår fredag kväll, kommer tillbaka till mig imorgon söndag kväll, ska tillbaka igen till sin pappa tisdag kväll innan julafton, komma till mig på nyårsafton och sen åka till sin pappa fre 8/1. Då är vi i fas med veckonumren igen. Då får hon maximalt med vuxet sällskap alla sina lediga dagar, för annars blir hon bara sittande framför tv:n, mobilen och paddan. Numer kan vi inte heller ha farmor och farfar som backup pga corona, vi vill inte att de umgås mer än utomhus i princip.

Detta kräver förstås att allt är nedskrivet och kommunicerat till alla parter, och då är dottern nöjd. Svart på vitt, det här gäller. Hon är så härligt inrutad. Nåde den som vill rucka på det som är nedskrivet. Jo, vi kan ändra men då måste det vara goda skäl. Sjukdom är ett sådant. Hon har stor förståelse för att vissa saker blir inställda pga sjukdom. Ibland skyller vi på sjukdom när det blir förhinder av andra anledningar, just därför att det är lättare att förstå i hennes värld.

Kram ?

Min barnlediga helg ska jag gå all in på julen. Jag ska strax åka och köpa sista julklapparna till tjejerna, varsitt pussel. Då är en stor del av julhelgen räddad ? Deras pappa har ett STORT köksbord. Den äldsta dottern lägger 1000-bitarspussel och den yngsta 500-bitars. Ibland samarbetar de på 1000-bitars, den äldsta samlar ihop ett gäng bitar som hör ihop och den yngsta sammanfogar den biten av pusslet.

Pussel är en sysselsättning som tillhör den sidan av släkten. Deras farfar fick två 1000-bitarspussel i födelsedagspresent nyligen, och han lägger pussel flera timmar varje dag. Barnens pappa lägger ofta pussel, och äldsta dottern har alltid ett pussel på gång hemma. Jag fattar ingenting, för att citera min yngsta dotter ? Storheten med pussel övergår mitt förstånd fullständigt. Men det ser rofyllt ut, det är nog bra återhämtning för hjärnan.

Jag ska också köpa ingredienser till en egen glögg, sill-ägg-röra, fröknäck och revben - mitt bidrag till julbordet. Medan jag tillagar julmaten ska jag spela julmusik så att rutorna skallrar, och sen ska jag slå in julklapparna ?

Chill helgkram ?

Idag har vi bestämt att vi måste ha en vikarie för tomten på grund av Corona. Den ordinarie tomten måste tyvärr hålla sig hemma. Möjligen kan vi ses en kortare stund utomhus, och lite matleveranser blir det förstås. Barnens farmor och farfar bor ju granne med deras pappa, så det är snabbt och lätt fixat.

Jag hittade en bra tomtemask när jag skulle handla idag. En mask med hel luva, skägg och mustasch men annars helt öppen för ögon, näsa och mun. Jag fotograferade den och skickade bilden till vår familjegrupp på Messenger och frågade yngsta dottern om hon kunde klä ut sig till tomte på julafton i år. Fick svar sekundsnabbt: ”Ja, det kan jag väl. Jag har tomtekläder hos pappa.” Och nu har hon en tomtemask också ?

Yngsta dottern är julens största fan. Dagen efter sin födelsedag i mitten av juli börjar hon prata om julen, hon kan inte få nog av julpynt, julkalendrar på tv, chokladkalendrar, gran och tomtar. Hon älskar utklädda tomtar ? Hon har aldrig varit ett endast dugg rädd - utan hon går direkt fram och kramar tomten. Sen viker hon inte från hens sida på hela tiden besöket pågår. Gäller i alla sammanhang, även i helt okända miljöer konstigt nog. Tomtar funkar som en magnet på henne, hon glömmer att hon är lite inrutad och behöver förberedelser på det mesta.

Tyvärr har ju det här coronaåret inneburit att det har funnits ytterst få tomtar i omlopp. Hon har fått träffa en enda tomte hittills, då de hade julbord på hennes dagliga verksamhet.

Häromåret besökte vi tomten på Liseberg, och det var en mäktig upplevelse för henne. Trots att hon såg och förstod att det endast var mindre barn överallt omkring henne så tog hon sig modet att skriva en önskelista, köa en lång stund och sen sitta bredvid tomten och prata. Så modig! Och tomten var så fin mot henne, det strålade verkligen om dottern ❤️

Att tomten hemma hos oss brukar vara farfar vet hon förstås sen många år tillbaka, men hon älskar ändå skådespelet och traditionen att tomten ska komma på julafton och dela ut julklapparna. Så det ska verkligen bli spännande att se hur hon gör vad det gäller skådespelandet. Det får bli precis på hennes villkor, men nu har hon fått några dagar på sig att förbereda sig mentalt. Hon behöver det.

Kram ?

Kan tänka mig att din dotters kärlek till Julen smittar av sig på dig. D.v.s att det gör den mer speciell och värd att fira än den annars varit. Det låter som att du uppskattar julen också och härligt att du känner att stress är dumt och att du hinner med det du hinner med. Det har vi väl diskuterat innan lite, kanske, men det tror jag är en effekt av nykterheten också. Att kunna släppa på lite saker och vara till freds med det även om det inte är perfekt.

Innan vi fick barn var julen verkligen mer ”jaså”. Sen fick vi barn och då upplevde man julen genom dem i första hand.

Vår yngsta dotter blir aldrig äldre än fem år mentalt på vissa områden, och julen tillhör de områdena ?

21 år senare är julen fortfarande allra mest på hennes villkor. Tills nya småbarn gör entré i familjen, då får de samsas.

Kram ?

Ps. Skickade precis en bild på den fyllda julklappssäcken. Hon svarade direkt: ”Herregud. Vi får göra det tillsammans” ? Hon insåg att det blev mycket julklappar. Hon är så underbart kvick och rolig på sms, Facebook, Messenger osv.